I förra veckan lade jag ut en bön till Moder Jord. Nu lägger jag ut en "Fullmånebön" att läsas vid fullmåne. Då många läser samtidigt skall den här bönen upplevas som kraftfull genom mängden som ber samtidigt.

                                 FULLMÅNEBÖN

gm Sofia Harjunen

Kära Moder Jord.

Vi ber dig allra ödmjukaste, med kärlek och fullständig tillit,

att ge oss kraft och vägledning.

Hjälp oss att kanalisera energi ur ditt inre,

för att fullständigt hela till både kropp och själ.

Tack för att vi människor får leva hos dig och ta del av ditt

överflöd.

Tack för din mångfald och din skönhet.

Tack för alla mirakler som sker på jorden varje dag.

Vi sveper in oss i det skyddande ljuset – sanningens och

kärlekens vita ljus.

Moder Jord vi kallar på din kraft -

öppnar upp portarna för energi genom kroppen och

ut genom huvudet.

Vaknade till en "tom" dag! Det är inte bara tomt härinne - det är även tomt i mitt inre och jag känner mig ytterst dränerad.

De senate två dagarnas oro blandat med en smula hopp, två nätters vakande och slutligen att inse att vi måste göra något snabbt för att Indra skulle slippa vara med längre - har tömt.Hon var så ofantligt sjuk och det efter att till synes ha  varit fullt frisk t o m  torsdag. Veterinären gav även besked att så här svårt sjuka hundar mötte han enbart 1-2 ggr/år.

När jag tittar tillbaka i backspegeln, ser jag att hon kräktes mer än vanligt den senaste tiden. Nu sedan snön hade tinat bort och hennes nos ständigt var i backen för att läsa de "artiklar" som fanns att läsa sedan den gångna vintern, tänkte jag att det kunde ha slinkit med något mindre trevligt. En hjärntumör som låg och tryckte och sannolikt sedan brast ger en förklaring nu.

Indra kom till oss i slutet av oktober 2001. Familjen hade drabbats av ohälsa och många saker ställts på ända - vi behövde något nytt att fokusera kring. ..........och visst blev det fokus.

Indra var till att börja med en fodertik som eventuellt skulle bli en ledarhund, uppfödd privat i en familj där mannen i huset tidigare hade arbetat med utbildning av ledarhundar vid Sollefteå hundskola. När han blev uppsagd startade han egen med utbildning och hunskolan skulle hålla honom med valpar. När hundskolan inte längre kunde bistå med ett visst antal valpar - började familjen med uppfödning av labradorer.

Jag såg en annons i tidningen tidigt en lördagmorgon och ringde direkt. Emelie och jag åkte så snart vi kunde. Vi önskade oss egentligen en ljus tik, men de var redan tingade. Vi visades in i deras garage där ett kompoststängsel avgränsade från övrigt utrymme. Där låg en hög med valpar, 6 veckor gamla.

Jaha, och hur skulle vi kunna välja? De låg där som i en "ormgrop" och snusade likt små grisar. Efter en stund klev en av valparna upp och började visa sig intresserad av oss. Hon hade en grön fläck med nagellack på ryggen och hette då Aitra. Då ingen annan av valparna var intresserad av oss fann vi att  just hon hade valt oss och så fick det bli.

Vi förberedde som under två veckor för att ha en hundbebis i huset. Aitra kändes lite svårt att säga och när jag en morgon låg och filosoferade kom jag på namnet Indra. Strax innan hade deltagaren Indra i programmet förolyckats vid en bilolycka och fanns färskt i minne. Rekade med de övriga och Indra fick det därför bli.

När det sedan hade gått två veckor, var det dags att hämta hem Indra. När vi kom på plats var det flera valpar som skulle utplaceras. Gunilla, uppfödaren, var i upplösningstillstånd. Tre av valparna hade vid valpbesiktning visat sig ha blåsljud däribland Indra.. Vi blev erbjudna en annan valp - men avböjde då vi redan hade bestämt oss för valpen som hade valt oss.

Vi åkte hem med Indra och hon blev genast hela familhens kelgris. Katten Simba, drygt ett år passade på att adoptera henne och blev hennes bästis till dess att trafiken tog hans liv. Så snart Indra  skulle utfordras eller rastas så var Simba där. Simba var till att börja med en aning större än Indra. - såg lite festligt ut.Det var också Simba som lärde Indra att tigga vid diskbänken. Simba satte sig alltid och tiggde när det var dags för mat, och bredvid honom satte sig även Indra.

Efter en tid, tog uppfödaren med sig Indra och de två andra valparna i kullen för att en specialist skulle lyssna på deras hjärtan. Vid det här tillfället hördes inte längre ngt blåsljud. Puh!!!

Indra blev en kär familjemedlem och när hon hade bott hos oss under drygt ett halvår, träffade jag Gunilla, och frågade vilka kriterier som skulle uppfyllas för att Indra skulle bli en ledarhund. Meddelade henna att vi inte kunde vara utan hund allra helst inte utan Indra, Hon svarade då att först och främst skall hon höftledsröngtas vid ett års ålder.

Ja, så blev det då dags för höftledsröntgen. Svaret dröjde några veckor och under den tiden kände jag stor ångest för att lämna bort henne, t o m endat för att testa hennes möjligheter att bli en ledarhund. När kuverat med svaret kom, önskade jag tyst för mig själv: "Måtte det vara ett litet höftledsfel" - och tänk det var det! Det var graden D och E - visst heter det så? De minst allvarliga - men allvarliga nog att aldrig testa Indra för att bli en tjänstehund. Hon togs aldrig ens in för test och hör och hälpna - hon var även den enda valpen i kullen med höftledsfel. Det var valpen som själv valde oss - Indra. Hon stannade till igårkväll och nu har hon flyttat in i hundarnas himmel.

Det var väldigt många saker som var fantastiska med Indra. Då jag själv hade gått hem från yrkeslivet blev Indra min ständiga förljeslagare i alla situationer. Det var endast vid sträng kyla och markant hetta som hon fick stanna hemma från bilen, och det gillade hon sannerligen inte. Bilen var trevligare att vänta i än att bli lämnad hemma med katterna, om så även bara för en kort stund.

Medan dottern fanns hemma var det hennes lott att bidra till Indras motion och de gick långa promenader dagligen.

Då Indra tillbringade sån mycken tid med mig ensam, blev hon starkt präglad på mig och vi hade en telepatisk koppling. Jag behövde endast tänka tanken på att lämna hemmet så var hon klar vid ytterdörren. Sa först att hon såg när jag målade ögonen eller tog handväskan, men efterhand behövde jag varken mascara eller handväska för att hon skulle vara klar för avfärd.

Nu är det sannerligen tomt härhemma. Jag har ingen skugga längre. Indra följde i mina hasor, så nära att jag ibland sökte efter henne med blicken utomhus, och då var hon så nära bakom mig att jag inte uppfattade henne först.

I ett tidigare inlägg från i fredag beskrev jag ur jag gjorde rent på verandan och att Indra direkt fann en lerpöl att passera igenom. Nu inser jag att hon redan i fredags var förvirrad och inte förstod vad hon gjorde. Spåren efter hennes sista plaskande i lerpölen finns kvar som ett grått mull. Inser nu att det kan bli svårt att avlägsna de sista tassavtrycken efter henne.

Indra, januari 2001.