För några år sedan, började man flytta renar för vinterbete här på mina breddgrader.
Många är bilderna som har florerat på fejjan. Det har varit några få tillsamman eller hjordar som har stått i vägen på riksvägen eller andra vägar. På vägen till torpet och Valasjön inte långt därifrån, passerade en hel hjord för lite sedan. Det var ägarna som flyttade dem och det beräknades vara ett 60-tal.

Trots att de har synts lite varstans så har det aldirg lyckats för mig och mitt sällskap att se dem från bilen trots att de till och med på SR har varnat precis där vi har varit.
Tråkigt då det hade varit kul att se?
Döm då om min förvåning då jag i veckan tittade ut från övervåningen och såg tre renar betalndes på min åker bara cirka 50 m från huset.Jag hann föreviga några bilder på långt håll men renarna blev skrämda då även en förbipasserande bil stannade till. 
Igår var två stycken av dem tillbaka på åkern. Jag trodde att de skulle stanna en längre stund och tog inga nya bilder. Den här ggn var de närmre. Jag hann inte.
Det känns kul att ha lite halvtama/halvskygga renar så här nära.....och egentligen skulle jag vilja kalla med mina då de betar på min åker, eller hur? 

 

Hej bloggen!

Nu var det länge sedan jag gjorde ett inlägg, och döm om min förvåning när jag tittade in i statistiken och fann att det fortfarande fanns besökare här, trots att inläggen har varit helt borta det senaste året.

En av anledningarn är att när man ändrade till flash under en tid, så blev nedladdning av bilder från hårddisken så otroligt komplicerat. Det tog också så lång tid och gjorde att ett inlägg tog alldeles för lång tid att göra.
Nu tittade jag in av en händelse och fann att flash var borttagen och jippiiiii, så lätt det blev att ladda ner bilder igen.
Nu hoppas jag att jag åter kan "mata bloggen", som jag tidigare uttryckte mig, lite mera regelbundet.
Jag börjar lite försiktigt med bilder från förra söndagens utflykt vid Högakustenbron tillsammans med två av mina barn och deras familjer.

Ett nytillskott i familjen hade fått tips om en plats nära Högakustenbron, ny för honom, dock inte helt för mig då jag har tagit mig dit vid ett tidigare tillfälle, men från motsattt håll och från en tomt lite längre upp på berget.
Nu tog vi oss dit genom att passera det anrika hotellet Björkudden och efter en slingrig väg ett par kilometer...tror jag.

Vi tog en lunch tillsammans ocn när den en viktigaste vuxne i mitt liv, den om inte är av mitt kött och blod,  hade jobbat klart för dagen, gjorde jag åter en utflykt i hans sällskap.
Nu kommer några naturbilder med familj och den viktigaste.

 
Alla mina fyra barnbarn samt ett bonusbarnbarn.
 
När de yngsta hade ätit klart blev det bara vi kvar vid bordet.  
Mysigt utsikt från vårt fikabord. Ångermanälven.
 
Efter den slingriga vägen och på väg hem igen, stannade vi för att föreviga den vackra vyn med Högakustebron i bakgrunden. Alla gör sig förberedda med sina mobiler....och jag med min systemkamera.

 

     
Alla på bild förutom Julia bakom kameran.

 
Lite vykortskänsla eller hur?

   
Kvällen sänker sig över platsen vid Ångermanälven. I lä nedanför träden och nära lämningarna från en industriepok, gick det att stanna till dess att kylan gav sig till känna. Då var tiden för hemfärd cirka 19.30

Första inlägget från 2021 och så glad jag är över att det så lätt gick att ladda ner bilder.
Jag hoppas nu kunna "mata" den här bloggen lite mera regelbundet igen, med det som rör mig och det som rör mit liv. 
Jag är glad över att du har varit här.   

Den här vinterns väder som samtalsämne har väl inte gått någon förbi.
Pendeln har slagit i botten i alla riktningar och väderlekar. Jag har tidigare lagt ut vackra naturbilder från sista utflykten med min vän. Det blir så också nu men också bevis på hur väderpendeln har slagit de senaste dagarna.

De första bilderna kommer från i lördags med en sparktur med väninnans lånade sparkar ned mot den isiga Kungsgårdsviken som i folkmun kallas Hästagrundet. På den vidsträckta viken låg nu ett lagom puder med rätt konsistens för att sparkturen skulle bli en tur med fart och fläkt och då med tanke på framfarten på sparkarna för någon vind var det ej. Det var vindstilla och jättefint med strålande sol och soldis.
Hundbarnbarnet, staffen Ailo, var hos farmor under helgen medan husse roade sig med skoter i Klimpfjäll. Det blev därför en hund per förare och per spark.

Vi tog sikte på vassen inne i viken, där jag och min familj eller andra vänner har häckat under många vårvintrar. I sällskap med en vän och hantverk samt skidor eller med familjen som har grillat i skogskanten och där barnen har åkt kana nerför berget som lutar rakt ner mot vattnet.
I lördags lekte hundarna med pinnar och det gick att sitta en stund på sparkarna för att lapa sol där inne vid vassen, så "in i vassen" skönt och rogivande.

Vägen tillbaka gick lika snabbt över isen där föret var helt fantastiskt bra.

       
Sandslån i bakgrunden.  
Amber och Ailo leker med pinnar och Amber passar på att snöbada - skönt när pälsen kliar och fäller i massor.  
Skönt med sittplats i solen.  
Hundarna leker där annars barnbarnen brukar åka kälke eller bara på ändan nerför berget.

Ja, så kom söndagskvällen med storm och blidväder. Allt det vita försvann över en natt och jag kunde, idag och efter ännu en ganska blåsig natt, konstatera att något värst snödjup fanns kvar. Dock inte så djupt innan heller men helgen gav ändå förutsättningar att vara på något vitt till skillnad från all is som har varit under stora delar av vintern.
Nu lyser såväl åkrar och gräsmattor blanka av is eller med gräs som har tinat fram.

Ja, den här vintern har varit ett ständigt samtalsämne och många har upplevt vintern som lång och besvärlig.
För att komma ihåg det snöfattiga likväl som två år sedan med snödjup på flera vinter, väljer jag att föreviga och dokumenterna här på bloggen. Det är ju så lätt att glömma, dock finns minnena kvar här och ibland går jag själv in bland gamla inlägg och läser och minns.
Så kan du också göra: läsa och minnas en vinter där pendeln som i alla väderrriktningar och mer eller mindre överraskande för varje pendelutslag till extremeväder, så var det ju den gångna helgen.

Tack för ditt besök!  

 
Min åker i öst.  
Min gräsmatta och vinbärsbuskar i förgrunden. Helt omöjlig att förflytta sig över gräsmattan och broddar är en fullständig nödvändighet. 

En sån här snöfattig vinter ger också möjligheter att ta sig fram till fots på ett helt annat sätt än när det är ordentligt med snö.....fast då använder man väl skidor förstås.

I morse hade temperaturen sjunkit ner till cirka minus sju grader och efter några timmar kunde man känna att solen till och med värmde en smula.

Dagens destination blev att besöka kusten och då Högakustens gräns fsör världsarvet "Högakusten" som börjar i höjd med Högakustenbron i söder, vid Ångermanälvens utlopp.

   

Inte långt norrut från bron räknat, finns en plats med klapperstensfält och klippor som kallas Rödhällorna, vilka skulle bli dagens destination. Man kör över bron som går till Svartnoranäset och fortsätter cirka elva kilometer till dess att man kommer till en avtägsväg där det finns en liten blå skylt märkt med Högakustenleden.
Tyvärr var vägen som leder ut på Rödhällorna oplogad och det saknades även plats att parkera vid vägkanten, därför fortsatte färden vidare fram till Naturhållplatsen i närheten av fäbodvallen som heter Fjärdbotten.
Där parkerades bilen och vi tog oss upp på skaren till en höjd där man kunde se ut över Grönviksfjärden och Fjärdbotten.

   
Vi gick tillbaka och fann Högakustenleden och stigen som leder fram till Fjärdbotten.
Skaren höll att gå på och väl nere vid vattnet och Norafjärden var solen ordentligt varm och en riktig känsla av vårvinter infann sig.

 

Bilder från fäbodvallen:

   

Tack för ditt besök.   

"Häxberget"! Här halshöggs och brändes kvinnor 1675. Vanliga kvinnor, mammor och systrar som av korgossar utpekades till häxor. Det behövde inte handla om trolldom eller annat övernaturligt beteende, eller kunskaper i hur naturen självt botar, för att då bli bränd på bål.

Berget ligger i mitten av tre socknar; Torsåker, Dal och Ytterlänns.
Det anlades tre eldar, en från vardera socken och där de halshuggna kvinnorna sedan brändes på bål. Kvarlevorna fördes senare till den närbelägna Lesjön och kastades i vattnet.

På platsen har man på senare år anlagt en ledstångsspång den sista biten och även ställt ut tre bänkar att användas för vila och fika på under den stund som man vistades på platsen.

Det var idag lite för kallt för att sitta ner och känna in energierna, som många säger är väldigt speciella på platsen. Dock är det lätt att ta sig dit de 400 metrarna från parkeringsplatsen, som också den är ny sedan en tid.

Texten på den spruckna jättestenen och som står på toppen av berget ger info om hur "kvinnor dog och män dömde".
och hur tidens tro drabbar och slår oändligt hårt.
Bor du i trakterna: Gör gärna ett besök och vägen dit är lätt att hitta oavsett vilket håll du kommer från.

Det  känns ytterst obehagligt att med vetskap om vad som hände, kunna vara på platsn för detta grymma. 
Om du inte kan ta dej dit, följ med i mina bilder och skapa den ej engen historia kring det som drabbade så många kvinnor för nästan 400 år sedan.
Tack för ditt besök!   

               

Svanö ligger ett stenkast från Sandöbron och tidigare fick man ta färja från Strömnäs för att ta sig dit.
Någon gång under 80-talet, tror jag, byggdes det en bro från Sandön som också ligger mitt i Ångermanälven och dit man tar sig genom att åka över såväl den stora Sandöbron som över den lilla Sandöbron.

Jag besökt ön ett antal gånger som barn och då med färja då min mammas kusin Anny bodde på ön.
Som vuxen har jag egentligen inte haft någon större anledning att besöka ön, förutom vid ett par tillfällen då det har annordnats yogadar eller yogakvällar på ön. 

2008anlades en labyrint på stranden mot Sandöbron och där har jag varit med och utövar yoga.
Labyrinten anlades av Eva Nordan gård och med hjälp av hennes man Fredrik Larsson.
Stenarna kom från Käckelbäcksmon som en del av sanering av gifter från fabrikstiden.

Sandön är förstås även ett fint utflyktsmål även på vintern och där går även en fin promenadväg längs med stranden. 
Man kan ta sig till labyrinten på olika sätt, att ställa sig på vänster sida när man precis har kört över bron till ön, eller att köra ner mot färjeplatsen och direkt till vänster och därefter följa stranden till en vändplats där man kan parkera.

I lördags gjorde jag och min vän ett besök vid labyrinten och promenarade också längs promenadevägen mot Svanöbron.
Labyrinter finns vid många platser i landet och det sägs att man kan såväl hitta sanningen som sig själv om man går genom en labyrint.
I mitten finns en sten och det sägs att man där satte en jungfru och att två ynglingar fick tävla om att hinna först fram till jungfrun och att hon sedan blev den vinnande ynglingens kvinna.

Någon jungfru är jag dock inte och några ynglingar verkade inte vilja tävla om att ta sig fram till mej, dock gick det att promenera runt i labyrinten, dock lite halt, men vid sidan av isen gick det väl att ta sig fram.

Bilder tog jag förstås och gör det möjligt även för dej att komma med på en tur runt i labyrinten.
Kanske du kan visualisera dej fram genom bilderna och där finna sanningen och dej själv, lycka till i så fall!

    

           

Två broar i samma bild. Sandöbron och Högakustenbron i bakgrunden.

     
En fortsättning längs med Ångermanälven i riktning mot Högakustenbron gav dessa bilder med isflak i alla storlekar och en öppen älv, vilket är mindre vanligt för den här tiden på året.

Tack för ditt besök!   

För dej som följer mej, vet du att jag bor nära Ångermanälven.
För nya följare så berättar jag att mitt hem ligger ett stenkast från Ångermanälven och i höjd med där älven övergår från fjord till älv, strax övanföra Hammarsbron.

Fram till 1974 fanns här i älven Europas största sorteringsverk av timmer. I höjd med Nyland går det in en stor vik, Kungsgårdsviken och den var helt full med timmer. Viken är bred och jag upplever den nästan som att vistas vid havet. Det är öppet och fritt och så nära för mej att ta mej.
Under sommaren finns jag ofta på stranden men börjar egentligen att vistas där så snart det är sol på vårvintern och sedan hela året fram till hösten.

Heta dagar kan naturstranden vara ganska full med folk. Jag brukar vara ute i tid och slår läger längst bort på stranden så att jag kan ha Amber lös. Vi är där i flera timmar. Amber badar och jag har med mej något hantverk som jag kan jobba med under dagen. 

Den här vintern har det varit sparsmakat med besök på stranden. Vägen dit ner har varit ytterst hal och knappt framkomlig med bil. Igår kom det ett lätt puder som la sig på, såväl vägen som på isen och idag blev det därmed premiär.

Jag tog bilen och väl därframma mötte jag ett par vänner på spark. Jag fick låna en spark och så drog vi iväg rakt över isen fram till Stavred som ligger 900 m från mitt hem.
Jag har själv två sparkar och tänker att jag nog skall kolla upp hur de mår....kanske jag kan ta vägen över åkern och ev sedan ta mej fram till Stavred och därifrån rakt över isen närmast där jag bor.
Vägen utanför helt barn...sommarföre...märkligt i januari.

På väg tillbaka över isen tittade jag nog in i dungen med sjögräs/vassan. Där inne i vassen brukar jag sitta med olika vänner eller med familjen och har det funnits barn där har de åkt på kälke eller på rumpan nerför den stora stenen där vid vassen.
Vintrar med mycket snö har jag och en väninna lämnat vårt läger, med massor av "måstehagrejor" och tagit en skidtur runt viken eller t o me nedströms älven.
I år, som kan noteras på bilden, var det ganska blött och vattnigt där vid vassen. Jag tittade längtansfullt dit och påminde mej alla vårar då jag har tillbringat så mycken tid där.

Nu är jag i alla fall jätteglad för den här soliaga dagen och att jag fick låna en spark att åka på över isen då det inte går att åka skidor. Tillbaka till där bilen stod, gick det att sitta på sparken en stund och lapa sol mot den vita isen.
Följ med mej på en tur över Kungsgården med hjälp av mina bilder.

Tack för ditt besök!  

                 

Som tidigare nämnt, skall jag nu försöka att väcka liv i min blogg och lite skrivande igen, efter en längre tid av tystnad.
När jag tittar omkring här, kan jag se en hel del naturbilder från olika tidpunkter på året och de ger mej en påminnelse om hur det har sett ut år från år.
Det är året har börjat ytterst exceptionellt med regn och blidväder mitt i den tid som skulle ha varit årets kallaste.
Den senaste tiden har varit mer än våt och vårliknande och idag kändes det som varken vinter eller vår, något ganska mittemellan och ovanligt.

Jag har cirka en handfull väldans nära "våttochtottvänner" och idag tog jag och en av dem en tur längs med Ångermanälven, uppströms från Hammarsbron räknat.
Aldrig någonsin har jag mött älven så här och så här års dessutom. Längs kanten var en fåra helt öppen och på många ställen fanns vackra formationer i isen. Amber var emellanåt nära på att vilja gå ner i vattnet, men kändes lite väl kallt att ha henne springande hem med is i pälsen.
Inne i skogen var det på de flesta ställen helt torrt och "vårmark", endast vårblommorna saknades.

Vi gjorde också ett besök vid det gamla bilvraket som vi omöjligt kunde identifiera....en sorts lastbil trodde vi att det var.

Väljer att dela de här bilderna för att kunna gå tillbaka och se hur vintern såg ut 2020...och mycket speciell sådan dessutom.

Nu kommer bilderna och jag är på väg till kvällens yogapass.

Tack för ditt besök...och varm kram!