Ja, det har idag passerat, på klockslaget 2 dar sedan Nienka så plötsligt och oförklarligt somnade in i skuffen på min bil.
Det är också på dagen 2 år sedan min förra hund Indra dog, så oväntat fick hon en hjärnblödning och måste avlivas i humant syfte på samma datum.

Om man tittar på föregående års inlägg för igår och idag - kan man följa den oro och förtvivlan som rådde på dagen för 2 år sedan. Det finns en kategori benämnd; Indra.
Den dag som sedan slutade med att Indra fick somna in. Detta känns som ett  ytterst märkligt sammanträffande. Två trotjänare av samma ras, men av så olika sätt och kynne lämnar mej vid samma tidpunkt på året, och nästan på samma dag?

Det var också Indras plöstliga död som gjorde att jag bestämde mej för att en ny hund skulle få flytta in. Det som sedan gjorde att jag blev kontaktad av en kvinna som en gång hade sålt Nienka.

Nu har båda hundarna somnat in och förhoppningsvis mötts i en annan dimension.

Det känns nu som att hamna på samma ruta ett igen, att vrida tiden tillbaka. Saknaden av en kär vän men också ett tryggt sällskap som alltid har funnits vid min sida. Någon som skulle göra allt för att skydda mej från att en itillbörlig människa skulle komma i min närhet.

Då jag är hemmavid och oftast själv har mina hundar varit ett stort sällskap. Jag bor enskilt och vid en stor allfartsväg. Det har funnits situationer då bilar har stannat och personer har varit inne i huset innan jag har uppfattat att någon har kommit. Det har  varit helt främmande personer, och varit väldigt överraskade. En sådan situation har aldrig inträffat om jag har haft en hund.
Ingen kommer in på en gårdsplan eller i ett hus med en hund som kommer och möter om det inte har ett ärligt syfte är min erfarenhet.

På somrarna tillbringar jag mycken tid på min mammas torp,. Det har ibland varait en nödvändighet. Det ligger många flera hundra meter från såväl grannar som allfartsväg. Ibland kommer det människor som har kört in efter vägen bara för att se vart den leder. Ett antal inbrott har också inträffat.
Så enskilt vill jag helst inte vistas utan att ha en fyrbent vän vid min sida. Det kan vara under längre perioder.

Jag känner att sommaren blir lite otrygg. Jag önskar därför att någon annan hund inom en framtid åter skall finnas i min närhet.

Jag har funderat över raser......men kommit fram till att en hund av labradorstorlet känns bäst för mej.
Jag har tittat på valpar - men de är ju bebisar........?

Valpar präglar man på sej själv. En hund som är fullvuxen blir det svårare med.
Det är just de kontraster som jag har upplevt med mina båda labradorernnu.

Indra som kom vid 8 veckor och blev ytterst präglad på mej....och ibland nästan för beroende av....

En omplaceringshund kan ha varit med om vad som helst. Det har jag fått uppleva som matte till Nienka. Saker som jag inser att jag aldrig skulle ha fått bukt med även om hon hade fått fortsätta att leva. Hon hade blivit illa behandlad vilket var djupt rotat hos henne, hur jag än ägnade henne min tid och omtanke.

Det är otroligt tomt efter Nienka, men även traumat kring Indras bortgång gör sej påmint nu när allt aktualiseras på årsdagen av hennes bortgång. Såå mycket som upprepar sej och vid samma tidpunkt?

Jag är ej mogen ta emot en ny hund de här första veckorna, men skulle rätt valp eller unghund dyka upp, står mitt hem öppet.

Jag önskar en hund som kan vara lös på tomten även om vägen är nära. En hund som har impulskontroll och väntar på tillåtelse innan den kastar sej iväg. För Nienka kan hennes bristande impulskontroll ha gjort att hon hade fallit offer för olycka och utsläckling av liv långt mycket tidigare än nu. Det var omöjligt att hinna se och förutsäga vad hon skulle bli upprörd över och jaga iväg efter. Detta även på mycket långa avstånd. Impulskotroll känns därför viktigt!

Jag vill t ex kunna räfsa löv eller klippa gräs  och ha hunden lös. Nienka fick sitta i lina för att jag skulle kunna göra något utomhus här hemma. Det gjorde att en långpromenad blev nödvändig då hon krävde att göra av med sin överskottenergi för att sedan kunna ta det lugnt några timmar därefter.
Det blev därför många timmar utomhus med henne, helst på platser där hon kunde få vara lös, trots att jag själv hade gjort en del utomhusaktivitet. Det gjorde att hon tog väldigt mycket tid i anspråk.

Jag fick även hålla henne bunden på isen eller på stranden om skotrar, skidåkare, hundar eller annat skulle dyka upp.
Nienka tycketes tro att hon var tvungen att ha kontroll över allt som rörde sej i de områden som hon brukade vistas i.
Indra däremot var alltid lös här hemma. Hon satt på åkerkanten och iakttog det som skedde på vägen. Hon brydde sej aldrig om vad hon såg, utan satt bara där och tittade. Detta något som många roades av att se.

Ni som nu har läst och följt mina förlustet och känner mej litegrann, vet nu hur jag lever och hur gärna jag i framtiden vill ha en ny fyrfota hund vid min sida.
Känner du/ni någon unghund eller vuxen hund som skulle kunna passa mej, så vet ni att jag finns.

Jag har lärt mej att en omplaceringshund kan ha varit med om det mesta och att man som ny ägare, är som ett fullständigt frågetecken över ett beteende som man omöjligt kan förstå och ännu svårare att få bukt med.

Livet går vidare och mina hundar har också gått vidare.......

Jag avslutar dagens inlägg med några bilder av mina båda hundar; så otroligt olika men ändå så omtyckta och älskade.

De första av Indra som dog på dagen för 2 år sedan, och en bild förra veckan med från förra vackan på isen . Nienka som dog för 2 dagar sedan.

R. I. P. mina fina trotjänare!   Tack för allt jag fått  lära.av mötena med er.  

Fina Indra   
       

Fina Nienka   

Det var verligen att chockartat händelse, då jag igår fann min hund död.

De som känner mej eller läser med blogg, är väl förtrogna med mitt hundliv och livet med Nienka som har funnits hos mej, nästan på dagen under två år.

Hennes höga energinivå och impulsivitet gjorde att jag hade tänkt mej att hon skulle få använda sin energi genom att "arbeta". Hon hade ju under sin valptid sakteliga tränats för att bli en ledarhund och blev alltid jätteglad då hon fick ta på sej selen. Jag hade därför avtalat med en vän att få testa hennes hundpulka på henne. En pulka som hade varit utlånad under lång tid, men som nu var hemma där där den hörde.
Jag fick ett samtal på lördagseftermiddagen och vi avtalade preliminärt om att jag skulle hämta och testa den under söndagen. Jag tänkte där i omgivningarna testa pulkan.

Nienka hade varit ute sent kvällen innan. ungefär 23.30, vilket gjorde att det var mindre panik med morgonrastningen. Hon sov ganska länge, men gick så småningom till hallen och anvarade mej noggrannt i väntan på att jag skulle bli kvar. Hon stack in huvudet i badrumsdörren och gav ifrån sej en ljudlig suck, som för att visa att hon hade tröttnat på att vänta.

Jag hade plockat ihop det mesta av det jag hade tänkt mej att vi skulle behöva för dagens utflykt, fika, dragsele, tjocka kängor, skidskor - om det skulle funka på någon is - skidorna på taket. 

Jag gick ut och rastade henne på åkern. Hon nosade på älglorten och fann ett öppet område under slyn där hon raskt smaskade i sig något som hon fann, innan jag hann lägga märke till det. Det blev en kort rastning då vi var på väg ut för en längre dagsutflykt.

Vid bilen började jag att tömma den på alla "bra att ha grejor" som oftast fyller min skuff tillsammans med Nienkas plats. Det var liggunderlag, hopfällbara stolar osv. Jag skulle ge plats för transportpulkan som jag tänkte lägga längs med bilen då jag hade fällt ner ena baksätet.

Nienka har gillat bilen  om sitt andra hem. Hon har alltid varit med om det inte har varit för kallt eller stekhett. 
Nu var det en lagom temperatur.  Hon hoppade upp på sin dyna och lade sej ner för att visa att hon vill ligga i bilen.

När jag var klar gick jag in och Nienka fick stanna kvar med luckan öppen. Hon gillar att ligga och spana.....och har haft bilen nästan som en hundkoja.

Jag fick inte genast fatt i min väninna för att avtala att vi var på väg. Det tog därför en liten stund. Jag var säker på att Nienka hade somnat där ute på sin dyna, i annat fall brukar hon meddela att hon vill komma in, och det med att skälla ordentligt för att slippa vänta. Hon var en hundflicka utan tålamod och visste att berätta hur hon ville ha det.

Rustad med ryggan på och en påse med ombytes skor gick jag så ut för att vi skulle åka vidare. Även till torpet hade jag tänkt då vi ändå var i trakterna. Där ansåg jag även att snön skulle var djup och möjligt att åka skidor på. Syftet var ju även att se om hon skulle tycka om att dra en pulka efter sej......lite jobb för henne. 

Döm om min chock, då jag möts av en livlös hund som ligger på sidan i skuffen med tungan hängande utanför sin mun. Jag iakttog henne några minuter, och ropada hennes namn. Hennes överkropp visade inga tecken på andning.
Jag sprang in efter undsättning, men inget annat konstaterande än att hunder var stendöd.

Tur i all bedrövelse är att vi har en smådjursklinik femhundra meter bort, och jag kunde ringa Annika för att få min hund dödförklarad utan att behöva vända mej till jouren.
Tur var också att jag fick vänta lite innan jag fick svar hos väninnan, i annat fall kunde hunden ha dött ute i naturen med endast mej.

Nu på morgonen har jag varit i kontakt med  försäkringsbolaget, som inte avkräver någon ombuktion samt veterinästationen för kremering.
Jag brukar begrava min djur här hemma i skogskanten, men Nienka, precis som Indra dog innan snön och kälen har släppt och det är omöjligt att komma ner i jorden med en hundkropp. Det får därför bli kremering idag.

I natt har  hon legat i uthuset på en gammal miltärpulka, på en dyna och inlindad i ett påslakan.
Idag får hon göra sin sista resa i skuffen på min bil som var lika viktig för henne som hennes bostad.

Nienka kom till mej nästan på dagen för två år sedan. Min labradortik Indra hade fått hjärnblödning och fick avlivas efter 1½ dygns svår sjukdom.
När jag två dar efter meddelade veterinären vad vi skulle göra av kroppen, sa jag till honom "att mitt hem stod öppet för en hund som behövde flytta". Därmed hade jag bestämt att en annan hund skulle få komma till mej.

Jag ringde runt på några ställe och snart spreds det sej att jag var villig att ta emot en annan hund. 
Indra dog en lördag och på tisdag blev jag uppringd av en kvinna som hade hört om mej. De utbildade ledarhundra och assistenthundar och hade sålt en tik några månader innan, som inte var friröntgad. Hon bedyrade att det var en jättefin hund men var konfunderad över ägaren som en timme tidigare hade via mail meddelat att hon inte längre "ville ha" Nienka.

Jag meddelade att jag kunde ta henne på prov, och fredagen samma vecka som även var Långfredagen åkte jag för att träffa Nienka. Hon kom med ägaren.

Vi fick alla en chock när vi såg henn. Mager så att revbenen gick att läsa på avstånd och helt okontaktbar. Trots hundens tillstånd tog jag hem henne......jag hade ju lovat. 
Nu kom en tuff tid:

Nienka hade svultit. Hon kunde inte gå i koppel och gick inte att få ögonkontakt med. Hon visste om sin styrka och så snart halsbandet mötte hennes hals, drog hon iväg mej som en vante.

Alla muskler värkte i min kropp vilket gjorde att jag inte ens kunde sova. Nackproblem sedan tidigare aktualiserades. De som kände Nienka sedan tidigare var chockade De som en gång hade sålt hunden kunde inte ta tillbaka henne, inte heller fodervärden som jag hade konkat med. De färra ägarna var inte att tänka på.
Niekna fick bli kvar hos mej.

Det blev ett styvt jobb. Hon blev efter en tid mera stabil i psyket och efter mycket träning gick det att gå med henen i koppel utan att jag följde med som en vante. Hon blev en glad och ganska stabil hund, men vissa saker kunde vi aldrig få bukt med: Hennes avsaknad av impulskontroll som gjorde att hon utan förvaring rusade iväg efter det som kunde uppröra henne eller som hon ville jaga. När jag trodde att inte såg kunde hon se skotrar på någon kilometers avstånd och började rusa iväg. Hon kunde bli ytterst upprörd över en hund på gatan eller någon annanstans när hon var i bilen. Hon kunde skälla som en besatt! Ibland var hon däremot helt oberörd.
Det kändes om att hon hade olika dar då hon var mer eller mindre stabil i sitt sinne. Likadant var det med henne vaktinstinkt som gjorde att hon helt utan motivering enligt mej, kunde tvärskälla så att hon nästan skrämde livet ur oss. Jag har flera vänner som kan ta kontakt med djur och de har berättat om hur hon har förmedlat delar av sina tidigare upplevelser; svält, personer som har varit "otäcka" och att hon ville skälla i förebyggande syfte.

Hon har även förmedlat ett tack för att hon fick komma till mej. Det var första dagarna, men även senare till en vän när hon  hade sett bilder av henne lös i skogen. Där förmedlade hon att hon var glad över att få var lös i skogen så ofta; att hon ville var snäll och lydig men att det inte alltid gick så bra.

Man kunde slamra hur mycket som helst runtom henne.  T o m dammsuga kring  och på henne utan att hon brydde sej. Hon brydde sej aldrig om verkstadskompressorn eller när trycklyft släppte - helt oberörd. Men kunde däremot kasta sej handlöst framåt av ett grässtå, eller något som prasslade i skogen.

Det har varit många timmar med Nienka. Flera timmar/dag har vi vistats utomhus. Med hennes stora energi har promenaderna varit långa och och många och ofta med andra hundar. Hon har tagit mycket tid men har förstås även varit till stor glädje och stort sällskap.

Nu är Nienka i hundarnas  himmel där Gud har päls och idag kommer hennes kropp att förvandlas till aska.
Nienka lämnar ett stort tomt utrymme efter sej, och det är nog först idag som jag inser att hon är borta.
Precis som när men människa går bort är det en del praktiska göromål även om ej så omfattande.
Jag brukar kunna hålla huvudet kallt, sköta saker praktiskt och metodiskt när något händer. Det var jag igår.
Jag ringde alla som har varit med Nienka och berättade vad som hänt  - alla lika chockade.
Idag är jag trött, darrig och tom.

En väninna sa; att en av anledningarna till att Nienka var så intensiv och skulle undersöka och kontrollera allt, kan ha varit pga att hon hade så kort tid att leva här på jorden. Hon var tvungen att hinna med så mycket som möjligt då hennes liv skulle bli så kort.

En annan väninna sa när Indra dog; att hon såg hur ledsen jag var och att hon därför såg till att just Nienka fick komma till mej.

Innan jag somnade inatt bad jag till Niekna att lämna oss nu och förena sej med de andra hundarna i hundarnas himmel.
Att hon nu skull fortsätta att leka och vara tillsammans med mina andra hundar som har lämnat jordelivet: New Foundlandsflickan Jajja, och labradoren Indra. Indra och Nienka som nu fick nästan samma dödsdatum. Indra den 16/4 och Nienka den 14/4...... så märkligt?

Jag vill inte att hon skall vara kvar här och vaka över och vakta mej som hon tidigare gjorde, för en vakthund tillika jakthund hade hon utvecklats till. Nu är hennes gärning hos mej och på jorden över, och hon skall endast lyckligt springa omkring på de himmelska gröna ängarna.

Nu bidar jag min tid och ser om det vill komma någon annan hund till mej. Någon som behöver flytta eller en liten valp att börja om med. Utan hund är jag halv.....

Jag kan ännu ej se vad Nienka och jag skulle lära av varandra.......tids nog blir jag nog varse.

Jag är glad och tacksam över de kalla men vackra vårvinterdagar så vi tillsamman har vistats själva, med barnbarn, vänner eller andra hundar på isen. Hundar att leka med eller människor som har sett till att kliat eller bjudit på fika, pannkakor eller korv.
Jag hoppas att Nienka hos mej fick ett bra liv och att hon trivdes och mådde bra tillsammans med alla hennes kattvänner här hemma.

Jag är också glad över alla bilder som jag har tagit under senare tid. Nienka med på de flesta och i vackra vintriga omgivningar. Jag och vänner som har skrattat åt hennes och andra hundars framfart i hennes sällskap.
Hon hade flera kavaljerer och endast Bänny är underrättad just nu.

Här följer mina sista bilder på Nienka samt ett par filmklipp som kan vara publicerade sedan tidigare.

Sov gott lilla Niekna!   Du lämnar ett stort tomrum efter dej!  Du saknas mej.....   

Vi ses i Nangijala   

Nienka solar sej på sidan av en stor sten:

Väntar på en mumsbit!!! Korv!!!
 

Med Bänny som visar sin kärlek!
 

...med Sussie vid Box!
 

Väntar på godis!
 

På torpet.....
 

"Fyrhjulsdrift"
 
"Fyrhjulsdrift"

Med kompsiarna. "Blire nå godis!"
 
Daglig aktivitet.

 
Med Lucifer.

     
Kall morgon
 
Med Cia....sin kattbästis!...och hon dessutom försökte att para sej med.

Två filmklipp i rad:

Det första, ett ytterst vanligt företag hos Nienka. Det ständiga "snöbadandet" som höll på under jättemånga meter så snart hon kom ut på vintern.

Det andra klippet är från i torsdags då hon för sista gången träffade Bänny, Sussie och Mona. Tidigare pubocerat här på bloggen.

Ojjjjj två gånger.......den får bli kvar! Såå glad och smittande.....visar precis den energi som fanns hos hundarna och kul de hade tillsammans.  

Jag tycker att det är nåt speciellt med gungstolar. De är oftast vackra att se på men det bästa är väl att de är så sköna att sitta i. Så lugnande och rofyllt med en gungstol.

Mitt första möte med en gungstol var hos mina morföräldrar när jag var barn. De hade en jättefin och stor svart med målat blommotiv. Medarna var så stora att gungstolen kändes som att den skulle tippa när man satt i den och lutade sej bakåt. Jag kommer ihåg att jag alltid satt ytterst längst fram för att den inte skulle gunga iväg med mej bakåt. Den gav också en känsla av svindel då man fördes bakåt, vilket jag mera vågade då jag blev älder.
Gungstolen står nu hos min gamla mamma Ingrid.

Nästa gunstol som jag kom i kontakt med var en amerikansk gunstols om min första sambo hade med sej i vårt bo.
Han hade fått den av sina föräldra och två av hans syskon hade likadana. Den var ekfärgad och hade rygg och sits av svar skinn. Jag påmindes om den häromdag då en FB-vän hade lagt ut en bild på sin amerikanska gungstol på hennes logg. 

Den tredje gungstolen som stod mej nära kom nästa sambo med, Den hade stått i en sommarstuga och målade sedan i en aprikos/rosa nyans som var modernt då. Senare hamnade den i min dotters rum och följde henne även til mitt barnbarns rum då hon var född. Den flyttade sedan tillbaka till mej och fick en ny färg - vit.
Den är så liten och nätt och känns nästan inte alls att gunga i.

Nu står den i min övre hall tillsammans med en gammal byrå - av ungefär samma ålder - tänker jag.

Den fjärde gungstolen fann jag på en loppis.
Jag har gamla ekmöbler från sekelskifter 18-1900-tal och jag tyckte att den skulle passa tillsammans med dem.
Lite bets på den och sedan var den ok.
Den brukar jag lyssna på böcker eller musik i.

Så kommer vi då till den femte gungstolen:
Den stod hos en väninna till mej. Hon hade den på sin veranda men tyckte att hon ofta slog fötterna i medarna på den. När hon sedan vårstädade hamnade den hos mej.
Det är just den modell som fanns hos mina morföräldrar, men den är markant större.
Den här gungar man bra i. Den står i en av somrummen på övervåningen. Där finns bl a en avlutat gammal byrå från början av 1900-talet samt lite furugrejor. Själv är jag lite rädd för furu, men den här gungstolen gillar jag.
Ibland sitter jag och stickar i den. Den fick sin plats bredvid väggklockan som är nygjord men i gammal stil.

Jag har alltstå tre gungstolar hemma just nu!
Jag skall villigt erkänna att jag har svårt att motstå dem.  Jag skulle gärna köpa fler om jag hade plats för fler. Medarna  tar ju sin plats......

I skrivandets stund erinrar jag mej att gungning är bra för barns utveckling, gungor. Jag kommer tyvärr inte ihåg så här på rak arm vad det påverkar.....kanske balansen?

Ja, nu har jag berättat min historia om gungstolar "rockin chairs"!

Tack för ditt besök!   

Efter en ovanligt tidig morgon då jag körde hem barnbarn som hade övernattat och sonen till Gymnasieskolan var jag så åter hemma. Det var mulet, och jag tänkte mej bara en kort stund i hundsällskap på isen.

Så ringde då Mona! Hon är alltid pigg på utomhusvistelse och idag var hon som ofta annars hundvakt till sin dotters unghund Bänny! Medan vi talades vid började molntäcket att spricka upp och vi avtalade att ses på vår vanliga plats vid 11-tiden.
Jag bestämde mej för att vara en stund tidigare, då hundarna är så glada över att träffa varandra och med så uppspelta hundar och skidor på fötterna kan det hända vad som helst.

Jag var på plats, skidade iväg, plockade fram mina gjejor. Hann faktiskt virka en sula till en bebissko innan jag såg Mona dyka upp med "sin" Audi. Vi är ju Audiägare båda två!

   
Jag kunde på avstånd se hur hon fick bära fram grejor flera gånger innan hon så var klar för att skida över till vår sida. Nienka hade legat ner på liggunderlaget. Hon verkade veta någonstans att vi väntade sällskap, då hon direkt satte sej upp då det började att röra sej på andra sidan.

Här ser det ut när hundarna möter varandra. Livligt eller hur? :

 
Molnen hade skingrats en del och det blev allt bättre väder.

 
Dock tyvärr en del sprayande.
Här är vi ute på älven för att hundarna skulle få leka lite mera fritt, och dessutom brukar vi själva ta en skidtur eller promenad.

Bänny är mer än förtjust i Nienka.
Hon har ju precis slutat att löpa och de träffades även just i början av hennes löpperiod.
Väldigt idog i sin framfart är han och Nienka säger inte alltid ifrån tillräckligt skarpt för att han

skall ge sej.

   
Mona har oftast med sej något gott till hundarna. Idag var det korv- och skinkbitar. Åter igen såg det ut som nattvarden då hundarna i turordning fick sej sin smakbit.

     
Hundarna gillar även att utfordras som ankor. En hel näve med hundgodis.

                   
Idag har det varit Bänny inte försatt en situation för att närma sej Nienka. Bakifrån eller försökt att blidka henne med fjäsk när hon har sagt ifrån.
Lilla Sussie har försökt att lägga sig i och hamnat i vägen.

Våra liggunderlag och filt tog åt sej en massa vatten från isen som nu smälter i takt med sol och vind.
Vi hängde upp och lade för tork.....såg ganska festligt ut där mitt liggunderlag svajade likt en fana i vinden.

Många plan i luften idag, och dimridåer har brett ut sej.

Ni som följer mej ser att fina dagar försöker åtnjutas i naturen under bar himmel.
Rrekreation i kubik och när Nienka och jag även får hund och mänskligt sällskap blir vistelsen än trevligare, ja, och väldigt mycket livligare.

Bänny slocknade så snart han kom tillbaka till bilen, och Nienka direkt på hallgolvet.

Kvalitetstid idag för hundar och mattar.
Umgås ute i Guds fria natur, rörelse, många skratt, handarbete, fika..... Livskvalitet!  

...och förresten! Vill ni veta någon som är ännu värre än ja på att dra med sej packning när vi skall vara ute några timmar, så kan ni titta på filmen ovan. De som ser oss tror sannolikt att vi även sover över där på isen med tanke på all packning som vi drar med oss. Men skall man vara ut i minst tre timmar, då måste man ha ordentligt med packning med sej. Åtminstone jag och Mona.....

Pssst: Jag tror dock att hon slår mej en hästlängd?   

I förra inlägget skrev jag om hur jag upplever att min kropp renar sej genom huden.
Igår läste jag något som jag vid förra inlägget omöjligen kunde hitta......nu gjorde jag det alldeles nyss.

Det ar ur ett gammalt nummer av 2000-Talets Vetenskap som jag fann informationen.
Det var på baksidan av nummer 5 , 2011.

Där beskriver en kvinna. Pia Hellertz i Örebro, om hu hon började fasta och samtidigt rensade bort allt onyttigt ur sitt skafferi. Hon fick ganska snart sår över hela kroppen, vilket sjukvården bedömde som "barneksem". Det skrevs ut kortison som inte gjorde saken bättre.

Hon anmälde sig av en slump till en kurs i "Ätliga växet i skog och mark". Läraren var ytterst kunnit när det gällde vilda örter, vitaminer, grönsaker och naturliga läkemetoder. När kvinnan visade sina sår sade han: "Utsöndringssår", "Vad har du gjort?"
Kvinnan berättade och fick en ordentlig utskällning då man inte får ändra kosten och livsstilen så abrupt som vad kvinnan hade gjort. Handledning av en kunnig var nödvändigt, vilket inte kvinnan visste om. Mannen skrev ut recept på preparat som kvinnan skulle använda sig av.
Bl a skulle hon dricka en teblandning av nässla, maskrosblad och kamomill, vilket skulle stärka lever och njurar för att underlätta utrensningen den "rätta vägen" dvs genom urin och avföring.

Naturläkarens teori var att fastan och kostförändringen startat en rensningsprocess i kroppen med att kvinnas lever och njura inte klarade av att föra ut alla gifter, så de var tvugna att ta vägen genom huden.

Det var den här artikeln som så klart talade till mej. Precis när jag själv kommit fram till att min hud sannolikt släpper ut gifterna istället för att det tar den väg de skall ta - genom lever och njurar.

Nu tar jag ju, precis som kvinnan, maskros och mariatistel fast i tablettform.
Jag har under ganska lång til druckit nyponte, men gått över till kamomillte.
När jag i förra veckan tog mej en mugg kamomillte njöt jag i fulla drag. Ungefär som att min kropp längtade efter kamomillte.
Jag har druckit det dagligen under några dar som dryck under mina utflykter.

Det kändes skönt att läsa den artikel som jag här har återberättat.
Den känns så träffande och jag känner så väl igen mej. Nu har jag ju inga eksem, men huden tömmer sej genom hetta och svettanfall....

Ja, nu har jag publicerat det jag tidigare inte kunde finna....och glad är jag för att jag fann artikeln.
Den talade verkligen till mej, och det känns som att min kropp vet precis vad som skall göras....bara att lyssna för mej syns det......   

Fortsätter med Zervitalkuren med fotbad och diet. Idag är det på dagen 6 månader sedan jag första gången gjorde fotbadet.
Jag minskar dock tiden i fotbaden. Detta då det har börjat bränna i skinnet på fötterna direkt vid fotbaden men även efteråt. Jag kan t o m vakna på natten av att det bränner i fötterna efter ett fotbad. Idag satt jag sju minuter. De två senaste gångerna har jag suttit fem minuter vardera.

För nya besökare genomför jag en svampkur med prepareatet Zervital med tillhörande diet. Läs mer på www.zervital.se eller i mina tidigare inlägg i kategorin med samma namn här på bloggen.

Min kropp reagerar också med hetta. Detta redan under tiden som jag sitter i fotbaden. Idag efter fyra minuter. Därefter har jag fått flera värmeflushar.

Detta händer även praktistk taget varje natt. Jag väcks vid tretiden - levertiden som är mellan 3 och 5 på morgonen nu under sommartid. Jag är kokhet och svetten bryter ut. Jag får sätta mej upp en stund till dess att det har lugnat ner sej, i annat fall får jag byta allt i sängen. Jag somnar sedan om när skovet har gått över.
Jag har fått en känsla av att jag avgiftar mej via huden. Jag sa det även till en god vän häromdan.

Igår läste jag någonstans, hittar det inte nu, att när lever och njurar inte förmår rena ordentligt sker reningen via huden. Huden är ju kroppens största organ och problem med lever och njurar när det gäller rening har jag haft under stor del av livet. Jag ser det som en förklaring till min hetta......?

Jag fortätter med dieten och de preparat som jag tar för stt stödja upp kroppen Bl a maskros för njurarna och mariatistel för levern. Heparsulf Metoplexför ringormsangreppen på fötterna.

Illamåendet och yrsel sedan veckan för Påsk har givit med sej. Jag har åven gjort ett uppehåll med Merkuriussol Metoplex för kvicksilvret.

Det är en väldig balansgång mellan fotbad och preparat. Min fkropp reagerar ytterst snabbt och kraftfullt på allt som jag tar in i preparatväg. Jag antecknar och försöker finna orsak och verkan mellan det jag gör, tar in och de efterreaktioner som jag får.

Förutom att det går långsamt med kuren och klådan fortsätter mår jag ganska bra. Jag känner mej pigg och ganska alert. Ni som annars läser min blogg har väl sett hur jag tillbringar mycken tid utomhus just nu. Så även idag.

Idag blev matsäcken, några frukter som jag skar ner till en fruktsallad och sedan hällde en liten burk keso över.
Till det hade jag med en termos med kamomillte. Det fungerade bra och var mättaden för mej.

Jag har inte mycket mer att berätta då inget speciellt har inträffat som känns värt att omnämna.

Stor tack för att du följer mej i mina "svamp"-vedermödor.

Fortsättning följer.......  

Åter igen en aprilmorgon med vintertemperatur. - 12 i morse, - 13 igår.
De ytterst låga temperaturerna lovar dock vackr dar......

Jag vill åka skidor så länge som möjligt. Jag måste ju hur som helst ta mej ett par längre promenader med Nienka varja dag, och så länge jag kan ta mej en tur längs viken väljer jag hellre det.

Jag landade med mina grejor vid 11.30-tiden Plockade upp min stol, dyna. liggunderlag. Tog av täckvästen och lät den hänga över ryggstödet på stolen.
Tog sedan på mej isdubbarna och åkte efter stranden in mot Kungsgårdsviken. Inte en människa syntes till.....
Jag släppte lös Nienka som nu har slutat löpa och kunde därför åka till friare själv.
Det känns skönt att kunna åka lite fortare, och min kropp känner ingen skidåkning sedan jag var barn och åkte i massor.
Vä tillbaka vid "lägret" var jag ordentligt varm. Nu var solen riktigt het och jag kunde skala av mej lager på lager dädr jag satt och återhämtade mej.

Jag hade tänkt mej hinna virka ett par röda converese där i solen , men fann att virknålen hade blivit kvar här hemma. Satte mej därför istälelt och tonade in på ett mantra och försökte komma ner i förändrat medvetande tillstånd.

Det var nästan helt tyst förutom att isen nu börjar ge ifrån sej ljud. Det både sjönt i den ungefär som delfinljud fast en mörkare ton. Den talade till mej i flera omgångar och dessemellan släppte den ifrån sej en hel del knäpp......

Det blåste upp och det avskalade åkte åter på. Jag tog min matsäck som idag var frukt som jag hade blandat med en liten burk keso. Till detta dracka jag kamomillte.

Utan virknål och tilltagande vind, vände jag åter mot hemmat. Endast efter två timmar utomhus.
Några bilder dock.........
Bergskullen som nu har tinat fram, fungerade som rutschkana för mina barnbarn helgen före Påsk.
Nu går det fort........

Åter en dag med sol och läger inne i vassen. -10 grader i morse och kanonväder.
Idag fick vi sällskap av Mona och hennes hund Sussie samt hennes hundbarnbarn Turbo.

Två skidturer samt en stund i solen blev dagens aktivitet. Den andra i sällskap och mot Box gamla kraftverk
Lite blåsigt på isen dock.....men in i norden skönt.
Tacksam för alla fina vårvinterdagar.

Bildbevis på hur härligt vi har haft det:

 
VBäntar