Hemligheten med att förbli ung,

ligger i att

leva hederligt, äta långsamt

och ljuga om sin ålder.

                                       Lucille Ball

Igår fick jag hjälp på Facebook med att identifiera en dikt som min lärare läste för oss i skolan, "Ett ensamt skidspår"!

Idag har Indra och jag tagit oss fram på ett "ensamt skoterspår"!

Den här vintern har spåren inte varit speciellt långlivade: det har plumsats, skidats och åkts, men snöats och drivits igen. Min son körde nu för, jag vet inte vilken ordning, upp ett spår som jag och Indra kan gå på. Egentligen hade jag tänkt åka skidor men det kom jag först på när jag var ute på spåret, Lite slirtigt att gå faktiskt!

Morgonen hade varit kall -18 grader. Mitt på dan hade temperaturen stigit til -12 och det var sagolikt vackert. Vi gick efter det enda ensamma spåret. Indra med nästen hela huvudet nere under snön - kan inte förstå hur hon kan känna dofter en halv meter under snötäcket. Sannolikt ett liv ändå därunder, även om inte jag kan känna vittringen av det.

När jag vände mig mot solen kunde kan känna att den värmde - första gågnen för i år. Solljuset var väldigt starkt och jag som annars ofta bär solglasögon hade inte funnit rutinerna. Det var tur att solen inte ger ngn färg ännu - då hade det blivit rynkor!!!

I fastigheten som vi brukar passera bodde det en gång ett par vid namn Viktor och Elsa. Det var ett äldre par i 80-årsåldern. Det var en väldigt lagom promenad att hälsa på dem när barnen var små. Vi flyttade in 1990, i grannfastigheten.

Viktor hade diabetes och var nästan blind när vi lärde känna honom. Elsa tog hand om honom och allt annat runt om. Hon hade ett strålande humör och ett stort intresse för odling. Hon tog vara på fröna själv och sådde av egna frön år från år. Kommer speciellt ihåg hennes sockerärter; stora och kraftiga och med ett fårstängsel att klättra på. Hon odlade även rötter och morötter. En gång gav jag Viktor en stor squash och därefter odlade även Elsa squash.

Till höger om bagarstugan låg trädgårdslandet och bakom ladugården växthuset. Vi brukar gena däröver.

Elsa bjöd alltid på fika. Hon bakade mockarutor eller Kramforskaka som de också kallas. Det gjorde min mamma också, men inte som Elsas. Hennes var stora som bakelser och med ett tjockt lager av den bruna glasyren som även var ganska lös. Hon hade toppat med kokosflingor.

En 1:a april ringde jag till Viktor och Elsa och sa till Elsa att hon skulle titta ut för att se tre älgar vid ladugården. Inte kunde jag tro att hon skulle tro mig så benhårt. Hon försvann och jag blev sittande i luren. Jag skämder - lura en gammal människa så.

Efter en stund kom hon tillbaka, men koftan på. Hon kom tillbaka till luren och jag fick lov att tala om att jag hade lurat henne. Hon började skratta hejdlöst så även Viktor, som därefter berättade historien om och om igen.

Nu är Elsa och Viktor döda sedan många år. Fastigheten ägs av ett barnbarn och för drygt två år sedan avverkades skogen. Det känns tomt nu när det inte längre bor någon där - och sannlikt aldrig mer igen.

Min fastighet gränsar till det här hemmanet och är en avstyckning av deras hemman sedan 193 - Ett Per-Albintorp.

Bakom det här fönstret ligger köket där vi bjöds på fika. Det brukar vintertid hänga en lampa i fönstret för att det skall se bebott ut - hur ngn nu skall kunna tro det? Första gangen jag fann en lysande lampa i fönstret trodde jag  att det spökade. Nu har jag vant mig!

När man fortsätter ut mot vägen möter man den här verkstadsbyggnaden, med detta konstverk hängade från taket. På verkstadsgården - motsatta sidan - spelades det förra året in scener till den Oscardominerade filmen "I rymden finns inga känslor". Filmandet pågick en hel dag.

Så här frostigt var Viktor och Eslas hus idag. Hu.....dit vill jag inte gå in! Förvisso finns där en vedspis i köket, men.......

Så här ser det ut med bagarstugan fotat från framsidan av hustet och med det                                      "ensamma skoterspåret"

                                           i förgrunden.