Ni som följer mej, vet att jag sysslar en del med handarbeten och hantverk och även har en liten firma registrerad.
Efterhand som jag köper in meterial och pysselsaker blir det alltimer trångt i mina lådor och korgar och därför har jag sedan några veckor tillbaka tittat mej runt efter ett syskrin.....ett sånt där med lådor som man fäller ut.

Jag har titta på loppisar och Tradera och jag förvånades över hur dyra de här syskrinen var.
Igår var vi i Västansjö och skördade chaga och skulle även ta en tur till torpet, men dessförinnan göra ett besök hos de nya grannarna.

När vi höll på att fika berättade jag att jag var på jakt efter ett syskrin och då berättade Gaby att hon hade ett jättefint, och det var verkligen jättefint. Ett i mörkt trä som någon en gång hade lämnat till sopor.
Hon hade dessutom ett i källaren som hon inte behövde.
Döm om min förvåning då hon kom upp med det och det visade vara just den typen av syskrin som jag har önskat mej.

 

Nu återstår att ta ställnng till om jag skall låta det förbli i original? Lacken/fernissan har spruckit på locket och på hyllan under. Eller skall jag putsa det och lacka/olja eller måla?

Det slår mej att det här syskrinet en gång sannolikt har tillhört min mammas väninna Anna som hon umgicks intensivt med. De båda tillhörde även en syjunta som träffades regelbundet.
Kanske Anna hade det här syskrinet framme när det var syjunta hemma hos henne?

Vad tycker du?

Morgonens första timmar tillbringade jag med att avsluta boken "Gatukatten Bob" av James Bowen.
Boken kom ut i januari 2012, men jag själv hade inte hört om den förrän en Facebookvän, Helen, hade gjort ett inlägg om boken för en kort tid sedan. Jag beslöt att själv läsa den vid tillfälle, och då den för en månad sedan fanns i vår Biblioteksbuss blev den självfallet den bok som jag lånade allra först. 
Tyvärr hann jag inte läsa under den första lånemånaden, men har låtit låna om den, och i morse lästa jag de sista sidorna i den mycket berörande boken om förhållandet som växte fram mellan författaren James Bowen och hittekatten Bob, som även han, likt författaren verkade ha levt sitt liv på gatan.

Boken är ytterst lättläst och berörande och jag rekommenderar den varmt. I slutet av boken får man läsa om att James Bowen blir informerad om att filmer med honom själv och Bob finns publicerade på yputube. Det var vid ett tillfälle då turister kände igen dem på gatan.

Jag väljer nu därför att publicera några av dem här.
Är det inte en jättefin katt och vilken gripande historia mellan James och Bob. Ingen går oberörd förbi.