Regnet fortsätter att ösa ner - och jag fastnade här och på youtube. Fann dessa underbart roliga karlar i regn- och lackkläder. Så otroligt charmiga och roliga!!!!

"It´s raining men."

I förra inlägget skrev jag om att jag associerade till "Regniga natt"  när jag tittade ut genom fönstret, och den negativa klang som jag upplever att texten för med sig.

Förvisso handlar texten om sorg men det finns olika sätt att framföra den, och även att använda regnet som association till hjärtesorgen som det här handlar om.

Som motvikt väljer jag därför att lägga in Roger Hodgkins, "It`s raining again." Den låttext som även här handlar om hjärtesorg och regn i hjärtat - men den här texten lyfts redan av introt och sedan känns låten så medryckande att textens innehåll har en mindre betydelse.

Symboliskt känns det för mig som att det finns hopp och en framtid även om det för tillfället känns svårt. Men i morgon är en annan dag och livet går vidare.

Supertramp - gör att livsandarna flyger i taket!!!! :)

Känner mig lite däven idag. Kan bero på att jag igår gjorde något mindre vanligt - nämligen sprang. Nu tror du väl förstås att jag drog iväg ut i skogen och tillryggalade en mil eller så, men så var det förstås inte. Jag brukar inte springa då kroppen giller det mindre bra, men igår lät jag mig smittas av Nienka som brukar ta sina rusher på åkern för att bli av med sin överskottsenergi. Nu har ju inte jag så mycket av den varan att göra mig av med, men jag kände mig ovanligt lätt och sprang därför fram och tilbaka på åkern jag också, och Nienka var glad över min ökade takt.

Det känns nu i min lite stela kropp och dessutom regnar det igen. En vanlig företeelse den här försommaren. Lite väderkänslig dessutom vilken sannolikt bidrar till känslan av "manglad"!

Tittade ut genom fönstret för att väcka inspiration att skriva något. Känns som att den här bloggen bör "matas" men någonting dagligen så att även den överlever. Det enda jag kom att tänka på med när jag såg regnet på rutan - var sångtexten "Åh regniga natt - aldrig mera kan livet bli glatt!!!" Det är den mest negativa sångtext jag kan tänka mig - och tänk vilken självuppfyllande profetsia att anse att livet aldrig mer kan bli glatt, när man har mist en vän. Det är förstås sorg som Anna-lena Löfgren uttrycker - men på vilket sätt???

Den här låten var en gång en slagdänga - och tänk alla som gick och sjäng den här texten. Vilket fruktansvärt mantra det måste ha blivit.

För några år sedan skoljade jag med en mamma och hennes dotter då vi åkte runt i Höga Kusten och regnet stod som spön i backen. Då genom att sjunga den här låten i bilen. Kanske det är därför den nu dyker upp i mitt inre igen - när jag ser regnet rinna nerför fönsterrutan.