Jag tycker att jag hamnar allt för ofta i situationer när min kunskap tryter. Det finns vissa områden som är svårare än andra och där jag absolut inte kan ta mig fram utan assistans. En av de områdena befinner jag mig i just nu.

Tidigare har jag nämnt om min väninna som hade som mål att lagstifta om manligt harem när hon hamnar i riksdag/regering. Det handlar då om sysslor/tjänster som ofta kvinnor går bet på när det gäller fysisk styrka.

Vi har skojat om att vi behöver en hel radda med fysiska indivier, och då män som kan bistå oss där den fysiska styrkan tryter - då mest hantverkara av olika slag, egetnligen ett måste för kvinnor som lever ensamma i en fastighet t ex; snickare, målare, skogsarbetare (ved), traktorförare (snöskottning och grävarbeten som dränering), trädgårdsmästare, bilmekaniker, elektriker, rörmokare....etc.

De sista dagarna har jag funnit en annan yrkeskategori som jag behöver i mitt  harem, nämligen en dataingenjör!!!

Min specialdator lever sitt eget liv - egenligen inget liv alls - då internet är dött. Dött så in i vassen. Varken e-poet eller annat.

Känner mig "bortkopplad" och utanför. Stjäl mig nu därför några stunder vid min sons dator, när han inte är hemma - men annars är det ganska ockuperat där.

Nu på f m har jag fått lite guidning av Rolf! Han passar ganska väl in i mitt tilltänkta harem, men även där gick vi nog bet. Hur han än guidadae fanns där inget liv. Sannolikt nätverkskortet som har lag av. Blir nu att skaffa en nytt! Utan Rolf hade jag sannolikt var tvungen att anlite en mera kostsam support.....

Det där med datorer är ju inget tungt - men däremot ganska stort för mig, och jag kan sannerligen inte lära mig allt för att kunna reparera när ngt blir fel eller går sönder.

Egentligen tycker jag inte om att behöva be om hjälp och skulle därför vilja ha kunskapen själv.

Men hur mycket kunskap skall behöva finnas i mig?

Har även problem med skrivaren......pust, sedan jag höll på med bläcket. Nu kommer detta meddelande: "Skrivaren är inte klar för utskift"!  Klar för utskrift? Jag har gjort allt som jag kan hitta på och även testat i den andra datorn.......

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar mig mera kunskap och erfarenhet......... i annat fall blir det jag som får bli den första att söka efter rätt personer när lagstiftningen om manligt harem blir en realitet.

-18 i morse, gjorde att uteaktiviteten fått vänta! Behöver dock lite mera D och mera energi då problemen med dator och skrivare ger mig onödigt energiutsläpp.  Jag undrar därför; "Är det tvunget att jag skall kunna hur mycket som helst"?....lämnar tekniken därhän och ger mig ut i solen:)   

Ännu en dag i fantastiskt vårvinterväder. Hemma blåste det nordan men nera vi viken vid älven är det nästan vindstilla om man hittar ett lä - vilket jag och Mona gjorde.

Vi åkte våra sedvanliga kilometer rakt över viken, och sedan har vi lapat sol och stickat. Mona hade med sig en provstrumpa som hennes svärmor har gjort. Det är en tubstrumpa. Man lägger upp maskorna på strumstickor och stickar resår 2 r 2 a. När man sedan har stickat i två centimeter fortsätter man med 2 r och 2 a - men förskjuter en maska och fortsätter så i fyra varv, för att sedan förskjuta ytterligare en maska. Så här håller man på till dess att det är dags att avmaska för tån. Jättesnyggt blir det och Mona och jag har nästan stickat ikapp. Väldigt bra att sticka samtidigt när man börjar på ngt nytt mönster, efterom man då kan kolla upp varandra om man misstänker att man har gjort fel - vilket jag trodde ett antal ggr, men med Monas hjälp slapp jag repa upp.

Vi kom vid 10-tiden och vid 14-tiden tog vi en tur till på isen - då hade vi båda stickat ett halvt skaft.

Det var otroligt skönt nu när solen var på väg att dala. Ingen av oss hade någon direkt lust att åka hem till annalkande middag.

Hem åkte vi dock men först vid 16-tiden.

Får man ha så här lyxigt!

Här nedan några bilder från den sista turen.

  Så här blått var det när vi satt och stickade!

Mona Sussie och Indra.
 

Jag och Indra.

Norra ishavet?????

Solen på väg ner.

...är vi inte lyckligt lottade som har möjlighet att få vistas utomhus på det här sättet? Här är godagott att vara......

Jag hade bott i Jämtlandsfjällen under två år när Tjernobylolyckan inträffade.

Jag jobbade på en skola mellan Duved och Storlien. Vi hade planerat att åka slalom i Storlien, på Valborgsmässoaftonen.

Valborg kom och förde med sig ett tråkigt väder. Det regnade. Vi var ganska genomblöta där vi vistades i backarna med eleverna.

Kommer speciellt en kollega som på ett positivt sätt försökte få oss positivare inställda genom att säga; "Regn är bra för hyn"!

Det här är ett citat som sedan fastnade hos mig och även hos mina kollegor. Dagarna därefter blev vi medvetna om de moln med radioaktivitet som rörde sig in över landet.

Vi började ångra oss för att vi hade valt att åka för friluftsdag, trots att det var dåligt väder. Vi var oroade över att vi hade varit ute med eleverna i regnet och utsatt dem för onödiga faror, när de annars hade kunnat vistas inomhus i skolbyggnaden.

När skolavslutningen närmade sig gjorde vi en del utflykter med eleverna, bl a  till Visjövalens väderstation i Storlien, där en av fäderna till våra elever tjänstgjorde som meteorolog. Då oron kring Tjernobyl var så nära - ställde min kollega frågan om hur det hade förhållit sig med molnet med radioaktivitet som passerade de aktuella dagarna.

Pappan bekräftade att molnen hade passerat den 26:e och att när regnet föll hade det passerat norska gränsen och nedfallet hamnade därför på andra gränsen, i Norge i samhället Kopperå inte långt från svenska gränsen och där var nivåerna höga.

Det var med lättnad vi upplevde informationen, även om det förstås var tragiskt med nedfallet i Kopperå.  Just där jag befann mig just då var det ganska riskfritt, värre var det här hemma.

En nära väninna med en 1½-årig son var förtvivlad. Hon tog en buss upp till mig för att kunna var utomhus med sin son, vilket hon inte vågade här hemma. Hon var förtvivlad och rädd. Hon hann tyvärr inte stanna så länge, då  hennes styvfar gick bort och hon behövdes här hemma hos sin mamma.

Jag flyttade inte tillbaka till Ångermanland förrän flera år senare. Min oro för miljön här hemma hade då klingat av en del.

Det som ändå begränsade mig markant - var att jag inte längre vågade använda mig av det som naturen ger - nämligen växter och svampar som jag tidigare hade plockat och torkat för att senare använda.

Jag vill påstå att plocka svamp har jag inte gjort förrän förra sommaren.

Nu finns oro här igen och då inte bara för mig själv och min närmaste omgivning. Jag oroas för de människor som finns i närheten av det kärnkraftverk där nu flertalet explositioner har inträffat. Förutom oron och ångesten som jag känner när jag ser bilder på den obeskrivliga katastrofen.

Jag har aldrig kunnat förstå varför man satsar på en sådan farlig energikälla, där förödelserna är katastrofala om en svår olycka inträffar och dessutom är halveringstiden för de radioaktiva ämnena så långa - att det tar mer än livstider innnan de försvinner.

För varje gång jag ser förödelsen i Japan får jag ett starkt tryck över bröstet och jag behöver göra andas djupt för att få luft........

Känner stor tacksamhet över att få vistas och bo där jag gör - och jag använder naturen för att få balans när informationen gör allt för ont!

Nu är den här - den tid som jag har väntat på hela den kalla Finn-Bullvintern. Jag älskar verkligen när dagen börjar med -10 och klart väder och när sedan solen stigit upp - har temperaturen stigit även den till knappt några grader kallt alls.

Att få röra sig på nästan orörd snö och fullständigt tyst - är verkligen en lisa för kropp och själ,

Idag träffade jag Karin igen på Filitjärnen där jag var i torsdags med barnbarnet. Nu är Julia hemma hos sin famil, men idag tog vi med Karin son Christopher som var hemma och hälsade på.

Christopher är förståndshandikappad och bor i ett gruppboende. Han blir 24 nästa gång, 7 månader äldre än mitt äldsta barn.

Christopher var utrustad med den nyaste och snyggaste av utrustningarna av oss alla. Kornblå skidor och kornblå skidskor - en färg som jag har plockat upp även hemma i ett av rummen. Utrustningen skulle passa ypperlig där.

Det var inte fullt så klart idag, men solen lyckades ändå ta sig igenom. Karins man kom med skoter och körde upp ett spår till oss runt tjärnen och det var tur då det hade snöat en decimeter och på vissa håll även drivit en del.

Det var ett bra skidföre, om vi inte stod stilla och väntade - för det gjorde vi emellanåt - då ville det gärna frysa under skidorna.

Vi fikade, Karin och Chrsitopher grillade, nu luktar vi alltså rök alla tre. Efter fikat åkte vi en runda till - och medan jag stod stilla hörde jag ett märkligt ljud i skogen inte långt från där jag stod. Efter en stund kom en räv fram och sprang över isen - ungefär 50 meter från där jag stod, Den var så fin med sin yviga svans, och jag blir så glad när jag ser friska rävar, då jag för några år sedan ofta såg skabbiga rävar i närheten av hemmet.

När räven hade försvunnit upp i skogen på andra sidan tjärnen - fortsatte den med att skälla. Undrar just vem han talade med?????

Samma bild som tidigare men nu hade vi ett nytt skoterspår runt hela tjärnen.

När jag för en stund sedan gick igenom en del utskrifter som jag har gjort här på webben fann jag ett blogginlägg från Sanna Ehdins blogg där hon ger råd om vilka ord vi helst skall välja bort då de är negativt laddade. Uppepandet av dessa blir som mantran och manifesteras.

Sanna gav även råd om vilka ord vi kan använda istället, och som istället ger positiv energi och kraft.

Ord som hon föreslår att vi skall välja bort är; ont, sjukdom, influensa eller en viss diagnos. Ord som ger en onödig stämpling och orden gagnar varken dig själv eller någon annans energinivå.

Istället för att använda ovanstående ord föreslår hon: "för tillfället är jag ur balans",  "just nu mår jag inte så bra men det går över" eller "det är något som kroppen vill säga mig". De här orden laddar dig och ger mer energi och handlingskraft.

För några år sedan hade jag som många andra problem med Försäkringskassan. Det var i början när Persson kom med förslaget att halvera sjuktalet före 2008.

Jag vet inte hur många ggr jag skrev nera mina symptom och upprepade dem för läkare och andra.

Inte undra på att mina symptom manifesterade.

När jag sedan fick min ersättning,  kunde jag andas ut och fokusera på ngt annat än att upprepa symptom, som ovan, likt mantran.

Om någons kropp/själ skall komma till läkning är det viktigt att slippa upprepa de negativa orden hela tiden.

Jakten på sjuka/skadade gör snarare så att symptomen befästs istället för att klinga av,

Önskar, att de i beslutsfattande ställning, skulle inse vidden av ordens manifestationsförmåga.

Efter att ha varit lamslagen framför nyhetsuppläsningarna kring den fruktansvärda katastrof som har skakat Japan, tog jag mig så småningom ut i det vackra vårvintervädret.

Idag blev jag själv då familjen inte var hemma och Julia tillbaka hos sin familj.

Jag tog bilen till älven och åkte med Indra den sedvanliga rutten över isen (1 km) och sedan efter stranden(1½km). Det låg ett lager med nysnö på isen och knappt någon som hade varit där före oss.

När vi sedan kom tillbaka till stranden, hämtade jag min packning som idag även var min stickkorg. Fick en provmodell av min väninna Liz-Beth, på en socka/toffel som var lite annorlunda. Först stickar man en triangel som påbörjas med  3 m som sedan ökas en i vardra sida till c:a 32 m. räta maskor. Därefter resår 2 a 2 r cirka 1½ dm. När resårstickningen sedan är klar åter rätsticking, och nu skall triangeln göras i motsatt riktning, alltså avmaska till dess att endast 3 m finns kvar. Man virkar därefter en kant med fasta maskor i avvikande färg, syr ihop på sidorna där det är resårstickat, viker ihop stickningen. När  sidorna är hopsydda sys även den ena sidan av sockan ihop - det blir över fotleden.

Jag hann sticka en socka till innan det blev kallt. Tittade förstås upp emellanåt för att njuta av solen. Såg ett stort mandelformat moln, och ett något mindre. Nästan som UFO:n

Molnen låg kvar länge och hade sedan spridit sig över stor del av himlen.

Har ett önskemål att kunna avläsa molnen, men är för slö för att läsa in själv - skulle vilja gå en kurs - då jag fascineras av dem,

Slutligen:

Fann detta citat på Anna-Karin Mattssons logg på Facebook, en vän som skriver helt fantastiskt - önskar jag skulle kunna uttrycka mig som hon gör.

Här kommer i alla fall citatet av Dalai Lama:

När Dali Lama tillfrågades vad som förvånade honom mest sa han människan - därför att hon offrar sin hälsa för pengar och offrar sen pengar för att återfå sin hälsa. Och sedan är hon så orolig inför framtiden att hon inte förmår uppskatta nuet varvid resultatet blir att hon varken lever i nuet eller framtiden.. hon lever som hon aldrig kommer att dö.... dör sedan utan att egentligen ha levat..

Sitter och tittar ut på ett bedårande vinterlandskap. -17 grader visar termometern, och det är obeskrivligt vackert utanför.

Sååå otroligt vackert

På näthinnan har jag bilderna från nyheterna som basunernar ut det ohyggliga som har hänt i Japan. Nu blir vi åter medvetna om människans litenhet när naturkrafterna slår till.

Det är så obegripligt att jag kan ha det så här bra och vackert när en naturkatastrof av obeskrivlig dignitet har drabbat Japan.

Det kraftiga jordskalvet.......Den enorma flodvågen........följderna därefter.

Obegripligt!!!!!!! Bilderna som kommer via massmedia, bekräftar.....men ändå svårt att förstå.

Min tacksamhet över att leva mitt i ett vykort - är idag stor och mina tankar finns hos dem nu som har det svårt.

Moder Jord har länge ropat på hjälp....

Många av oss har läst profetsior om analkande katastrofer - är vi där nu?

Kännner mig lamslagen, liten och hjälplös!

Idag har vi chockats av bilderna som har visats från Japan. Den enorma jordbävningen som mätte 8.9 på richterskalan och den enorma Tsunamin med vågor upp till tio meter som därefter följde och sköljde med sig stora delar av Tokyo.

Mina tankar finns hos dem som har drabbats och all min energi och kärlek sänder jag till de drabbade.