Efter ett antal dagars intensiv väntan, kom han så, den väntade bebin.
Bebin som jag har tillverkat en del saker till och lagt upp här på bloggen; babynest, babywrap, overall i fint ullgarn, barnvagns och vaggtäcke, converse och mössor etc.

Jag har i allra högsta grad gått i väntans tider.

Så kom då äntligen bebin och barnbarnen skulle köras hem för att få möta underverket.
Ja, och visst är han ett underverk! Barnen och jag stod som i kö för att hålla, och jag blev sist.

Det var ett magiskt ögonblick! Trots att bebin endast var knappt ett dyng var han slät och fin och mötte våra blickar.
Det var ungefär som i Emil i Lönneberg då han mötte en kille av samma kaliber som han själv, eller då vår kung mötte drottningen - det sa KLICK!

Så förunderligt att det kan växa ett sådant underverk, så fullaändat och så mycket människa trots sin ringa längd och vikt, och inuti en människas mage.
Nu har jag ju fött tre barn själv och även upplevt mina barnbarn på nära håll, men det är alltid lika magiskt att möta en ny liten fulländad människa. Det är också något mycket speciellt att få möta ett barnbarn, så nära men utan övergripande ansvar.

Jag tror någonstans att jag insåg vad jag hade varit med om föränn jag kom hem till mitt hus, som var tomt. Då började jag reflektera över mötet med den lilla bebin. Bebin som jag hoppas kommer att finnas i min närhet väldigt ofta under närmaste tid.

Vi tittade varandra djupt i ögonen och känslan av stor värme och kärlek slog ner som en blixt i mormorshjärtat.
Tyngden i min famn av en "knorrande" liten bebis då nappen stacks i munnen och den avslappning som följde med att behovet av att få suga tillfredsställdes. Jag talade "mammiska" med honom även om jag är en mormor.

Märkligt också med den nedärvdra moderskänsla som kommer med automatik så snart ett barn läggs i en kvinnas famn, en kvinna som har fött egna barn, infinner sig omedelbart och beständigt.

Jag kan säga att ett "sug" efter många och täta möten infann sig och jag får allt hålla igen för att inte stå där på dörren, för att få dofta och hålla i det nyfödda miraklet.

Jag får idag nöja mej med att sticka små raggsockor i babyull som kan bäras till den mönsterstickade overallen....stickade med värme och omtanket om ett nytt liv, ett mirakel i mn dotters familj, en ny liten individ att  få den ynnesten att lära känna.   

Den här veckan har varit i "väntans tecken"! Vi har väntat på en bebis unde ren lägre tid och nu var det dax.
De trå sista dygnen harjag haft besökt av mina barnbarn och vi har producerat ugglor till den väntade bebin.

Alvin valde färger medan mormor virkade. Det blev svart med blå vingar och röda ögon. Julia kunde nästan utan hjälp...lite assistans dock. Hon hade tagit med sig ett cerisfärgat garn som hon använde.

Igår kväll fick vi så besked......efter en hel dags väntan......och spänningen på högtryck.......
Ett litet gossebarn såg dagens ljus vid 19.30-tiden
Puh!!!! Vilken spänning det har varit!!!!

Barnen var som "spelfåglar" i allra högsta grad uppskruvade!
I morse spratt det upp ur sängen och det första Julia sa var:
- Jag skall göra en ny uggla, en som har pojkfärger.
......och så skred hon till verket.

 

Alvin väntar och väntar och längtar att få åka hem till sin familj. Julia virkar och virkar.
Till slut hade vi  lyckats tillverka ännu en ugglebebis i samma stuk och med samma beskrivning som jag annonserade i mitt inlägg i förra veckan.

Så här blev det: Ugglorna som har fötts hemma hos mej i veckan, medan vi har väntat och väntat på den lillebror och barnbarn som föddes igår kväll.   

 

Nu bakar vi en kaka och gör en tårta och gör oss beredda för att träffa en ny  familjemedlem nu i eftermiddag.
 

...gissa om vi är spända????

Helt otroligt!, men mitt första barnbarn fyller tio i sommar.
Hon har ridit på ridskola sedan förra hösten och har nu blivit fast i sitt hästintresse.
Duktit är hon dessutom!

I ett av tidigare inlägg kan hon ses, sälja knäck och kola med mej. Hennes förtjänst har hon nu bl a lagt till en ridlektion och den hölls i torsdag. Lyckost mormor som får följa med och se hur hon utvecklas. Det är svårt att hinna ta in alla intryck men i ett filmklipp som dottern tog, kan man verkligen se hur duktig hon har blivit! Vad månde bliva?


Julpyntat stall:

Jennie borstas, sadlar och tränsas. Hon ser inte så glad ut......  

   


   Amber och lillebror väntar:
 

Några varv med uppvärmning/skritt:
     
Skulle nog ha filmet - för oj så suddigt det blir med galopp och hopp!

        

Efter lektionen kom det ett gäng tjejer med hästar in i manegen. Oj, spännande för en unghund som Amber!

 

Jag har alltid varit mer eller mindre rädd för hästar, trots att det har funnits hästar i min närhet, har jag aldrig riktigt kommit över min feghet.
Sååå när jag var drygt 20 år, träffade jag en väninna när jag var i livsmedelsbutiken. Vi hade inte haft med varandra att göra sedan skoltiden och nu berättade hon att hon precis kom från ridskolan och att hon egentligen var jätterädd, men då henns mindre syskon red kunde hon inte vara sämre.

Inte sämre - tänkte jag! Anmälde även mej till ridskolan trots min rädsla!!!

Det fanns då en liten ridskola i en av byarna och där började jag. Jag fick den största och snällaste hästen.
Jag hade en intention att kunna rida iväg i sporrsträck......men så jag bedrog mej. Det kändes som att jag skulle falla av så snart bara hästen snubblade lite!
Jag gick en kort period där på ridskolan och hade nästan glömt bort det och även hur det var.

Nu har jag ett barnbarn som har ridit i ungefär ett år. Igår ringde hon och påminde mej om att det var ridskola idag och att jag kunde få följa med!!

Ja, så var vi då där jag och Amber. Först fick hon dock vänta i bilen till dess att hästen av borstad och klar.

Tänk!!! Så himla många år sedan.....och så kom jag ihåg hur det skulle vara: Borstningen av hästen, sadling och tränsning......

         

Stor häst och lite hjälp att sitta upp.

Skritt, skritt, trav och hopp!!

           

Amber på läktarplats följer en av sina favoritlekkamrater, där på hästryggen, med blicken.

   

....och så lite hopp!!!

Kul att få vara med och märkligt vilka minnen som kom till ytan.
Jag hörde i mitt huvud hur det lät i sadeln då man skrittade eller travade fram......
Jag som är rädd för hästar, men en gång gjorde ett tappert försök att lära mej rida.
Jag kom så bara en liten bit......den gången!
 

Jag har turen att ha Mona som väninna. Hon kan dela med sej till mej av det mesta som jag behöver och som inte kan handlas i butik....som t ex flyttimmer, som hon själv tillverkar fina hantverk av.

Nu skulle jag så göra en skylt till mej själv och fick med mej några bitar att använda mej av.

Barnbarn på besök.....och vad gör man inte då?

Skapar förstståsssss!

   

Det blev namnskyltar!!! 

Vi har verkligen haft en sommar med stort S. Sååå otroligt många gånger som jag/vi har kunnat besöka stranden.
Alltid i sällskap med Amber som verkligen gillar att vara på stranden, plocka bland pinnar, strosa omkring och plaska i vattenbrynet. 
Hon simmar inte så ofta, bara några simtag och sedan tillbaka. Redan första ggn på stranden sprang hon i för snabbt där det är djupt och fick en våg över sig. Hon hamnade under och tvingades simma. Nu vet hon dock att hon kan och går därför i emellanåt. Jag har underlåtit att träna henne för att bada hela sig. Tids nog hinner hon ligga i plurret hela dan som andra hundar har gjort, med risk för fukt i huden, därför får hon göra som hon vill med badandet.

Hon är jätteduktig och kan vara lös på vår strand. Hon bryr sej inte alls om varken människor eller hundar som kommer dit. Ibland har hon klivit upp för att titta, men går bara några steg och stannar snällt när hon blir tillsagt. 
Fortfarande "duktig och söt" som jag har sagt till henne sedan första dagen.......

Ibland har vi sällskap av barnbarnen och även de trivs med Amber. Nu kommer bilder från ett av tillfällena.
Barn och hundvalp trivs jättebra ihop!    
   

Wow, vilka kvalitetsdar det har varit de senaste veckorna. De källa nätterna har nästan dagligen serveret vackra dar med solsken, så även idag. Idag var det den bästa av dar.....fantastiskt varmt och skönt.

Jag har haft besök av mitt barnbarn sedan i tisdagskväll och vi har verkligen varit utomhus de här dagarna.
Cirka - 10 i morse och nästan helt klart. Vi åkte till den vanliga vassen och slog läger där. På vägen dit mötte vi ett par bekanta som pimplade slängst in i viken, Till dem promenerade Alvin två gånger och jag kunde sätta mej ner och påbörja två beställningar av babyconverse. Fantastiskt att kunna sitta i solen och utan något på händerna släppa lös kreativiteten.

Fika hade vi förstås och Alvin åkte några varv med skidorna runtom medan jag gjorde klart.
Därefter tog vi sikte på tornet på Sandslån. Det torn som är en lämning efter den timmersortering som ägde rum där i viken. Den största i hela Europa.

Klockan var ungefär tre och snön var som puder. Alla spår är nu isiga och ofarbara, men det tunna lagret med snö på isen är jättefint att åka i. Att skata är perfekt och det testade Alvin lite grann.

Några bilder blev tagna......
Blir du sugen på att följa med nästa gång?     

         
Några skidposér
         
Spurtpris!

Mot målet - tornet!
         
Stort eller hur?
     

Barnbarn på besök några dar, och skidåkning som vanligt.
Känns angeläget att nyttja isen så länge den nu bara finns kvar.
Vi parkerade bilen och åkte sedan cirka 2 km in till viken - till vindskyddet.
Vi hade korv med och gjorde upp en eld. Tur bara att någon hade tagit med några brädbitar som var torra nog att få fjutt på med detsamma. Grillad korv och varm choklad till barnbarnet. Nyponte, fröbröd och äpple till mej.

Trots att det var ganska mulet, värmde solen. Det har börjat bli vatten längs med stranden och det är nog endast en tidsfråga innan det blir för sent för skidåkning, om man inte gillar vattenskidor.....haha!

 
Vindskyddet.
 
Mormor på väg "upp i rök".
 
Mindre rök i ögonen.
     
 
 
Gott!
 
Besjälade Bittan fick stanna hemma.
Hon har växt, ansåg Alvin, då han idag mätte henne. Nu är hon hela 36 cm lång.

Ja, nu har jag sällskap så det hörs.....En 5-åring som bara är tyst när han sover.....och Bittan.