I morgon är det supermåne.  De senaste dagarna har massmedia rapporterat om den stora måne som vi i morgonkväll, lördag har tillfälle att se.

Månens bana kring jorden är alltid elliptisk. Det som är ovanligt för det här fenomenet är att månen vid det här tillfället är full vilket den inte alltid är. Avståndet mellan jord och måne är alltså inte kortare än annars och månen är därmed inte heller närmre. Detta säger Stefan Larsson, astronom vid Stockholms universitet  i SR Västernorrland nu på morgonen.

Den påverkan som han deklarerar är att tidvattnetn blir lite starkare.

Att månen upplevs som "finare" och större har med läget - närmre horisonten. Storleken är dom 14% större vilket vi sannalikt inte annars skulle kunna konstatera.

Jag är är född i juli, kräfta. Den planet som påverkar kräftan är månen.

Här nedan kommer inf. om kräftan hämtat ur: ditthoroskop.nu

Förr i tiden ansågs människornas själar härstamma från kräftans stjärnbild. Månen härskar över kräftan, och moderlighet och beskyddande är centrala begrepp för honom. Han sätter ofta hem och familj i första rummet. Detta är kräftans sätt att tänka och han kan mycket väl betrakta sin arbetsplats eller sina vänner som sin familj som han beskyddar.

Känslighet och impulsivitet är också centralt för honom. Till det yttre kan kräftan verka hård, men i själva verket är han oerhört känslig. Ibland gömmer han sig bakom sitt skal, när känslorna blir för starka. Liksom krabban är han en tapper krigare när han eller de han beskyddar är i fara. Ibland kan dock krabbmentaliteten få honom att röra sig i sidled.

Månen och månadens cykel har en viktig betydelse för kräftan. Lynnighet och månens dragningskraft kan både inverka gott och ont över honom.

Element: vatten Kvalitet: ledande Polaritet: negativ
Nyckelord: Månen, intuition, anpassning, känslighet, impulsivitet, hem, familj, minne, metallen silver och lördag.
Positiva karaktärsdrag: varsam, försiktig och har stark släktkänsla.
Negativa karaktärsdrag: lättrörd och överaktiv.
Människokroppen: mage och bröst.

Kan inte säga att jag har känt av den här supermånen annat än att det redan i den gångna veckan har varit yttest ljust utomhus när jag har gått till sängs på kvällen.

Så här sjunger Dean Martin om månen - kärlek!:

Så här har våra medier rapporterat under veckan:

Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8700158.ab

Svenska dagbladet:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/oro-for-supermane_6018715.svd

DN:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/oro-for-att-supermane-ska-valla-kaos

Kommer inte ihåg när det var supermåne förra gången.

Återstår då att se om jag blir "mångalen" i morrn kväll.

Ännu en dag i fantastiskt vårvinterväder. Hemma blåste det nordan men nera vi viken vid älven är det nästan vindstilla om man hittar ett lä - vilket jag och Mona gjorde.

Vi åkte våra sedvanliga kilometer rakt över viken, och sedan har vi lapat sol och stickat. Mona hade med sig en provstrumpa som hennes svärmor har gjort. Det är en tubstrumpa. Man lägger upp maskorna på strumstickor och stickar resår 2 r 2 a. När man sedan har stickat i två centimeter fortsätter man med 2 r och 2 a - men förskjuter en maska och fortsätter så i fyra varv, för att sedan förskjuta ytterligare en maska. Så här håller man på till dess att det är dags att avmaska för tån. Jättesnyggt blir det och Mona och jag har nästan stickat ikapp. Väldigt bra att sticka samtidigt när man börjar på ngt nytt mönster, efterom man då kan kolla upp varandra om man misstänker att man har gjort fel - vilket jag trodde ett antal ggr, men med Monas hjälp slapp jag repa upp.

Vi kom vid 10-tiden och vid 14-tiden tog vi en tur till på isen - då hade vi båda stickat ett halvt skaft.

Det var otroligt skönt nu när solen var på väg att dala. Ingen av oss hade någon direkt lust att åka hem till annalkande middag.

Hem åkte vi dock men först vid 16-tiden.

Får man ha så här lyxigt!

Här nedan några bilder från den sista turen.

  Så här blått var det när vi satt och stickade!

Mona Sussie och Indra.
 

Jag och Indra.

Norra ishavet?????

Solen på väg ner.

...är vi inte lyckligt lottade som har möjlighet att få vistas utomhus på det här sättet? Här är godagott att vara......

Nu är den här - den tid som jag har väntat på hela den kalla Finn-Bullvintern. Jag älskar verkligen när dagen börjar med -10 och klart väder och när sedan solen stigit upp - har temperaturen stigit även den till knappt några grader kallt alls.

Att få röra sig på nästan orörd snö och fullständigt tyst - är verkligen en lisa för kropp och själ,

Idag träffade jag Karin igen på Filitjärnen där jag var i torsdags med barnbarnet. Nu är Julia hemma hos sin famil, men idag tog vi med Karin son Christopher som var hemma och hälsade på.

Christopher är förståndshandikappad och bor i ett gruppboende. Han blir 24 nästa gång, 7 månader äldre än mitt äldsta barn.

Christopher var utrustad med den nyaste och snyggaste av utrustningarna av oss alla. Kornblå skidor och kornblå skidskor - en färg som jag har plockat upp även hemma i ett av rummen. Utrustningen skulle passa ypperlig där.

Det var inte fullt så klart idag, men solen lyckades ändå ta sig igenom. Karins man kom med skoter och körde upp ett spår till oss runt tjärnen och det var tur då det hade snöat en decimeter och på vissa håll även drivit en del.

Det var ett bra skidföre, om vi inte stod stilla och väntade - för det gjorde vi emellanåt - då ville det gärna frysa under skidorna.

Vi fikade, Karin och Chrsitopher grillade, nu luktar vi alltså rök alla tre. Efter fikat åkte vi en runda till - och medan jag stod stilla hörde jag ett märkligt ljud i skogen inte långt från där jag stod. Efter en stund kom en räv fram och sprang över isen - ungefär 50 meter från där jag stod, Den var så fin med sin yviga svans, och jag blir så glad när jag ser friska rävar, då jag för några år sedan ofta såg skabbiga rävar i närheten av hemmet.

När räven hade försvunnit upp i skogen på andra sidan tjärnen - fortsatte den med att skälla. Undrar just vem han talade med?????

Samma bild som tidigare men nu hade vi ett nytt skoterspår runt hela tjärnen.

Idag blev sportlovsaktiviteten med Julia att pimpla. Tur var att Mona tänkte pimpla tillsammans med sin granne Tore, och då kunde Julia få förena sig med dem. Jag själv slutade att fiska när ingen längre kunde hjälpa mig med masken och att ta livet av fisken. Som vegetarian klarade jag inte av det längre - och då slutade jag att fiska. Sitter gärna med - men fiskar/pimplar inte.

När vi kom ner till Kungsgårdsviken var redan Mona och Tore där och de hade porrat upp ett flertal hål.

Julia tog fram sitt pimpelspö och fick maggot av Mona - vilken tur att hon var med!

Hundarna Sussie och Pysen håller koll på pimplandet.

När fiskandet var igång kunde jag ta en tur med Indra med skidor.

Känns angeläget att hon får röra på sig ordentligt, och drar hon en bit så får hon lite extra motion.

När vi väl kom tillbaka möttes vi av Julia som meddelade att hon hade "fått fisk". En hade hon fått själv och resten var fiskar som Mona och Tore hade dragit upp, men i och för sig "fått" passar ju även om man inte har dragit upp dem själv ur vattnet,

Det var ingen större fiskelycka idag och det blåste ordentligt samtidigt som det en stund snöade riktiga "lapphandskar".

Då hålen var ganska fria på fisk, flyttade sig pimplarna runt på isen. Det blev därför en hel del att borra.

  Mona och Sussie

Julia med Sussie och påsen med fiskar.

Sussie är en riktig "fiskehund" och vaktar hålen för att kunna vara med och bära omkring de fiskar som pimplarna lyckas få upp.

Julia testade att borra, men som ni ser av fotspetsen - kommer Mona till undsättning.

  Pysen

Tore får "napp"!!!! Dålig som jag är på fiskar, trodde jag först att det var en ål, men en ganska livlös sådan. "En lång pinne"! Största nappet för idag.

Sedan fick Tore ytterligare ett napp, nämligen sin egen ända/byxor. Mona som är en "kompetent" kvinna "opererade" bort hela kroken med hullingar och allt och fick inte med sig en enda tråd med kroken - skickligt!

Något varmt i magen behövdes, och fika behövde även Indra. Hon tiggde och stack huvudet i väskan flera ggr. Har aldrig sett henne sådan förut - även om fikat är det bästa även för henne när vi är ute. Misstänker att hon var rädd att de andra hundarna var lika sugna som hon var. Hon bet nästan på Julias macka. På bilden syns Julia och henns "djupfrysta" mormor.

"Fiskehunden" Sussie, här vaktande hålet och det döda fisken.

Hennes matta Mona samtalar med henne.

Efter tre timmar var vi nöjda. Med oss hem följde 10 abborrar som direkt kokades till katterna. Det var åtminstone några som blev glada över att det nappade vid Kungsgårdsviken idag.

Julia är fortfarande kvar hos mig, och igår började vi dagen men en kort skidtur på isen, för att sedan äta lunch och åkt till slalombacken.

Det där med skidåkning och balans är ganska svårt. Tekniken vid längdåkning kräver sitt tålamod och sin styrka. När det gäller slalom är det även där en prestation.

På isen hade Julia helst lust med att ha hunden runt midjan för att få draghjälp. Hon trodde att jag fick snålskjuts gm att jag hade Indra i ett koppel runt magen. Det var ett par skotrar som körde snabbt på isen och då ville jag ha fullständig koll på hunden.

Vi hade inte åkt långt förrän Julia ville vända, men då Indra skulle vara hemma och inne resten av dagen var det viktigt att hon fick sin motion vid ett tillfälle.

När vi hade åkt en bit mitt på isen sa jag att vi skulle ta strandkanten tillbaka, men då hade Julia redan vänt. Här syns hon mitt på isen medan jag tar strandkanten. Pricken är Julia.

Julia har hittat en pinne till Indra.

Väl hemma åt vi en snabblunch och det var då hon frågade hur gammal jag är. När jag sa, nästan "femti" - svarade hon förvånat:

-Såååå gammal.

-Hur gammal tror du att jag är då?

-Tretti.

Det är det som är en njutningspunkterna med barnbarn.

När Lennart kom hem och jag berättade om hennes uppfattning om min ålder var även han tvungen att fråga:

-Hur gammal tror du att jag är då?

-Åtti, svarade Julia tvärsäkert.

Lennart var inte fullt så road som jag, som levde på upplevelsen hela dagen.

När vi sedan kom till slalombacken fick jag ett ordentligt slit....

Knappliften gick bra, men sedan var det det där med "plogen" och knäna ihop. När Julia inte fick stopp, satte hon sig ner, och då gick det snabbt. Jag vet inte hur många gånger jag lyfte henne i jackan och försökte få henne att ställa sidorna sidleds i backen för att hon inte skulle åka rakt ned igen. När hon ställde sig upp satte hon oftast skidorna i rakt ner,  parallella. Plogen glömde hon bort och att hålla ihop knäna. Vi var lika svettiga båda två. Hur som helst åkte vi många gånger och på vägen hem sa hon: "I morrn orkar jag inte pimpla", och sedan somnade hon i bilen.

Det var där i barnbacken som jag kom att tänka på allt som barn, och just nu Julia håller på att lära, och det är minsann inte lätta saker och egentligen ganska många. Julia blir 7 i sommar och just nu är det mycket.

För två år sedan åkte vi skridskor på friskolan. Jag lämnade henne vid en av målen och gick till det andra. Hon kämpade på och när hon hon nära sa hon: "Mormor nu ser jag hundarna på dina knappar". Det var rävarna på min Fjällrävenjacka.

I somras tränade vi simning flera dar när hon var ensam med mig på torpet. Det var väldigt nära och nu kan hon simma, säger hon själv. Då siktade vi på tio simtag, men nu säger hon att hon kan simma på simhallen. Vi har inte varit på simhallen ngt under vintern men ngn tråkig dag under våren får vi väl ta en dag i bassängen.

Vi har även tränat en del läsning, och redan för ett par år sedan förstod hon ordbilderna. Hon kan ännu inte läsa, men intresset att lära finns.

Cykling har vi även tränat. Hon fick cykla efter stora vägen när jag gick med hunden. Ganska många bilar efter en sträcka på cirka en kilometer. Vi stannde varje gång det kom en bil framifrån.

I somras, på torpet, fick hon cykla när jag och Karin gick med hundarna på morgonen. På vägen tillbaka tog vi en gammal väg som går rakt genom skogen. Då gällde det att ha fart för att orka uppför när det blev stigning.

Som sagt; jag kom att tänka på det där med all träning när vi "slet" som värst i slalombacken, och visst krävs det en del insats från de vuxna för att barnen skall har förutsättningar till kunskap. Det är förstås bra om barnen har en del färdigheter befästa innan de kommer till skolan - det är ju mycket enklare och roligare om de känner sig duktiga/kompetenta tillsammans med sina kamrater.

Självkänsla och självförtroende ökar om man känner att man kan och förstås duger i alla sammanhang.

Sedan var det det där med fotografering. Då Julias mamma fotograferar är hon ganska bra på det. Tog en liten extratur med hunden på isen, och Julia stod kvar med kameran. Bra att även träna fotografering.

Här nedan kommer två av  bilderna som Julia tog.

Idag blir det kanske pimpling - väntar bara besked om vi får sällskap av Mona.

Det här har jag vöntat på hela den långa Finn-bull-vintern, stavas det så?

-10 grader på morgonen och runt noll mitt på dagen, Lovande!!!!!!

I morse var det dock lite mulet  - men vi 11-tiden sprack det upp, och till dess hade Mona och jag hunnit ut med packning och allt på isen.

Vi åkte först rakt över och längst in i viken. Därefter följde vi strandkanten, en tur på cirka 2½ kilometer,

Därefter satta vi oss för att lapa sol, och jag hade med mig en stickkorg.

Mona i sitt läger.

Jag och Indra i vårt läger. Jag försöker sticka upp en "tuss"/toffel - som jag fick beskrivning på av min vän Liz-Beth!

Framåt eftermiddagen, tog vi samma rutt en gång till. Mona och Sussie,

Mona försöker få hundarna att "posa" genom att sitta fint!

Såååå fint!!! Sussie och  Indra och även Mona som fick böja sig ner för att inte komma utanför.

Jag och Indra. Indra snöbadar - härligt!

Jag!!!

I januari i år var det 23 år sedan jag blev mamma.

Mina barn är födda: -88,-89 och -96, vilket innebär att min yngste nu blir 15 år i vår.

Den yngste, William, tillbringar sportlovet tillsammans med en kompis i en fjällstuga vid Malgomajsjön - närmare bestämt i Stalon.

De äldsta har bott hemifrån några år, vilket gör att jag har vant mig vid att inte ha dem kontinuerligt nära.

Känns lite ovanligt och tomt nu när ingen av dem är hemma - och då under så här lång tid som nu Wiliam är borta sammanhängande.

Nu har jag dock inte brist på barn, då det även finns barnbarn och funderar på att hämta hem Julia så att vi kan åka skidor tillsammans under lovet. Då hennes lillebror är endast 3 år, blir ribban satt lite väl lågt för henne och hon behöver lite mera utmaning - hon som snart blir 7.

Lägger ut några bilder på barnen här nedan som är tagna under midsommarhelgen förra året. Vi brukar ha som tradition att fira på torpet. Först traditionellt midsommarfirande vid Valasjöns Camping. I år var det Karin och jag som ledde lekarna och Marcus Mohlin stod för sång och gitarr. Därefter samlas vi tillsammans på torpet. Oftast har jag och barnbarnen åkt dit i förväg och fixat och därefter kommer de andra ...........de äldsta "piper" oftast iväg på ngt eget nät de är mätta och nöjda och barnbarnen blir kvar med mormor.

Jag har en rikedom att förvalta: tre barn och två barnbarn.

Robin här med Daniel och William.

Emelie - alltid med kameran i beredskap. Här med en av blombuketterna som jag och barnen hade plockat på morgonen och som sedan delades ut av Julia.

William har, idag sannolikt en decimeter längre, har här

förärats med två buketter av Julia. William är hennes favorit och när hon var fem sa hon att hon skulle gifta sig med honom när hon blir stor.

När jag i somras vistades på torpet under en period, blev jag en dag helt abrupt medvetan om att taken på baksidan av ladugården, ladan hade rasat in till viss del. Det blev en negativ överraskning och under lång tid försökte vi finna ut ett sätt att kunna hissa upp taket igen och laga det. En av de bärande takstolarna hade gett vika, sannolikt för att några takplåtar hade blåst av och takstolarna utsattes för väta och väder och vind.

I höst lystes dock taket, av sambo och son. De använde sig av en byggnadsställning som de byggde upp samt med hjälpt av domkrafter lyfte taket efterhand som domkrafterna höjdes. Det var lite pirrigt innan det var på plats och hade stöttats så att det gick att spika ihop den permanenta ställning som sedan fick stå kvar.

Under vinterns myckna snöande har jag känt oro för taket, men då snödjupet har var avsevärt och endast skidor går att ta sig in med har jag inte tidigare tagit mig in. Vis av förra vinterns kallsnö som gjorde att man sjönk ner till knäna vid försökt att ta sig in. har jag väntat och det till idag.

Nu har blidväder gjort att snön har satt sig och skaren att det bär åtminstone lite grann. Därför tog jag idag tjuren vid hornen och Indra i baksätet och begav mig. Det är 600 meter från allmän väg, men en bofast på halva vägen - vilket gör att det endast är 300 m oplogat.

Det var relativt bra, förutom för Indra som ömsom gick i skidspåret eller i ngt spår efter vilt. Till slut var vi framme och då även med vackert vårvinterväder - jippiiiiii!

Så här mötte oss huset:

Detta hade verkligen "rasat" av taket! Kommer inte ihåg att jag har sett en sådan hög förut.

  Tur att ingen var i vägen.

Fortsatte in bakom ladugården, och glädjen var stor när taket var intakt - tack för det!

På vögen tillbaka till bilen passerade vi den "nästan"rasade ladan. Tur att det rasar rakt ner, annars hade den legat över vägen. Tänk om ägaren ändå skulle göra ngt åt det här.

Åkte sedan till Karin, då vi hade avtalat att ta en skidtur med hundarna på Filitjärnen, som är precis lagom stor att åka ett varm runt. Dessutom är byn så otroligt söt att åka igenom, välbevarad och välskött. - nästan som i en saga.

Vy mot "Udden":

Och vy mot byn - där den tidigare skolan ligger. En byggnad som min anfader tillsåg kom tillstånd.

Så otroligt skönt att låta hundarna dra iväg framför oss på skaren på isen. Känns nästan som att jag själv är en "Vasaloppåkare" när det går så där fort efter Indra. Motvinden tillbaka känns i otrönade armar.....