När nu koksaltet var införskaffat kunde jag göra den Play Doh-lera som jag tidigare hade planerat. Detär så skönt att hålla på med den medan den är riktigt het och varm. Skulle gärna ha lagt den på nacken om den inte hade varit så "grön"!

Fann några plastformAr som barnen kunde använda sig av att göra gubbar med och hår som kom fram ur hål i topppen.

Det fanna även formar som man kunde göra hatt och rosett till håret med.

Bland formarna fanns även en sax till att klippa håren med.

Sannerligen första gången som barnen helt kunde ge sig hän åt att klippa håret på någonting.

Lite senare plockade vi även fram lite teckningspapper och vaxkritor för att göra några teckningar.

Det är lite mulet idag och inte så inbjudande till uteaktivitet.

Julia har återfått färgen och äter obehindrat.

Play Doh-leran och teckninguppgiften gjorde det möjligt för mig

att försöka brodera några aum-tecken på yogasockorna som jag har stickat. Nu återstår att se om det finns ngn som är intresserad av dem - förutom jag själv förstås. Ull med öppen häl och tå gör det möjligt att hålla värmen och balansen samtidigt medan man utövar yoga - som annars helst skall utövas barfota.

Vid recognosering fann jag att det där med jodsalt var en bristvara.

Därför fick ett havssalt av mindre god kvalitet utgöra den deciliter ingrediens som det skulle vara i trolldeg.

Degen blev därmed lite mera "krispig" än annars och kristallerna ville gärna släppa och falla ner på golvet.

Hur som helst tyckte barnen det var skönt att hålla på med degen. Finner att barnen oftast tycker om att hålla på med sådant som formar sig under deras händer.

Stekspade ett bra verktyg till trolldeg - Alvin.

Här föröker Julia sig på en hatt till barbie.

Här har Alvin skapat färdig. En dinosarie av små

degkluttar.

Julias färdiga alster, en snögubbe som hon har limmat

ihop genom att blöta med vatten så att det blir klister på

fästytorna.

Nu återstår det att torka alstren. 200 grader i en timme och sedan ytterligare torkning till i morgon.

Det var inte fullt så skönt vid älven som jag hade trott. Egentligen borde jag ha vetat, då såväl väderleksrapport och vinden här hemma vittnade om sydliga vindar, som kunde vara ganska hårda.

Här hemma kan man knappt gå ut när det är nordliga vindar, men då är det oftast jätteskönt vid älvstranden - och även överraskande varmt.

Hur som helst är barnen mindre beroende av vädret då de är mera rörliga än vad jag är.

Så snart de kom ner till isen testade de olika ställen:

Glad Alvin:

...och när man endast är tre kan en labrador förefalla som en ponny. Indra är inte så samarbetsvillig när det gäller att släppa sin pinne när Alvin vill leka med henne.

...och sedan var det det där med "änglar"! Trots det tunna snölagret gick det att göra änglar - titta själv!

Och även "fånga" ängeln på bild lyckades vi med! Passande låt - eller hur? "Jag skall fånga en ängel" med Ted Gärdestad.

Fika fick vi göra ganska omgående då vi inte klarade av att hålla oss varma i blåsten hur länge som helst!

Inser att vi snart inte längre kan använda oss av älvstranden för nästan dagliga utflykter. Vägen dit ner brukar lite längre fram vara som en "jättepöl" och det blir svårt att ta sig fram med bilen. Förra året gick vattnet upp på halva däcket och för att ta sig igenom gällde det att ha fart. Kändes nästan som att köra en amfibiebil då vattnet slog upp på huven och stänkte ordentligt på framrutan. Med kyla på nätterna - mindre snabbt tinande. Men de närmaste dagarna släpper kylan och då finns det risk att vi inte längre kan ta oss ner med bilen. Då får vi hitta en annan "häckningaplats" när vi skall vara utomhus.

Idag var Karin ledig från sitt jobb, Julia och vi övertalade då henne att följa med oss till Filitjärn för att åka skidor på tjärnen med samma namn. Karin bor kvar i sitt föräldrahem inte så långt från torpet och jag brukar träffa henne en hel den när jag är där.

Den här veckan är även Julia med.

Här ligger delar av Filitjärn, en av få byar som sköts och ser ut som det gjorde förr i tiden. Namnet Filitjärn kommer från en finne som en gång bodde där - "Sjul Fele"!

Julia och jag kom lite före och därför passade Julia på att åka på kullen som sannolikt skall bli en barnkammare för abborrar.

Första turen på tjärnen vände Julia efter en kort stund. Hon var kanske sugen på grillad korv.

Det är verkligen ngt speciellt med att äta utomhus, även om det kan bli lite kallt när man inte håller igång.

Det krävdes allt lite energi för att få upp värmen igen. På bilden; Karin och Ida, Julia och Indra.

Samma personer och hundar en gång till.

Jag åkte sedan före och hann en liten bit till. Här möter jag mitt sällskap igen.

Sååå härligt med vår och skidåkning på isen och gott sällskap - kan inte bli mycket bättre!!!! :)

Idag blev sportlovsaktiviteten med Julia att pimpla. Tur var att Mona tänkte pimpla tillsammans med sin granne Tore, och då kunde Julia få förena sig med dem. Jag själv slutade att fiska när ingen längre kunde hjälpa mig med masken och att ta livet av fisken. Som vegetarian klarade jag inte av det längre - och då slutade jag att fiska. Sitter gärna med - men fiskar/pimplar inte.

När vi kom ner till Kungsgårdsviken var redan Mona och Tore där och de hade porrat upp ett flertal hål.

Julia tog fram sitt pimpelspö och fick maggot av Mona - vilken tur att hon var med!

Hundarna Sussie och Pysen håller koll på pimplandet.

När fiskandet var igång kunde jag ta en tur med Indra med skidor.

Känns angeläget att hon får röra på sig ordentligt, och drar hon en bit så får hon lite extra motion.

När vi väl kom tillbaka möttes vi av Julia som meddelade att hon hade "fått fisk". En hade hon fått själv och resten var fiskar som Mona och Tore hade dragit upp, men i och för sig "fått" passar ju även om man inte har dragit upp dem själv ur vattnet,

Det var ingen större fiskelycka idag och det blåste ordentligt samtidigt som det en stund snöade riktiga "lapphandskar".

Då hålen var ganska fria på fisk, flyttade sig pimplarna runt på isen. Det blev därför en hel del att borra.

  Mona och Sussie

Julia med Sussie och påsen med fiskar.

Sussie är en riktig "fiskehund" och vaktar hålen för att kunna vara med och bära omkring de fiskar som pimplarna lyckas få upp.

Julia testade att borra, men som ni ser av fotspetsen - kommer Mona till undsättning.

  Pysen

Tore får "napp"!!!! Dålig som jag är på fiskar, trodde jag först att det var en ål, men en ganska livlös sådan. "En lång pinne"! Största nappet för idag.

Sedan fick Tore ytterligare ett napp, nämligen sin egen ända/byxor. Mona som är en "kompetent" kvinna "opererade" bort hela kroken med hullingar och allt och fick inte med sig en enda tråd med kroken - skickligt!

Något varmt i magen behövdes, och fika behövde även Indra. Hon tiggde och stack huvudet i väskan flera ggr. Har aldrig sett henne sådan förut - även om fikat är det bästa även för henne när vi är ute. Misstänker att hon var rädd att de andra hundarna var lika sugna som hon var. Hon bet nästan på Julias macka. På bilden syns Julia och henns "djupfrysta" mormor.

"Fiskehunden" Sussie, här vaktande hålet och det döda fisken.

Hennes matta Mona samtalar med henne.

Efter tre timmar var vi nöjda. Med oss hem följde 10 abborrar som direkt kokades till katterna. Det var åtminstone några som blev glada över att det nappade vid Kungsgårdsviken idag.

Julia är fortfarande kvar hos mig, och igår började vi dagen men en kort skidtur på isen, för att sedan äta lunch och åkt till slalombacken.

Det där med skidåkning och balans är ganska svårt. Tekniken vid längdåkning kräver sitt tålamod och sin styrka. När det gäller slalom är det även där en prestation.

På isen hade Julia helst lust med att ha hunden runt midjan för att få draghjälp. Hon trodde att jag fick snålskjuts gm att jag hade Indra i ett koppel runt magen. Det var ett par skotrar som körde snabbt på isen och då ville jag ha fullständig koll på hunden.

Vi hade inte åkt långt förrän Julia ville vända, men då Indra skulle vara hemma och inne resten av dagen var det viktigt att hon fick sin motion vid ett tillfälle.

När vi hade åkt en bit mitt på isen sa jag att vi skulle ta strandkanten tillbaka, men då hade Julia redan vänt. Här syns hon mitt på isen medan jag tar strandkanten. Pricken är Julia.

Julia har hittat en pinne till Indra.

Väl hemma åt vi en snabblunch och det var då hon frågade hur gammal jag är. När jag sa, nästan "femti" - svarade hon förvånat:

-Såååå gammal.

-Hur gammal tror du att jag är då?

-Tretti.

Det är det som är en njutningspunkterna med barnbarn.

När Lennart kom hem och jag berättade om hennes uppfattning om min ålder var även han tvungen att fråga:

-Hur gammal tror du att jag är då?

-Åtti, svarade Julia tvärsäkert.

Lennart var inte fullt så road som jag, som levde på upplevelsen hela dagen.

När vi sedan kom till slalombacken fick jag ett ordentligt slit....

Knappliften gick bra, men sedan var det det där med "plogen" och knäna ihop. När Julia inte fick stopp, satte hon sig ner, och då gick det snabbt. Jag vet inte hur många gånger jag lyfte henne i jackan och försökte få henne att ställa sidorna sidleds i backen för att hon inte skulle åka rakt ned igen. När hon ställde sig upp satte hon oftast skidorna i rakt ner,  parallella. Plogen glömde hon bort och att hålla ihop knäna. Vi var lika svettiga båda två. Hur som helst åkte vi många gånger och på vägen hem sa hon: "I morrn orkar jag inte pimpla", och sedan somnade hon i bilen.

Det var där i barnbacken som jag kom att tänka på allt som barn, och just nu Julia håller på att lära, och det är minsann inte lätta saker och egentligen ganska många. Julia blir 7 i sommar och just nu är det mycket.

För två år sedan åkte vi skridskor på friskolan. Jag lämnade henne vid en av målen och gick till det andra. Hon kämpade på och när hon hon nära sa hon: "Mormor nu ser jag hundarna på dina knappar". Det var rävarna på min Fjällrävenjacka.

I somras tränade vi simning flera dar när hon var ensam med mig på torpet. Det var väldigt nära och nu kan hon simma, säger hon själv. Då siktade vi på tio simtag, men nu säger hon att hon kan simma på simhallen. Vi har inte varit på simhallen ngt under vintern men ngn tråkig dag under våren får vi väl ta en dag i bassängen.

Vi har även tränat en del läsning, och redan för ett par år sedan förstod hon ordbilderna. Hon kan ännu inte läsa, men intresset att lära finns.

Cykling har vi även tränat. Hon fick cykla efter stora vägen när jag gick med hunden. Ganska många bilar efter en sträcka på cirka en kilometer. Vi stannde varje gång det kom en bil framifrån.

I somras, på torpet, fick hon cykla när jag och Karin gick med hundarna på morgonen. På vägen tillbaka tog vi en gammal väg som går rakt genom skogen. Då gällde det att ha fart för att orka uppför när det blev stigning.

Som sagt; jag kom att tänka på det där med all träning när vi "slet" som värst i slalombacken, och visst krävs det en del insats från de vuxna för att barnen skall har förutsättningar till kunskap. Det är förstås bra om barnen har en del färdigheter befästa innan de kommer till skolan - det är ju mycket enklare och roligare om de känner sig duktiga/kompetenta tillsammans med sina kamrater.

Självkänsla och självförtroende ökar om man känner att man kan och förstås duger i alla sammanhang.

Sedan var det det där med fotografering. Då Julias mamma fotograferar är hon ganska bra på det. Tog en liten extratur med hunden på isen, och Julia stod kvar med kameran. Bra att även träna fotografering.

Här nedan kommer två av  bilderna som Julia tog.

Idag blir det kanske pimpling - väntar bara besked om vi får sällskap av Mona.

Alvin undersöker hur Lovisa mår. Hon ser dock ut att må ganska väl i Julias famn.

Barn har alltid varit en del av mitt liv. Jag har arbetat med barn  under min yrkessamma tid, är mamma till tre barn och mormor till två barnbarn. Det känns som om "barnen" har varit en röd tråd genom mitt liv.

Jag anser att barns förmåga i många fall är underskattad.

Jag kommer ihåg när jag själv var barn och hellre önskade mig ett paket med djupfrysta ärtor än godis när jag handlade med min mamma, och kommer också väl ihåg när jag hade jätteont i magen i samband med min första penicillinkur. Jag hade haft kraftfull öroninflammation och skulle passas av min mormor. På dagen skulle jag ta min medicin. Jag kände stort motstånd för att ta den, men plikttrogen som jag var tog jag den som jag var tillsagd. Jag hade redan ordentligt ont i magen men tog ändå medicinen. När min mamma kom hem, rullade jag på golvet i magsmärtor - och hade blod i avföringen.

När vi skulle ha fluorsköljning i skolan - fick vi barn hjälpa till med att fylla muggar genom att först "trycka fram" fluoret i övre delan av flaskan - mått - och sedan hälla i plastmuggar.

Endast lukten gjorde mig illamående. Att sedan ha det i munnen - kan vem som helst inse att jag inte tålde. Alldeles nyligen fick jag veta att fluor är lika giftigt som kvicksilver.Då jag redan var begåvad med massor av amalgam och hade fått de första indikationerna på att kvicksilvret höll på att slå ut min kropp - är det inte konstigt att jag mådde illa.

Köttbullarna tyckte jag synd och om kyckling och andra smådjur kunde jag inte äta. Lade om kosten när jag var nitton och nu på senare år har jag fått veta att personern med min blodgrupp A, helst skall äta vegetariskt.

Små barn har oftast ett stort behov att få röra på sig, och tränar och tränar så snart de bara kan. Min yngste son klättrade innan han kunde gå, och gjorde allt för att komma "uppåt". Kröp gjorde han så att inga knän höll och fortsatte med det ända t o m 7:an då hans jeans fortfarande gick sönder på knäna.

Skolan känns därför allt för hämmande när det gäller rörelse då barnen skall lära sig att sitta stilla fr o m att de har fyllt sju.

Man skall plocka in läsningen i idrottshallen och rörelsen i klassrummet - men vilka pedagoger utöver det till fullo med sina elever.

Mina två barnbarn Julia och Alvin tillbringar en hel del tid hos mig. För två veckor sedan var Alvin hos mig då han var ordentligt förkyld - en flunsa som han generöst delade med sig till mig.

Igår kom Julia, som nu har sitt första sportlov - går i förskoleklass. Hennes lillebror lillebror hostar som en lokomotiv och då William är i fjällen har jag tid för henne.

Idag har vi tänkt oss en tur på isen och sedan åker vi eventuellt med Lennart till Sollefteå och testar om hon kan åka slalom i barnbacken där. Vi har utrustning kvar efter William som nu passar och det är perfekt att testa nu när vi är ensamma.

Jag har tid för mina barnbarn. Egentligen mera tid för dem än vad jag hade för mina egna. Jag har tid att lyssna och var lyhörd för deras budskap och ett av målen är att kunna tillfredställa deras behov. Idag kör vi med rörelseträning - och skidor är ett ytterst bra sätt att träna på.

Vi bör ge oss tid till att lyssna på barnen. De ger oss budskap om vad de behöver och genom att vara lyhörda kan vi täcka deras behov.

Änligen har kylan släppt! + 4 i morse, en markant skillnad mot -17 igår och -23 dagen dess förinnan.

Nu kunde jag och barnen testa lite skidåkning, första ggn för mig på det nya året.

Vi åkte först i skoterspåret på åkern.

Alvin kämpade på bra i skoterspåret.

Julia gjorde sin första vurpa.

Sedan bar det uppåt mot ödetorpet.

Barnen fick här sällskap av vår trogna fyrfota familjemedlem, Indra.

Trots sin ringa ålder,  endast 3 år, tog sig Alvin upp för den ganska branta backen upp mot huset.

När vi kom upp tyckte Alvin att vi skulle gå in. Ett självklart förslag av en 3-åring, men ngn nyckel har vi inte tillgång till.

Synd!!! Har själv inte heller varit in i huset. Det äldre paret som hade det som sommarställe var endast där under sommaren. Nu sedan de har gått bort, besöks torpet endast ngn enstaka ggn under sommarhalvåret, och jag har aldrig mött någon där.

Vi hade nu åkt i cirka 800 meter och det var dags att vända.

Nerför är det faktiskt svårare än att ta sig uppåt. Det smala skoterspåret lämnar mycket över att önska när det gäller bredd, inte mycket plats att bromsa på.

Vi testade lite teknik för bättre balans.

Alvin redo för hemfärd.

Att åka nedför är ändå ganska svårt. Till slut försökte jag ta honom mellan mina skidor som man gör vid slalom, men då med markant kortare skidor. När han till slut lutade sig på mig höll jag på att tappa balansen - vi beslöt därför att testa utan skidor och det gick väkdigt bra. Full fart på de korta benen och Alvin var nera lika snabbt som jag och Julia.

Väl hemma var vi både trötta och hungriga. Känns uttrycket igen: luften suger!!!!