För ganska precis fyra år sedan, såg jag kajorna för första gången flyga ner i skorstenen. Då de redan hade bosatt sig var det inget att göra. Likadant var det våren därpå. Kajorna flyttade in och fick ungar, vilken väl hördes via ventilerna speciellt på övervåningen.

Förra sommaren var skorstenen tom, och jag trodde i min enfald att hyresgästerna hade valt en annan boplats. För några dar sedan togs jag ur den villfarelsen. Jag låg på sängen på nedervåningen och såg dem, med precision flyga in mot taket och insåg att de var på väg. När jag sedan hörde dem i skorstenen var det bekräftat.

Det hanns aldrig läggas något gåller på skorstenen, och det vi hade införskaffat var inte tillräckigt stort - märkligt att en skorstens yta är så stor, när den ser så liten ut från marken.

Inom kort kommer sannolikt skorstenen att ha förvandlats till en barnkammare, och då för kajornas ungar.Är inte speciellt bekymdrad - då vi redan har en jättekorkskruv som boet kan knuffas ner med, och eldas upp när kommer ner.

Det är nu inte enbart en ny hund som har flyttat in, utan även en ny eller nygammal kajfamilj. Bor man på landet skall man ha djur runt om sig och i vissa fall kanske även i skorstenen!!!

Jag som hade tänkt mig att kunna "mata" den här bloggen med olika inlägg varje dag, har sannerligen fått avstå en del.En av andlenidngar är förstås den nya hunden som sannolikt har haft det ganska svårt under några månader sedan hon såldes då hon inte kunde fortsätta utbildning till ledarhund pga defekta armbågar och höfter.

Nu börjar hon så smått att landa, men inser att hon har flera olika trauman som vi måste ta oss igenom, Hon tar därför tid från bloggandet, men det är det värt.

Något annat som även tar tid är tomten som nu har tinat fram efter en vinter som nästan saknar motstycke.
När jag flyttade hit i juni 1990 - kom jag med familjen från en lägenhet som var nyrenoverad men där hantverkarna hade kastat fönsterna i backen vilken gjorde att gräset var fullt med glas. Huset var det hus där Dolph Lundgren tilbringade några år tillsammans med sina morföräldrar under 70-alet. Huset kallas i folkmun för Kråkslottet, då det är väldigt vcckert

Hur som helst spelar inte utseendet någon roll när syfter att bo  i den lägenhet i det här huset skulle, kunna matchas med att bo i egen fastighet. Nu vår så inte fallet - de det gick inte att vistas utomhus med barnen då de kröp omkring i gräset runt huset.

Jag sökte då med ljus och lykta efter en fastighet och sa att det fick se ut hus om helst, huvudsaken var att det fanns en tomt - och det fanns det! 14 000 kvm då inbegripet två mindre åkrar på vardera sidan om huset. Massor av gräsmatta alltså, och det är den som jag syftar på när jag talar om "hav"! Jag har nu hållit på under tre dar med att kratta och ändå har jag en del kvar.

Tankens kraft var jag väl då inte så förtrogen med, men jag ville ju ha tomt och då inbegripet gräs - och det fick jag.

Nu skall ju det den här gräsmatta göras ren från gräs och annat skräp och det känns väldigt mycket som mitt ansvar - hur det nu kan komma sig. Känner mig sannerligen mättad på krattning, men ändå finns de stora ytorna kvar som jag hoppades att sonen skulle ta med gräsklippare. Nu säger han att det inte går.....

Inte går?????

Funderar mer och mer på det där med manligt harem och inser att en person med stort intresse för att kratta bara måste ingå i mitt harem. Undrar just hur man annonserar efter en "haremsherre" - och vilka anställningsvillkor som gäller - arbetsgivaravgift osv.

Efter att ha tillbringat många timmar i solen i "mästenas" farvatten - inser jag att ett hav till tomt behöver jag endast när jag skall spela fotboll, och det gör jag aldrig.

Hur som  helst är det tillfresställande när krattande är gjort och det gröna börjar att spira även om det sprirar på ett "hav"!

Sov gott alla kära vänner och besökare. Själv känns det som att jag skriver i sömnen,  och det skall därför imorrn bli spännande att läsa vad jag har skrivit - kanske lika virrigt......zzzzzzzzzz

Jag har varit lite ockuperad de sista dagarna och därför inte hunnit skriva något. I fredags föremiddag följde jag med Birgitta för att hämta den omplacerade hunden Nienke. En sån tur att Birgitta, precis som jag hade ärende till Gnarp vilket gjorde att jag kunde åka med henne.Bra att vara två i en bil med en ny okänd hund. Hundens  ägare kom med henne och jag fick ta över.

Nienke var ytterst mager, och hon har sannolikt haft det mindre bra.

På bilden är hon dagen efter. Jag vågade inte ha henne lös då hon skällde och gjorde utfall mot katterna, och med sju stycken i familjen var det ett fasligt sjå att hålla koll.

När jag släppte lös henne rusade hon iväg som en jakthund i olika riktningar. Märkte dock att hon var säker på inkallning även om rådjuren var väldigt nära och hon hade satt efter. Däremot var hennes koppelvanan fruktansvärd. Så snart hon fick kopplet på sig, drog hon som en stövare som aldrig hade gått i koppel. Hon drog åt alla håll och var helt frustrerad. Hur jag än försökte få hennes fokus - höll det endast några sekunder då hennes fokus föll på allt runtom. Kände mig ganska förtvivlad med tanke på den lötthet som hade rått med Indra, och som nu inte finns längre.

Värst var det igår när vi hade henne i bilen och hon blev helt galen när en man promenerade med en hund i en korsning när vi hade stannat. Nu blev jag verkligen orolig: Hur skulle jag kunna ha henne i bilen när hon ställer till med ett sådant oväsen när folk eller hussen med hund går på gatan. Hon brydde sig inte speciellt när någon gick utanför bilen och Emelie och Daniel samt barnen fick testa även de - utan att hon blev särskilt oroad.

I morse skrev jag ett långt mail till Leigh, hon som har ägt henne innan hon såldes efter att ha bott cirka 1½ år hos fodervärd. Jag förklarde utförligt olika situationer och hur hunden reagerar. Leigh som är ytterst rutinerad trodde dock att det skulle lösa sig när hunden hade acklimatiserat sig.

Jag fick även telefonnumret till Annette som har varit fodervärd för Nienke, och som skulle ha behållit henne om inte hennes armbågar och höfter hade haft defekter. Nu såldes hon och det blev för hunden en katastrof. Förutom att hon verkar ha varit helt utan mental och fysisk stimulans, var hon ordentligt mager, så mager att revbenen syntes på avstånd. Första måltiden åt hon som att hon aldrig hade sett mat, men efterhand har hennes glupskhet avtagit en del.

Vid samtalet med Annette fick jag veta vilken fantastiskt och välutbildad hund som Nienke egentligen är - ledarhund som hon var ämnad att bli. Annette blev förstås förtvivlad, hon som hade skött henne under så lång tid.

När jag nu fått veta hur vältränad och klockrent säker Nienke har varit förstår jag varför hennes grundfostran så väl lyser igenom - även om hon hittills har verkat mer än förvirrad.

I dag har jag börjat låta henne var lite mera lös på gården även om vägen är ganska nära. Hon har gjort sig bekant med gårdsplanenn och när vi satt uppe på grässlänten såg jag hur hon tittade runt på utsikten och liksom jag njöt av det hon såg! :)

Den "utskjutna ur en kanonhund" som jag hade här tidigare i helgen. Hunden som for som en projektil från sida till sida men ändå på något sätt höll kontakten, har nu lämnat. Nu uppträder Nienke som den labrador hon är. Springe emellen oss ute i markerna och är glad - men flyter inte längre.

När jag idag talade med Annette stod ytterdörren öppen, jag har satt en skiva för trappan, fanns det en plastpåse med hundmat som ägarna lämnade ifrån sig på bordet därute. Påsen låg tom på golvet när jag kom ut - många deciliter uppätna. Efter att vi hade ätit middag hällde jag upp en deciliter av hennes foder i skålen. Gissa vem som inte ville ha någon mat.........

Skönt att få uppleva en underviktig hund proppmätt. Inser att jag nog inte kan ha mat framme hur som helst längre - åtminstonen inte än på ett tag.

Det har flyttat hem en välutbildad hund till mig....vars kunskap verkar ha legat latent under en tid. Nu är det dags att hennes kunskaper skall få komma till användning igen - även om inte jag är blind, men läsglas använder jag dock!!! :)

Långfredag en lång dag? Ja, sannerligen för mig, då jag har varit vaken sedn 5.00 Vill förstås inte skylla på åldern, utan väljer istället att hänvisa till organklockan som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Kroppens organ är nämligen aktiva på vissa tider på dygnet och de tider som jag vanligtvis vaknar är när levern är som mest aktiv, alltså mellan 2 och 4 på morgonen. Tiderna flyttas fram en timme under somamrtid och jag förstår då varför jag vaknar klocka 5, och känner mig mindre i god vigör.

Namnet Långfredagn härstammar från den kristna historien och är en dag i Påskhögtiden. Den Påskögtid som börjar med sorg och förtvivlan men sedan gör över till något positivt, detta något som även jag hoppas få uppleva då jag idag skall träffa en ny liten hund.

Våra traditioner till Påsk är annars att mötas i familjen, äta tillsammans och att söka ägg. Då det alltid har varit splittrade famljen har vi ingen traditionell påskäggsdag, utan den får bli när det går att pussl ihop det så att de flesta kan träffas, därför blev det igår.

Vi träffades hemma hos Emelie och Daniel som i höstas köpte ett av Kramors stads äldsta hus byggt i början av 1800-talet. Då ett hemman med stora ägor som idag är avstyckat om rymmer ett bostadsområde. Emelie och Daniel lade ner all sin tid till renoviering och skrax före jul var det så dags för inflyttning. Den här Påsken passade det bäst att samlas hemma hos dem.

Vi börjde med att grilla och sedan var det dags för den sedvanliga äggjakten.

Strax dax för mat!!!

Här har Alvin precis funnit sitt största ägg!

Alvin och Julia med en del av deras "fångst"!

Den störste jägaren för i år - William - som hade ett styvt jobb att finna sina ägg, då Påskharen hade varit riktigt lurig. William kom på sniskan då jag glömde rotare bilden innan den laddaes ner här.

Sitter som bäst och väntar på Birgitta, som av en händelse idag skulle besöka en vän i Gnarp. I Gnarp finns det en tik som behöver ett nytt hem. Jag får då åka med Birgitta, så slipper jag köra hela vägen själv. Det är sånt här som kallas för synkronicitet.

Vet inte om jag är riktigt redon att bli matte för en ny hund. Men redan i måndags lät jag annonsera att mitt hem står öppet för en hund som behöver flytta, helst en unghund och labrador - precis som jag önskade. Då hunden behöver ett nytt hem och mitt  hem skall stå öppet, är det sannolikt dag igen. En god vän sa: "Det är Indra som har fixat det här, när hon såg att du var så ledsen!"
Ja, kanske det är så???????? Håll tummarna!!!!!

Idag har vi Skärtorsdag, den dag då Påskkärringarna tar sin kvst och reser för ett besök till Blåkulla.
Jag har sedan barnen var små alltid klätt ut mig själv och barnen oc åkt runt, sjungit Gullefjun, och bjudit på en kaka.

Nu är två mina barn vuxna och William snart 15. Han har därför slutat att vara Påskgubbe som han var när han var liten.

Med de digitala kamerna och datorna har jag idag en helt annan möjlighet att föreviga det jag/vi gör och därför finns det en del bilder att ta del av. Vi har även gjort film - försöker att hitta en i nästa inlägg.

Jag vill berätta om en lustig episod, mindre lustig när den inträffade, som  utspelade sig för två år sedan. William var då fortfarande kvar vid Styrnäs Friskola och jag och Åsa hade kommit överens om att överraska genom att klä ut och oss bjuda barnen på lite godis.

Av någon anledning hade jag fått in vatten i bromstrumman och när det var minusgrader på natten vill bromsarna gärna låsa sig. Den här Skärtorsdagen var det åter kallt. För att förvissa mig om att jag skulle komma iväg från gården, gick jag ut och körde bilen fram och tillbaka - helt ok - ringde Åsa och meddelade.

Tog på mig kärringkläderna och ut i bilen. Tittade mig förstås omkring innan jag gick ut genom dörren för att inte förbipasserande bilar skulle se mig.

Startade bilen och började köra ut från gården. Då det är en liten knöl precis när man skall över vägkanten får man ta lite sats - vilket jag gjorde. Bilen drog då lite snett och jag beslöt att ta om då jag ansåg att orsaken till det var att det var lite isigt och halt Körde därför fram och tog fart - stopp!!!!!!! När kofångaren var i höjd med mittlinjen var det alltså helt stopp!!!!! Hur jag ön försökte gick bilen inte att rubba. Nu har man sänkt hastigheten till 80 km/h men då var den 90. Där satt jag i full mundering och bilarna körde förbi och tutade - speciellt långtradaran som väl ansåg att min parkering över  halva vägbanan var mindre bra.

Gick in och ringde Lennart som precis hade svetsat och inte kunde lämna omgående. Det tog därför en stund innan han kom. Döm om hans förskräckelse när han såg bilen mitt i vägen och all trafik. Jag väljer att inte återge det han sa..........men till slut lyckades han med kofångaren på sin egen bil att puttade min bil in på infarten igen - dock med ett blinkersglas mindre.

Hej och hå så lätt det gick sedan. Åsa hade stängt mobilen då hon väntade på mig, och hade stått länge vid skolan och väntat - osäker på om hon hade missuppfattat vår överenskommelse.
Barnen blev så småningom sjungna för och bjudna på lite godis, och jag och Åsa tog oss en tur till ICA där vi skulle handla.

Detta ett dramatiskt minne att skratta åt då det gick bra - trots min märkiga parkering mitt i vägen.

Bilderna som kommer, togs när jag och Indra gjorde oss färdiga för Blåkullefärd förra året. Då hon var min "skugga" skulle förstås hon vara med.

Strax innan vi lättade kom Wiliam hem med bussen. Jag ställde mig för att vänta vid infarten förberedd med kvast och allt. När bussen stanande och han var på väg nerför trappan och såg mig skrek han ljudligt: NEEEEEEJJJJJJJ!!!!!!!!! Han verkade mindre förtjust i att jag mötte honom i de där kläderna. Däremot verkade de andra i bussen finna det mera roande. "Bengan" tutade glatt när han körde iväge, medan Willam grymtade - konstigt!

I morrn kommer jag sannolikt att träffa tiken som omgående behöver ett hem. Känns det rätt får hon följa med mig direkt.

Jag förstår att Indra i sin hundhimmel blir glad då Matte kanske får en ny vän att tillbringa tid med nu när hon istället svävar omkring i ett annat tillstånd på lite avstånd men hälsar på mig ibland.

GLAD PÅSK!!!!!!! 

Efter all den anspännning som kom med Indras svåra sjukdomstillstånd, kampen för hennes överlevnad, hennes svåra och plågsamma tillstånd samt sorgen och chocken att så snabbt förlora en kär vän,  gjorde de första dagarna som ett stort töcken av utslagenhet och sorg.

När jag i måndags meddelade veterinären vad vi skulle göra med anskan bad jag honom att hålla ögonen öppna efter en hund som behövde ett hem att flytta till,  insåg jag då att dörren måste stå öppen för en ny hund, men ingen bebis utan helst en unghund som kräver mindre ork.

I och med att jag uttalade orden kändes det som att jag släppte Indra vidare och även själv kunde gå vidare även om sorgen och saknaden är stor. Jag började söka efter hundar på nätet, men en lämplig för just mig fanns inte. Hur som helst öppnade jag dörren.

Jag känner att jag behöver ha en hund vid min sida då jag bor nära vägen och enskilt, vilket gör att många stannar till och en större hund känns därför som en trygghet för mig. Kan även i år behöva flytta till torpet en period under sommarem, och där mitt ute i skogen vill jag helst inte vara utan sällskap.

"Den som älskar mycket får sörja mycket" av Offert Ricard, har i dagarna kännts väl igen.

Men även om allt känns outhärligt finns tröst att få t ex genom Eric Claptons "Tears in heaven".

Trösterikt är även att få en hälsning själv från Indra, där jag ser henne ligga på sin bädd och vifta glatt med svansen så att hela hon

skakar. Jag hörde hennes "vältränade" svans slå mot underlaget.

....att få ett samtal från en vän som berättar att dottern har vaknat av att en hund andas häftigt, natten till söndag, och sedan väckts på måndagmorgon av Indra som vill skicka en hälsning till oss om att hon har det bra.

.....att via Facebook få sådana varma inkännande ord skrivna till tröst och bekräftelse om vilken fantastisk hund Indra var även för andra.

....att via Sanna Ehdins logg på Facebook få tips om böcker och webbsidor av vänner som inte är mina där:

Ulla Lamm: Boken "Bryt ihop och kom igen" av Susanne Pettersson.

Helena Grundberg: Webbtips. www.sorg.se

Flera skrev även om sorgebearbetning i grupp.

.....att sedan mina vuxna barn och deras nätverk så innerligt har försökt att finna en annan hund till mig, och telefonen har ringt och mail har skickats med hundar som behöver ett nytt hem.

......att t o m en man ringde och erbjöd sig att skänka bort sin hund till mig, men den var rädd för barn, vilket då blir uteslutet!

Jag har säkt på nätet under två dar, men ingen hund som har känts helt rätt för mig. Jag vill inte ha någon "bebis" just nu och inte heller en allt för gammal hund. Efter många funderingar med dottern kom jag fram till att jag ändå vill fortsätta med labrador då deras lynne passar mig. Jag kände att en ompladerad unghund skulle passa mig, då jag vill ha en stor hund vid min sida.

Jag ringde uppfödaren Anette och berättade min historia och min tanke om en hund. Hon skulle precis åka till en hundutställning och skulle där sprida information om att det hos mig finns ett hem för en hund som behöver flytta.

När det hade gått cirka en timme blev jag uppringd av ett nummer som jag inte kände. Det var Leigh som håller på med ledarhundutbildning i Gnarp. Hon hade en timme tidigare erhållit ett mail från en ägare som för två månader sedan köpte en unghund från dem men nu inte längre kunde ha den kvar.

Det är en tik snart två år som dessförinnan bodde hos en fodervärd med där trapporna till bostaden var för påfrestande för tiken då hon inte var friröntgat i höfter och armbågar.

Indra var även hon inte friröntgad, vilket inte alls märktes på henne trots hennes höga ålder, 8½ år.

Jag kan därför inte se något hinder att erbjuda den tiken att få flytta till mig.

Jag har insett att Indra i sin "hundhimmel" blir ledsen om hon ser att jag sitter och sörjer henne och inte tar itu med situationen. Hon vet också att jag tillbringar mycken tid själv, att mitt sociala nät har varit i andra kontakter med hundägare och hundar och att jag för min hälsas skulle behöver röra mig och vistas ute.

Igårkväll talade jag med en dam om att ta bort grejorna och tvätta/städa. Hon påminde mig då om att det är bättre att släppa själen genom att ta bort/ge bort det som har varit den dödes ägodeler. Jag känner därför nu att det är dags att tömma Indras matskål- diska den, tvätta hennes dynor och ev. hennes gosedjur och leksaker, då de bättre kommer till pass till ett annat djur.

"Bryt ihop och kom igen" var titeln på boken, och jag känner att även om sorgen ligger kvar, kan jag gå framåt och låta en annan hund ta plats i mitt liv. En hund som behöver ett nytt hem och det känns som att jag kan erbjuda det - ständigt sällskap och umgänge emellanåt med andra hundar. Ett hem på landet och nära till skogen och vattnet.

Även om den omnämnda valpen inte kommer att flytta till mig, har jag etablerat en kontakt med en fantastisk kvinna, Leigh, som har jobbat med ledarhundsutbildning i 17 år  - hennes man Hans i 13 år. De kändes ytterst seriösa och kan sannolikt hjälpa mig att hitta de hundar som passar mig. Jag blev ytterst imponerad då jag även på deras sida kan läsa om de hundar som t ex hjälper till med att motivera barn med lässvårigheter att fortsätta att läsa.

Gå in på deras hemsida: www.kyno-logisch.net

Så fantastiskt!!!!!! "Sorg och glädje vandrar hand i hand" och sannerligen ger livet mig svåra kast mellan djupaste sorg och förtvivlan och glädje. Det är väl pendlingen mellan de yttesta känslolägena som gör att man känner att man lever, och lever gör jag även om det ibland kan kännas svårt!

Helt slutkörd och fruktansvärt tomt. Inser att jag just nu tar mig igenom de berarbetsningsfaser som kommer av en förlust eller ckockartad händelse/sorg
Medan Indra var otroligt sjuk - krävdes mobilisering av krafter och rationalitet för att får det att fungera. Hoppet övergav förstås inte heller. Jag/vi slog till alla klutar och använde de krafter som fanns att tillgå för att försöka rädda Indra till ett fortsatt liv.

Medeicinering med antibiotika och cortisom och därefter oändligt massor av energi från helande vänner till mig och av min egen erfarhet av helande och läkande. Timmarna som jag satt vid hennes bädd och healade, masserade, tryckte, klämde ........är oändliga. Kännes idag i ryggmusklerna. Så¨många böner om hjälp som har uttalats - men det fanns ingenting att göra. Indras liv här hos mig/oss var slut.

Det sägs att själen inte lämnar förrän efter tre dygn, och visst finns hon kvar här än. Jag ser henne i det närmaste förkroppsligad när hon står och väntar vid trappan för att få sig några torrkulor när katterna utfordras i skålarna i trappen. Jag tyckte mig höra henne skälla till djuren i skogen igårkväll, den tid som hon annars gör sin sista rastning. Skulle precis öppna dörren för att släppa in henne när jag insåg att hon inte fanns.

Jag tycker mig höra hennes tassar mot golvet när hon rör sig omkring. Klappret från hennes lite långa klor - mörka klor och pulpan långt ut - gjorde att det var svårt att hålla klorna så korta att det inte  hördes när hon gick på golven. Endast när hon kom ut från livmoderoperationen var hennes klor riktigt korta. Hon hade fått hjälp med det medan hon var sövd, och då var mera lätt att klippa klorna på.

Igår höll jag på att somna till. Just när jag var i förändrat medvetandetillstånd, kom hon. Hon låg på sin bädd, låg helt nere och viftades så där kraftfull och glatt med svansen som bara hon gör. Det slog i golvet och hela hon var jätteglad. Det var skönt att möta hennes livsglädje efter att ha sett henne så svårt sjuk och helt okontaktbar.

Idag passar jag på att tala med Indra. Inser att  hon fortfarande inte har lämnat annat än kroppsligen. Undrar vem det är som har "kallat hem" henne. Då jag inte längre har någon kontakt med uppfödaren, vet jag inte vilka av hennes familj som finns kvar eller inte. Sannolikt  hennes mamma. Då kan det vara hon som har väntat på henne, och hon håller nu på att förenas med sin hundfamilj.

Vi har alltid begravt våra djurvänner på gården. Men nu är kälen fortfarande kvar och därför fanns inget annat val än att låta henne somna på veterinärkliniken. William tyckte att det var svårt att lämna henne, men jag förklarade att hon kommer att finnas runt om oss hela tiden vare sig vi har henne nergrävd här hemma eller har låtit hennes kropp bli till aska. Vi fundrade på att ta hem askan, men nu känns inte det angeläget längre. Indra är inte längre förkroppsligad här hos oss, men hennes själ och ande och förstås hennes minne lever hos mig/oss. Det kan t o m vara så att en liten valp har övertagit hennes själ och väntar på att få komma till en familj som kommer att älska och vårda henne. Vem vet - en dag väljer hon att återkomma till mig/oss och då i en annan kropp, men jag kommer i så fall att märka att det är Indra som är här igen.

I annat fall får jag glädjas med att andra kommer att få leva i närhet med en helt fantastisk hund, men det varmaste hjärta och den vackraste själ som man kan tänka sig.

Bilderna i inlägget är tagna av Linda, Robins sambo. De togs på Williams födelsedag för två år sedan och Indra var nyopererad. Hon opererades för livmoderinflammation den 17/4. Det var fredag veckan efter påsk. Hon blev svårt sjuk under påskehelgen och vi besökte veterinär 2 ggr, men kunde inte helt fastställa livmoderinflammation. Då joursjukhus var långt borta, tog vi bslut om att låta henne behandlas med Baytril,(tror jag) - tömmer livmoderna påvar och blod och används när hundra har tjuvparat sig. Det kom ut massor av var och blod, men det kravstod en del även på fredagen då livmodern var 18 mm istället för 5-6 som vid friskt tillstånd.
Hennes liv hängde då på en skört tråd. Hon kunde ha dött. Nu fick Indra två år till. Men nästa svåra tillstånd slog till vid Påsktid igen. Märkligt!!!!! Fick precis en påminnelse om varför vi firar Påskhögtiden, ett minne av Jesu lidande på korset. Känns lite som en symbolik nu när Indra har nära döden och sedan dött så här i Påsktid och där hennes lidande har varit svårt även om hon de sista timmarna i sitt liv var helt utan möjlighet att nå.

Nu hör jag nästan hennes kraftfulla svansviftning mot underlaget igen - en hälsning till mig att hon har det bra och att hennes själ är så där glad som hon alltid har varit!   

I förra veckan lade jag ut en bön till Moder Jord. Nu lägger jag ut en "Fullmånebön" att läsas vid fullmåne. Då många läser samtidigt skall den här bönen upplevas som kraftfull genom mängden som ber samtidigt.

                                 FULLMÅNEBÖN

gm Sofia Harjunen

Kära Moder Jord.

Vi ber dig allra ödmjukaste, med kärlek och fullständig tillit,

att ge oss kraft och vägledning.

Hjälp oss att kanalisera energi ur ditt inre,

för att fullständigt hela till både kropp och själ.

Tack för att vi människor får leva hos dig och ta del av ditt

överflöd.

Tack för din mångfald och din skönhet.

Tack för alla mirakler som sker på jorden varje dag.

Vi sveper in oss i det skyddande ljuset – sanningens och

kärlekens vita ljus.

Moder Jord vi kallar på din kraft -

öppnar upp portarna för energi genom kroppen och

ut genom huvudet.