Idag, på dagen, är det 23 år sedan jag blev mamma. Lika många + år som som det är - grader utomhus nu på morgonen.

Innan han föddes hade jag en uppfattning om naturligt födande och hemmaförlossning. Efter hans födelse ändrade jag uppfattning.

Han var planerad till den 28/1. Då jag hade högt blodtryck och bakterier kontrollerades jag nogrannt på grund av risker för hanvandskapsförgiftning, detta ngt som min barnmorska inte tydligt talade om för mig.

Gick på kontroll flera ggr under storhelgerna då barnmorskan ändå hade jour. Vid besöket på Trettondagen fann hon ngt som kändes som ett säte och tog kontakt med Österunds sjukhus, bodde i Åre kommun vid tillfället, för att diskuter ev vändning.

Fick en tid och skulle inställa mig redan 7.30 på morgonen.11 mils bilresa gjorde att jag fick vara uppe med tuppen. Väl på sjukhuset fann man inget säte men däremot så höga värden att jag inte fick vända hem.

Tur nog var jag mentalt förberedd - tror mig var lite varslad - och hade därför tagit med väska med egna saker och en bebieväska.

Jag fick tillåtelse att gå ut på stan för att köpa den barnvagn som jag hade planerat - sedan var det bara att skriva in sig på BB.

Vi var flera som gick med magarna i vädret. Vi hade långa avstånd och det var för  riskabelt att ha oss långt från sjukhus.

Jag fick dela rum med en kvinna från Sveg som hade 20 mil. Vi låg och pratade långt in på natten och då det var varmt i sängen tog jag bort skyddsplasten från madrassen.

När vi hade sovit i ungefär 1½ timme vaknade jag som om ngn hade slängt en hink vatten över mig. Vattnet hade gått och det med råge. Klockanvar då cirka 1.

Jag blev nerkörd till förlossningen och värkarna satte igång, men inte speciellt verksamt. Vid 4-tiden avtog värkarna. När överläkaren besökte mig vid 8-tiden hade förlossningen kommit av sig. Det togs beslut om att sätta igång mig.

Jag fick dropp och blev beordrar att vara uppe och gå.

Natten innan jag åkte in till sjukhuset hade jag sovit i cirka 4 h då jag hade packat och gjort klart bebiskläder långt in på natten. Natten före förlossningen 1½ timmes sömn och nu värkar som höll på att spränga mig.

Jag så ifrån att jag inte orkade gå omkring då personalen befarade att det skulle dröja 1½ halvt dygn ytterligare.

När det började vara tid för lunch stod jag itne ut längre! Vi var 9 styckan på förlossningen varav tre förlöstes med oplanerat kejsarsnitt. Det var nästan kaos och nattpersonalen fick stanna kvar under dagtid.

Barnmorskan som nog tyckte att jag var lite pjoskig sa att jag fick vänta in överläkaren som då skulle avgöra om jag kunde erhålla ngn form av smärtlindring. Öveläkaren kom gjorde en undersökning och öppningen var endast 4 cm, men däremot kände han en hand och navesträngen - och nu blev det bråttom.

Det sattes snabbt in Bricanyl för att få värkarna att avta. Operationspersonal strömmade in och tog på mig kläder för operation. Nu var det ytterst viktigt att det inte blev ngt tryck nedåt - jag som tidigare skulle vara uppe och gå!!!!

Barnmorskan rusade genom korridorerna med sängen och stoppade hissarna -nu var det bråttom. Narkosläkaren mötte oss sprinagnde i korridoren och dörrarna till operationen stod öppna. Ett annat oplanerat snitt fick köras ut.

De slängde över mig en mask, decinfinserade magen och sedan blev det svart. 16 min efte Bricanylsprutan föddes mitt första barn. En dramatik som händer en ggn per år på Österunds sjukhus meddelade överläkaren sedan när han besökte mig. "Vid brukar inte göra så här med våra förstföderskor" förklarade han - men nu gällde det barnets liv!

Barnmorskan ursäktade sig också - med att hon inte hade ignoerat mig så här om de hade vetat att barnents liv var i fara.

Nu gick det bra - men om jag hade varit en  "lydig" förstföderska och gjort som jag hade blivit tillsagd kan det ha blivit större komplikationer.

Efter att ha fött mitt första barn - ändrade jag åsikt om det där med hemförlossning. Att barn föds utan komplikationer - känner jag idag är mera ett under än en självklarhet.

Barnen är en gåva och mitt första barn och min första förlossning fick mig att inse att det inte alltid är en självklarhet att föda barn och att allt går enligt planerna.

Ida gär det 23 år sedan Robin föddes även om den här historien känns som om det var igår.   

Därefter har jag fått två barn till och där har det varit mindra dramatiskt!!!! idagaär de 21½ och snart 15.