I tidigare inlägg har jag berättat om min korta och intensiva bana som ryttare. Jag som egentligen är ganska rädd för hästar, gick under en kort tid på ridskola med målet att bli en bra ryttare men där min rädsla för hästarna, att ramla av och att det kunde gå så fort - gjorde att det blev ett kort möte som ryttare.

Jag har också berättat om att jag nu har fått glädjen att följa mitt barnbarn på hennes ridlektioner och i förra veckan var det dags för hennes allra första hopptävling - Pay and jump!

Alla tre barnbarn var med även så den yngste, dottern och jag.

 
Det skall "böjas i tid" och utanför sadelkammaren  hamnade den yngste.

Sköthästen Jennie görs i ordning.
   

Banan promenras och memoreras.

Uppstigning
 
Uppvärmning utomhus

   

Väntar på sin tur:

 

...och så iväg!

 

...och wow! Vad här hoppades!!!

För mej som är oinsatt kändes det högt, men Jennie och den unga ryttarinnan flög över hindren.

Precis som för den unga rytarinnan var det är för mej en ny upplevelse. Min allra första hopptävling på riktigt och jag inser att med det spirande intresse som växt sig fram hos mitt barnbarn så kommer hopptävlingarna att fortsätta för såväl henne som för mej.

Det är förunderligt att jag som medelålders får ta del av så många nya erfareheter och nu erhåller jag dem via en helt annan generation. ...att man lär så länge men lever är sannerligen något som stämmer i allra högsta grad, eller hur?