För cirka 2½ år sedan kalhöggs det närmaste skoghemmanet, ett torp samt gallrades ett annat närliggande skogshemman. Jag tyckte att det var fruktansvärt. Såren i naturen bleV omfattande. Det kändes som att träden skrek på hjälp och jag mådde dåligt av utrustningen i skördaren.

Därefter har det varit svårt att orientera sig i den närmaste skogen även om jag kan se var jag är. Stigarna som jag och barnen gick efter, sannolikt djurstigar, var helt borta. Det ikullvälta trädet där barnen kröp under - hade legat i många år - var även det borta. Det var lerigt och det var hemskt. Det kändes som att skogen runt min egen tomt var förstörd.

När man som jag bor på landet känns inte huset som det viktigaste. Det är snarare omgivningen som är viktig - så känns det för mig i alla fall. Nu var då skogen som jag brukade gå i förstörd.

I föremiddags tog jag genvägen över kalhygget när jag var ute med Nienka. Spåren efter skogsmaskinen var fortfarande mer än synliga - men jag upptäckte att det ena spåret var mera synligt än det andra. Såg ut som att djuren hade använt det vänstra spåret som djurstig istället för de stigar som nu hade försvunnit. I lämningarna efter skogsmaskinen fann jag även stenmurklor. Detta något som jag aldrig tidigare har sett i den här skogen.

Hade förstås ingen kamera med - men kanske jag hittar tillbaka. Då kan jag fota svamparna som tidigare inte växte i min närmaste skog.

"Råd är sällan välkomna,

de som bäst behöver dem

tycker alltid sämst om dem."

                                               Lord Chesterfield