Idag hade jag ett litet paket i brevlådan. Det innehöll en nipperask med ett halsband med hänge med röd sten. Två stenar - den ena en rosenkvarts, och den andra i en gråaktig sten - båda med ansikten på.

Två vykort med recept: Ostsnurron som görs av smördet och riven ost samt Vallmobullar. Vackaraste var ändå ändå orden på det tredje kortet:

VÅGA TA STEGET

Ibland känns det som

om livet helt står still.

Och just den man är i

är inte det man vill.

Man känner sig så svag

så vilsen och så feg.......

Så känns det till den da

man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar

och man får perspektiv.

Och plötsligt kan man se

hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt

när man har fått distans,

så ser man att det svåra

var källan till en chans.

Tack käraste Liz-Beth   

Inte kunde jag ana att gårdagens tempertur skulle sjunka till -32 grader, även om jag på Facebook hade läs tom en man från Jokkmokk - där man hade förespått -40 grader.

Allt är dock relativt - så även kylan. Idag har den släppt taget en del - endast -24 nu på morgonen, men räcker och blir över.

Vill ju gärna komma utomhus en stund varje dag, men sån här kyla klarar inte mina kinder av.

Började, som tidigare nämnt, med rensning i röran i mig själv och i mitt hem. Har dock en liten del att rensa, t ex bland leksakerna som barnbarnen har i backar i min dotters rum.

Jag har en skrubb som i det närmaste till brädden är full med leksaker och julsaker. Det är snedtak, och trots mina ringa 1.57, får jag gå kraftigt framåtlutad. Det gör att jag väntar i det längsta med att vara därinne och stuva omkring. Kartongerna som sakerna ligger i får dessutom med nöd och näppe plats med att ta in och ut gm den trånga dörren.

Om vi nu skall ha lite aktuella leksaker framme till barbarnen, inser jag att jag får ta tjuren vid hornen och krypa in i skubben. Ut med kartongerna för att se om det finns något som passar bättre till barnen idag, och in med det som de har blivit för gamla för att leka med.

Känner mig alltid lite sprickfärdig av otålighet när jag håller på med barnens leksaker. Likadant vär det när mina egna var smö.

Någon direkt ordning bland sina saker har ingen av dem haft. Hade önskar dem lite bättre ordningssinne, eller åtminstone för min skull. Minns att jag ibland fick hålla på en hel dag för att organisera bland leksakerna. Utan organisation finns inte heller förutsättningar att kunna leka med sakerna om de inte är komplette. Förvisson har mina barn varit varsamma med sina leksaker, förutom min dotter då som tillsåg att de flesta barbiedockorna saknade båd armar, be och huvud - undrar just vilken lek hon lekte då?

Eftersom hon var mera en pojkflicka, förstår jag att hon använde dockorna till annat än att klä på och av.

Traktorer och bilar har även varit mindre kompletta.Avsaknad av hjul, hytter och förare........eller alla dosor som sonen tog bort locket ifrån. Vet inte hur många herrelösa batteridosor som jag har hitta och locken långt därefter - ensamma.

Det krävs en stor skopa energi och övertalaning av mig själv för att kasta mig in i leksaksskrubben för att bringa ordning -

tror inte att det finns ngn återvändo. Skall jag rensa i röran slipper jag nog inte ifrån "skrubben"!

När jag var barn fanns här en "profil" Amos Persson gestaltad av Henning Lundström. Han brukade leka "skrubbleken" när han fick besök. Misstänker att min egen skrubblek får begränsas till någon form av "ensamlek" - om jag inte vill ha hjälp av mina barnbarn förstås. De skulle sannolikt älska att gräva runt bland lekssakerna

- men misstänker att "röran" skulle bli allt för oförändrad om jag skulle ta barnen till hjälp, ,,,,,,,,,,,men tror att det blir glada och uppskattar om jag har plockat fram nya grejor till de kommer på besök igen.