Efter att ha förlorat två svarta, fyrbenta livskamreter oförberett och ganska oförklarligt, under loppet av två år, flyttade så Amber hem till oss.
Hon var då 8 veckor gammal och helt bedårande. Hennes namn har med  hennes färg att göra - bärnsten, och visst har hon den färgen nu speciellt på öronen och svansen.

Hon är en trogen och jättetrevlig livskamrat som berikar livet för mej och min familj.
En badande labrador har hon nu också blivit, viket är mindre ovanligt.

   

Att det dessutom finns en doft med samma namn - Amber - är för många välbekant.
Vid sommarens Urkultsfestival sprang jag på doften i ett av marknadstälten som fanns utanför festivalområdet.
Tältet doftade av allehanda indiska dofter och drog mej till sej som en magnet.
Därinne fann jag så den - doftoljan med doften Amber. Helt omöjlig att låta bli attt införskaffa.

   
Doftoljan har nu flyttat in i mitt sovrum för att sprida väldoft och har fått sin plats på en liten duk med livets blomma, en av världens mest kraftfulla cymbolen.

Jag införkaffade två och den bruna har nu sin plats under tillbingaren med vatten som har tagit sin väg genom ett kolfilter i en kanna samt laddats med magnetfält från vattenpinnen som ständigt har sin plats i tillbringaren.
Den kommer från Energetix och är laddad med 2000 gauss och skall därmed överensstämma med jordens magnetfält.
Nu står även tillbringaren på en liten duk med livetsblomma på.

Jag hoppas därmed att jag har tagit bort det negativa ur vattnet, tungmetaller och annat och istället laddat med et jagö har tillgång till. Vattnet smakar jättebra och jag hör ofta att katterna är där och dricker istälelt för på golvet i hundskålen och får nu lägga ett lock på för att inte de skall vara där och dricka. Ibland häller jag upp litegrann i en skål bredvid så att de får att dricka och försöker även fylla hundskålen i den mån jag kan.

I Urkulsståndet fann jag även en stor och vacker bergskristallspets som nu är renad med havssalt och har fått ladda i sol- och månsken under drygt två veckor.

Nu har den fått sin plats på sovrummets lilla rottningbort tillsammans med doftoljan och livets blomma.
Det doftar därför nu inte enbart hunden Amber i mitt sovrum utan även av doftoljan som jag tycker så mycet om och energin från kristallen hoppas jag skall komma mej väl till dej.

I natt somnade Morris in. Detta efter ett par dagar med skötsel här hemma och hopp om att han skulle tillfriskna.
Det var ungefär som för lilla Nils som oväntat insjuknade och dog.
Morris kom hem i måndags och var helt utslagen. Han bars in och fick vätska och sov sedan på min säng. Dock var han borta på morgonen, hade gått ut själv via kattluckan.

När det är så här hett, kan även djur på uttorkade och må dåligt.
Morris återfanns inte under hela tisdagen. Det ropades och söktes och på onsdagsmorgonen låg han p åkorgstolen i hallen. Sannolikt hade han gömt sig här hemma någonstans då han var inne och dörrarna stängda.

Han ville inte äta eller dricka. Tittade bara ner i vattenskålen och gick och la sig.
Jag gav honnom vatten i mungipan via en spruta och gjorde en omgång med koksaltlösning som kan fick hela tiden under onsdagen. Han började då att se lite piggare ut och vi fick hopp om att han skulle återhämta sig. Katter har ju en nästan onaturlig förmåga att klara sig. Ett prov på detta fick vi då han överlevde en kollision med en bil då han var knappt året gammal.

Han hade smitit ut på kvällen och vid 2-tiden väcktes vi av att polisen bankade på dörren och blåsljus vid vägkanten.
Morris hade blivit påkörd av en bil och bilföraren ringde pollsen då katten levde.
Han var skadad i käken med överlevde med vår hjälp och flytande föda. Det var en pär soch det tog lång tid innan an åter kunde tugga torrfoder. han blev lite sned i ansiktet men blev ganska snart sitt gamla pigga jag igen:

Innan jag gick till längs på onsdagskvällen la jag Morris på Ambers dyna vid sängen. Hon har flera liggplatser och dynan var ledig. Vid 4-tiden vaknade jag till och katten var borta. Han la sig hela tiden under sängen och då jag fann honom trodde jag först att han var död. Så var dock inte fallet och på morgonen ringde jag djursjukhuset för att få råd.

De kunde inte ge andra råd än de jag redan hade gjort och någon tid för dagen fanns inte. I anant fall till djursjuhuset i Sundsvall för provtagning och inläggning.

Morris såg piggare ut i blicken och torsdagen fortsatte med vätska i olika slag. Även kattmat som var utspädd med koksasltlösning.

Sent igårkväll försämrades hans tillstånd och han somnade in i sitt hem.

Att ha ett sjukt djur skapar stor stress och som ägare till katter skapar de ofta oro, då deras fria leverne gör att man aldrig kan ha kontroll över vad de företar sig.
Vi misstänker att han har fått i sig något. Hans betende och symptom var ytterst lika det lilla Nils hade innan han också så oväntat somnade in.

Morris lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var en av de fyra ungar som hans mamma Siri födde. Siri som så brutalst dödades av grannens löslöpande hund i november förra året.
Två av hans kullkompisar har varit offer för trafiken och idag finns endast Signe kvar av de fina och jätteglada ungarna.

Förutom att Morris var speciell på sitt sätt, så kom han även så nära pga att han fick skötas så länge efter hans skada i ansiktet.
Han var en katt som ofta sökte sig till sina människor. Han kom springande som en hund när man kom körande med bilen in på gården. Han var aldrig långt borta och gick att kalla in som när man ropar på en hund.
Dygnet som han var borta blev lite av en förvarning om att något inte stod rätt till. Morris som alltid kom springande med svansen rakt upp.

Han sökte sig ofta in i bäddarna och kunde lätt sova under täcket i sängvärmen på någons arm utan att svettas. Mycket fördunderligt, katter brukar flytta sig när det blir för varmt.

Han gick att rulla ihop och hålla i famnen som ett barn och t o m barnbarnen kunde hålla honom och han låg kvar.
Se bilderna nedan.

Åter igen en dag då tanken kommer om att ta chansen att vara ägare till ett husdjur med all den glädje och sällskap som de sprider, kontra den oro och den smärta som de för med sig när de blir sjuka eller på ett eller annat sätt lämnar oss.

Vi har haft massor av katter och de flesta som har lämnat oss har gjort det genom trafiken. De katter som har försvunnit på kort tid har nu två dött pga någon sjukdom eller ngt som de sannolikt har fått i sig. Siri blev ihjälbiten.
Det har varit mera ovanligt för oss att se dem dö på det här sättet. Men att finna dem söndertrasade av ett bildäck är också svårt.

Det börjar bli trångt på vår gravplats för fyrfota amiljemedlemmar, där Morris idag kommer att få sin sista vila tillsammans med glada kattkompisar, sina syskon och sin mamma.

Sov gott lilla Morris. Nu är du också i "katternas himmel, där Gud har päls"!    

 
Julia och "Mojjis" som hon kallade honom vi dden här tiden.    

Åter en kall natt och frost på rutan. Mona ringde vid 7.30 och meddelade att hon var klar för en morgonpromenad.
Nattens minusgrader, -3, hade skapat ytterst vackra mönster på bilens rutor och det var mer än svårt att skrapa bort. Det fick bli små gluggar och jag visste ju att solen skulle smälta bort det så snart jag kom fram i solen.

Väl på Loön väntade Mona och Sussie. Vi tog vägen genom skogen och kom så småningom fram till älven och åmynnigen. Dimman låg tät och det var en magiskt stämning över hela området. Kallt och rått i skogen och ett vitt lcok över älven som sakteliga lyfte sig i takt med värmen från solen.

Jag gick loss med kameran och här nedan kommer en del av bilderna. Väl nedanför Monas hus fann värme vid en bänk där vi satte oss ner för att lapa av morgonsolen. Efter en stund anslöt sig även en matte till och en äldre golden retriver flicka; Kira, som Amber fick en liten lekstund med.

Ja, jag fotar ofta och många bilder av Ångermanälven. Jag vill kunna återkomma till de magiska stunderna om och om igen, och de tidiga morgonarna med det magiska ljuset har blivit som en favorit.

Jag bjuder dej med på en morgonpromenad även om kvällen nu nalkas.
Åter igen....är det inte som att leva mitt i ett vykort och bara ett stenkast bort.
Vardagslycka!!!   

                                             

En morgon med - 4 grader borgar för en vacker vårdag.
Tvättmaskinen gick flera vändor och tvätten hängdes för att torka i vinden som kom från söder.

Då vårvintern har försvunnit utan att vistelserna vid älven har varit många, kände det så dags idag. Ringde Ambers hundvakt och vi stämde träff.

Redan när jag kom fram till älven ångrade jag beslutet att lämna kameran hemma. Jag insåg att det här sannolitk var den sista gången som jag möter älven med ett islager den här våren.

Jag gick dock till vindskyddet och vårt möte. Dä rgnistrade solen i den tunna ishinnan. Efter att ha tillryggalagt en fjärdedels poncho beslöt jag ändå att få något förevigat av den här vackra vårdagen där solen vämrde markant i skydd av lä.

Snabbt iväg hem efter kameran och här delar jag en del av de bilder jag hann fota.
Islossningen, det lilla som fanns kvar, ville jag inte missa. Väl hemma tillbaka kan jag berätta ett min fyrfota vän är mer än trött!

Är det inte vackert????

                                         

Med jämna mellanrum träffas min väninna Mona och jag med våra hundar och hennes dotters hundar.
Bänny som är en flat-coated retriver och Amber är verkligen bästisar och när de träffas går det verkligen "vilt" till! 

En favoritsysselsättning, förutom att springa och jaga varandra och bollen; är när Bänny lägger har bollen och lägger sig ner på magen och samtidigt som Amber börjar dra i bollen för att kampa, rullar Bänny över på sidan och låter sig dras medan Amber ömsom drar eller skuttar bakåt för att dra honom
Det ser verkligen kul utoch de här bilderna nedan och filmklippet ger en bild av hur enormt roligt hundarna har tillsammans. 

Ja, så kom då vintern....och det med råge.
Temperaturer ned till -24 och på väg neråt igen. Snön kom också för några dar sedan, kall och fin som ett jättepuder över hela nejden.

Gissa om någon gillar.....jo, just.....det är vad hon gör! Amber älskar snön och hoppar omkring som en snöprinsessa med sin favoritboll i munnen. Här kommer några snövyer och en snöprinsessa i form av en labrador!

       
Till och med lärkträdet är vackert med ett täcke av snö.

Vi har trampat upp en stig i snötäcket längs med åkern.
"Vänta på matte"!

     

Ut i skogen och släppte bollen i djupsnön.....någonstans?????

 
Jo´rå med labradorens nos återfanns den utan att jag behövde hjälpa till!

...och så lite film!!!

Vi fortsätter mot ödehuset!


   

Amber hade bråttom och sprang före.......

lyckades släppa sin boll på husets tomt.....och oj som vi letade båda två.
Mina fötter somnade nästan i kylan som var -18.

   

Vi tvingades gå hem för att värma oss.....åtminstone värma MEJ!!! Amber hade säkert stannat kvar en stund till.

Vi blev inne ett par timmar och innan det blev för kallt tog vi vägen upp till ödehuset igen.....och tänk, efter ett par minuter hade Amber spårat upp sin boll! Gissa om hon blev glad! Hon dansade, skuttade och sprang fram och tillbaka hela vägen hem! 

Tur att vi har flera bollar  här hemma.....om vi skulle missa någon i djupsnön.....men jag är så glad och överraskad över Ambers förmåga att hitta sina bollar och trots allt har vi endast tappat bort en boll, och den råkade jag kasta i älven där det var för djupt!!!   

Gullig hund och vackert snölandskap......eller hur? 
 



 

Siri vår jättefina katt, gick en våldsam död till mötes på sin tomt den 20:e november 2013.
Det var en dag med lite kylig luft och solen lyste mot husväggen där hon sannolikt låg på byggnadsställningen och lapade sol en av vinterns få solvädersdagar.

Klockan var runt 10 och jag stod vid köksbordet och paketerade örter/chaga inför kommande helgs julmarknad i Frånö.
Plötsligt sej jag något brunt passera fönstret i rasande fart. Något som rusar direkt mot ingången/verandan på mitt hus. Det bullrar till och Amber som låg och sov på sin bädd rusar upp och springer omkring i köket.
Jag hör sedan en våldsam smäll mot byggnadsställningen i trä, som står mot huset i riktning sydost.
Därefter ett fruktansvärt skrik!!!  och en hund som skäller intensivt!!!

Jag rusar ut via källartrappan och ut på gräsmattan och vid knuten ett par meter från huset ser jag Siri stå i försvar med grannens bruna vorsteh mitt framför sig. Hunden skäller våldsamt!
Jag kan också se att i frosten på gräsmattan finns en större fläck cirka 1.5 - 2 m med tinat gräs där djuren sannolikt hade tumlat runt.
Jag skriker allt jag kan till hunden flertalet ggr: "Gå hem, gå hem, gå hem".....i tron och förhoppningen att grannen dessutom skall höra att deras jakthund är på vår tomt och har angripit vår katt Siri:

Den bruna vorstehn springer mot skogskanten varifrån den sannolikt kom, vänder sig om vid vinbärsbuskarna och beskådar mej, precis som vargar brukar göra, springer sedan in i skogen och försvinner. 

Jag vänder mej mot vägen och ser att Siri har tagit skydd uppe i telefonstolpen vid vägkanten, och att hon hasar ner mot marken.
Jag ropade högt flera ggr till Siri, då jag trodde att hon skulle följa med mej.
Jag hade blivit våt om fötterna och kände att jag behövde gå in. Jag trodde att Siri skulle följa med lite senare.

Hela dan gick och Siri kom inte in. Jag var ute och lockade på henne ett stort antal ggr. Sökte efter henne i uthuset och gick en bit upp efter åkern och ropade på henne. Jag trodde att hon hade blivit skrämd och sprungit för att gömma sig. Det började mörkna och temperaturen sjönk till -8 grader. 
Då ringde jag Siris husse. Han har alltid varit irriterad över att grannarna har så dålig koll på sina hundar och oroat sig över att de skall komma och jaga en katt på vägen då den ligger så nära.
Han blev förstås upprörd men kunde inte lämna jobbet direkt.

När han kom hem gick även han ut och letade efter Siri. Vi började bli riktigt oroliga då det hade blivit kallt och Siri som annars knappt gick utomhus och hade sin plats på en dyna på rottningtvättkorgen i badrummet, vilket gav alla besökare gott sällskap, var befann hon sig? Sambon tog även en promenad upp till ödetorpet dit Siri annars brukade ta sig, åtminstone under somrarna. Då vi båda trodde att hon hade blivit skrämd, kändes denna plats som ett alternativ att gömma sig på för henne. 

Vid 22-tiden skriver jag till grannen och meddelar vad som har hänt. Han visar sig förvånad över att hunden hade "rymt"?????? Var var han själv då det hände?
I efterskott har vi fått höra att han hade varit på berget och jagat.......hur kunde han då ha missat att hunden var hos oss?....och jagade?
När klockan så var 23.30 tog sambon en promenad längs vägen i händelse av att Siri hade blivit skrämd och sprungit framför en bil.
Vid telefonstoplen låg hon! Stel och ihopfrusen. Hon hade dött i samma veva som jag gick in. 
Jag insåg aldrig att Siri kunde ha blivit så svårt skadad på så få sekunder.
Ingen av oss kunde ana att den löslöpande hunden var en så skicklig kattmördare.

Siris kropp var helt ihopfrusen men det gick att se att det fanns bett på båda sidor av hennes kropp.

Veckan därpå lät vi göra en veterinärbesiktning av Siris kropp. Det första den danske veterinären sa var:
"Den här hunden har dräpt förut! Den har tagit katten bakirån, i annat fall klarar de inte en katt."
Undersökningen av Siris krapp kropp gav: 3 stora tandmärken, 2 på vänster sida och 1 på högra sidan samt inbuktning av bröstkorgen. Tandmärkena var av storlek som på en hund som väger 20-30 kilo. Flera revben var även brutna.
Dödsorsaken var förmodligen en kombination av skada på ryggraden och inre blödningar samt kollaps av lungvävnad.

Att få hennes skador dokumenterade kändes än värre än att veta att hon var död och hade dödats av grannens hund. Jag insåg att hon var döende då hon stod och försvarade sig på gräset ett par meter från sitt hem med en rasande livsfarlig hund framför henne. Hur kan dessutom grannarna låta en så drillad jakthund löpa fritt utan tillsyn och hänsyn till oss grannar och andra intillboende. Det finns ju ändå en lagstiftning som anger strikt ägaransvar och restsriktioner som hur hundar skall handhas.

Varje gång jag går till sidan av huset upplever jag om igen synen av Siri där hon står med rest ragg och ryggen krökt, den ryggrad som var så svårt skadad av den bestialiska hunden, och döende som hon egentigen var.

Det här är en svår förlust av en kär familjemedlem men även en stor chock över att sånt här skall behöva hända hemma på vår egen tomt. Att dessutom grannarna fortsätter att hålla sina hundar lösa trots att vi har hotat om polisanmälan om de inte vidtar åtgärder.

Den bruna hunden hade dessutom varit på gården två dar innan och jagat omkring Amber. Så hände även den 6 december och då blev jag riktigt rädd. Även då jagades Amber av grannhunden och den här ggn alldeles för nära vägen. Då jag skrek på hunden att gå hem, följde Amber efter.
Jag skrek så högt att min hals skadades och när jag kom in kunde jag se båda hundägarna ute på gården utan att kunna hålla koll på sin hund, trots att den några veckor tidigare hade dödat vår fina katt.

Siri var en väldigt speciell katt och jag skall nu berätta om henne:

Siri föddes i sin husses säng natten till den 1 april 2005. Vi vaknade av att hennes mamma Siv höll på att få ungar.
En unge var redan född men hade dött och så skulle det även ha gått för Siri om inte hennes husse hade ingripit. Hon slickade på fel sida på fostersäcken och Siri höll på att dö.
Fostersäcker öppnades av husse och han påbörjade direkt hjärt- och lungräddning på henne. Hennes lungor masserades försiktigt och han blåste luft i hennes lungor och snart började hon att andas av egen maskin.

Hon lades med sin mamma.....men det var inte långa stunder som Siv hade ron att vara med Siri.

 

 
 

Gång efter annan fick vi lyfta tillbaka Siv till sin unge.
Det gjorde att vi så småningom insåg att Siv inte hade lust att ligga själv med sitt barn och hon och ungen fick därför flytta in i vår säng. Vi bäddade med ett babyfårskinn mellan kuddarna och där hade Siv större ro att ligga med sin unge, då hon hade sällskap av oss.

Det var verkligen med aga som man sov de där nätterna. I takt  med att Siri växte flyttade hon sig också allt längre från det mjuka fårskinnet. Många var nätterna då vi vaknade av att något killade på ryggen. Då hade Siri tagit sig en promenad och oj, om vi hade lagt oss på henne! 

 
 

 
Att ligga i husses armhåla blev en vana för henne och det fortsatte hon med under hela sitt liv. De fick en speciell relation.

  
Att få massage på magen var en av hennes bästa stunder.

 
...och så trygg och lugn som hon alltid var tillsammans med oss i familjen.

 
Sängen fortblev hennes plats, åtminstone under dagtid,  

och hon kom glatt springade mot oss på skinnet då vi ropade på henne.

Busig också.....
 

När hon blev större hände det att hon även kröp ner i hunden Indras bädd och sov med henne en stund.

Siv var en fertil kattmamma och när Siri var såväl två som fem veckorl löpte Siv och det var knappt hon kunde ligga stilla med Siri. Hon rusade ofta upp under matandet och Siri skrek förtvivlat när Siv tänkte rusa iväg. Då var det vara att sätta sig ner med dem till dess att det var klart.
Efter en tid fann vi så att Siv var tjock igen och i juli nedkom Siv med nästa kull med 3 ungar.
Siri som fortfarande var liten fick trots allt även vara med emellanåt. Här med sina 3 systrar

   

Siri växte upp till en frisk och mycket spänstig katt och hon gillade att vara utomhus om vädret passade förstås.

 
Precis som andra katter hade hon även en förmåga att tillse att hon mådde bra och låg där hon önskade.
På slutet oftast i badrummet på sin dyna och i husses knä vid toalettbesök. Behöver jag berätta att de blev väl långa. Även tvättstället var hennes.....
 

 


När  Siri var 3 år gammal, nedkom hon med 4 ungar. 2 honor och 2 hanar. Trots hennes egan mindre positiva kontakter med sin mamma, så blev hon sjäv en exemplarisk mamma.

Siri var också väldigt verbal och talade högt och bestämt - var den som sa till när det skull sättas fram burkmat till henne och de andra katterna och som kom springande då hon kollade.

Nu finns inte Siri hos sin familj längre och hon har lämnat ett stort tomrum efter sig. Husse som hjälpte henne till världen sörjer henne som den familjemedlem som hon var, och varje dag i julhelgen har en mashall brunnit på den grav som är grävt till henne.

Förutom förlusten av en kär katt så ligger chocken av det inträffade som en sordin för oss.
I och med att grannarna struntar i vilka regler som gäller för hållning av jakthundar kan nu inte heller våra andra katter vistast utomhus. När temperaturen sjunker sitter de vid sin kattlucka och spejar ut....sugna på att få känna frisk luft i sina lungor. Det kommer att bli en besvärlig vår för katterna som är vana vid att kunna vistas utomhus och ta sig in och ut vis kattluckan som de själva önskar.

Det känns också olustigt att vara ute på gården med Amber då det utan förvarning kan rusa fram en hund ur skogen.

Att ha barnbarnen ensamma på tomten känns även det nu otryggt.
Hur skall jag och min väninna med hennes lilla hund och hennes dotters lilla hund, våga mötas på min tomt? Vi som brukade träffas hos varandra oftast ett par gånger i veckan!

Vi upplever det som ett övergrepp och det känns inte bra här hemma längre. Vi har förlorat tryggheten att kunna vistas ute med våra djur på tomten och i våra omgivningar.  Ambers beteende har förändrats. Så snart hon hör något utanför börjar hon skälla. Hon som tidigare aldrig skällde när hon hörde nåt - hon har börjat att vakta. När hunden var här den 6/12 blev hon ordentligt upprörd och nu var det inte lek längre. Hon skäller även hos hundvakten då hon hör ngt i trappan vilket även det är nytt beteende för henne.

Det här är svårt och jag/vi inser att lagstiftningen vad gäller hundhållning och konsekvenser är allt för tandlös.
Jag har haft åtskilliga samtal med de som har mandat att förändra. I kontakter med andra inser jag att vi inte är ensamma om att få uppleva en katts brutala död så här på sin egen tomt. Flera hiskeliga historier har berättats för mej.

Det har också varit svårt att börja ta itu med det här:
Att hitta bilder på Siri genom hennes liv.
Att sammanställa dem till det här blogginlägget.
Att kopiera bilderna från veterinärbesiktningen och lägga in dem i dokument.
Att komma ihåg och notera alla tillfällen så grannarnas hundar har löpt omkring lösa utan tillsyn och skapat besvärliga situationer för oss.
Att sammanställa allt till en anmälan.
Att inte veta hur grannarna kommer att reagera på en anmälan trots att de har blivit varnade och ändå inte är beredda att göra något åt sin tillsyn av hundarna och speciellt den bruna som nu jagar och dödar vår familjemedlem.
Att börja med det här gör att allt kommer till ytan igen. 

För att känna att det görs något även för andra katter/djur så är min tanke därför: att Siris död inte skall ha varit förgäves.Vi planerar  polisanmälan där det här blogginlägget skall få följa med som länk, men eventuellt även en namninsamling som skall lämnas till Regeringen med hopp om att få till stånd en förändring så att hundägare som brister skall få större konsekvenser om de underlåter att följa: Lagen om tillsyn av hundar och katter.......

Personer som jag talade med på  Länsstyrelsen, Jordbruksverket och på Regeringsnivå, rådde att polisanmäla. De som kan göra något är Regeringen  men vid en namninsamling och uppvaktning av dem vill de gärna även ha idéer om förändringar och då till det bättre. I annat fall kan det vara svårt att lyfta ärendet. De säger att det redan finns restriktioner vid sådana här fall om inte förbehålls åtföljs efter en polisanmälan som: försäljning av hunden eller avlivning men även böter.
Nu blir det ju jag/vi som skall hålla reda på om grannarna följer lagstiftning om förhoppningsvis förbehåll från polisen.

För att ha något att presentera på Regeringsnivå, vädjar jag till er, mina läsare, att ge mej tips och idéer om hur man kan gå vidare och hur man skall kunna skärpa den lag som förefaller allt för tandlös för att skydda våra familjemedlemmar, katterna, och för deras familjer som lider när de ser och hör sina husdjur dödas på tomten av löslöpande jakthundar. 
Jag vädjar även till er att sprida namninsamlingen då den är klar för att undertecknas av er alla som vill hjälpa till för våra vänner - katternas - skull och även stärka deras värde som husdjur!

Jag började formellt - med en mitten om Siri  - och slutar med - kanske, ett sätt att gå vidare för att skipa rättvisa. 
Jag kan onekligen låta detta passera utan att agera!!! Den enda upprätttelsen  för vår fina Siri!   

Jag har alltid varit mer eller mindre rädd för hästar, trots att det har funnits hästar i min närhet, har jag aldrig riktigt kommit över min feghet.
Sååå när jag var drygt 20 år, träffade jag en väninna när jag var i livsmedelsbutiken. Vi hade inte haft med varandra att göra sedan skoltiden och nu berättade hon att hon precis kom från ridskolan och att hon egentligen var jätterädd, men då henns mindre syskon red kunde hon inte vara sämre.

Inte sämre - tänkte jag! Anmälde även mej till ridskolan trots min rädsla!!!

Det fanns då en liten ridskola i en av byarna och där började jag. Jag fick den största och snällaste hästen.
Jag hade en intention att kunna rida iväg i sporrsträck......men så jag bedrog mej. Det kändes som att jag skulle falla av så snart bara hästen snubblade lite!
Jag gick en kort period där på ridskolan och hade nästan glömt bort det och även hur det var.

Nu har jag ett barnbarn som har ridit i ungefär ett år. Igår ringde hon och påminde mej om att det var ridskola idag och att jag kunde få följa med!!

Ja, så var vi då där jag och Amber. Först fick hon dock vänta i bilen till dess att hästen av borstad och klar.

Tänk!!! Så himla många år sedan.....och så kom jag ihåg hur det skulle vara: Borstningen av hästen, sadling och tränsning......

         

Stor häst och lite hjälp att sitta upp.

Skritt, skritt, trav och hopp!!

           

Amber på läktarplats följer en av sina favoritlekkamrater, där på hästryggen, med blicken.

   

....och så lite hopp!!!

Kul att få vara med och märkligt vilka minnen som kom till ytan.
Jag hörde i mitt huvud hur det lät i sadeln då man skrittade eller travade fram......
Jag som är rädd för hästar, men en gång gjorde ett tappert försök att lära mej rida.
Jag kom så bara en liten bit......den gången!