corneliasrum

Inlägg publicerade under kategorin INDRA

Av Ann-Christin Tjernström - 16 april 2014 15:43

För två dar sedan gjorde jag ett inlägg om min framlidna hund Nienke. Två år innan hade min fina labradortik Indra fått lämna genom en akut avlivning då hon hade fått en hjärnblödning.
På torsdag envar hon helt frisk och på lördagen - död.

Hon hade kissat inne under natten och var väldigt vinglig. Jag ringde min granne veterinäreno ch hon trodde att hon hade ätit i sig något. Vi avvaktade, men  hon blev sämre. På lördagmorgon även lite kramper.
Vi ringde veterinärjouren och han trodde att hon hade fått hjärnblödning eller en hjärnhinneinflammation. Han gav oss alternativen till avlivning - att testa med kortison, för h järnblödning och antibiotika för hjärnhinneinflammation.

Sonen var med och han ville gärna ge Indra chansen - vi tog hem henne. Under eftermiddagen blev honalltmer stel och då jag gick ifrån henne för ett tögonblick, hade hon börjat krampat och bita sig i tungan. Nu fanns det inte annat än att ringa igen för avlivning.
Vi bar ut henne på hennes dyna och hon fick ligga i baksätet.  Vi hann före veterinären och jag kan fortfarande frammana bilden av när vi såg veterinärens bil komma genom kurvan.
Den känslan i magen.....usch!!!

När han såg Indra sa han:
-Oj, vilken sjuk hund. Jag ser sällan så är sjuka djur, kanske en gång per år.

Nu var Indra så stel att hennes ben inte gick att vika. Det var därför med lättnad jag och sonen fick vittna om att hennes smärta och kramp gick över. Nu låg hon helt stilla och benen gick att vika igen.

Sååå konstigt det kändes att lämna henne kvar, vilket sonen även upplevde.
Jag förklarde då för honom att hon inte längre var kvar utan hade lämnat.......

Oj, så trött jag/vi var. Natten innan låg inte Indra stilla på sin bädd alls. Jag lade ner henne och så snart jag hade lagt mej klev hon upp, gick ut i hallen och ställde sig med huvudet i ett hörn. Hon gick in under stolar som rasade och så höll hon på fram till klockan fem då hon utmattad somnade på sin bädd.

En vecka senare flyttade Nienka in.
Hon var hos oss i knappt två år innan även hon dog helt abrupt.

Nu bor Amber hos oss och det finns personer som känner igen Indra i henne och som har meddelat att Indra nu har kommit tillbaka till mej i form av Amber.
Jag vill gärna tro det och visst känner jag igen vissa saker hos Amber. Hon har dessutom varit nästan overkigt lättsam att ha att med....precis som att hon redan kände mej och kom tillbaka hem

Idag sänder jag kärleksfulla tankar till indra som var en sådan varm och trogen hund. Hon skulle bli 9 år hösten därefter och vi hade verkligen helt otroliga stunder tillsamamns.

Sov Gott Indra......... du saknas mej!  


       





Av Ann-Christin Tjernström - 17 april 2013 08:50

När jag tittar i marginalen och ser inlägg från två år sedan, då jag inte visste om jag skulle nännas torka bort lerspåren efter Indra, är det i år så helt annorlunda.
Snön låg kvar hela tiden som Nienka levde och det finns nästan ingen smuts kvar efter henne.
Knappt ens hennes fotspår i snön längre......bara några bruna högar som tinar fram.


Nu på morgonen har jag städat i hallen. Det fanns en hel del ytterplagg som endast var ämnade för utomhusbruk med hunden. De hade alla nästan en handfull med hundgodis i den högra fickan. 
Vi hade som vana att Neinka alltid fick en levergodis då hon hon hade kissat eller bajsat. Första hösten var hon ju så mörkrädd att vi fick trampa omkring i över en timme ibland för att hon skulle kunna koncentrera sej på att sätta sej ner och göra sina behov. Så snart hon gjorde sej klar lystrade hon till och så var ögonblicket över......
Jag var verkligen trött och nästan desperat varje kväll. Efter lång tid lärde hon sej...
När hon sedan blev belönade då hon hade gjort sina behov kom hon alltid fram och tittade uppfordranade eller satte sej framför mina fötter för att få en godis. Nu funkade det jättebra. Sent på kvälen gick vi bara ut för att hon skulle få kissa. Det tog endast några minuter. Hon trampade runt litegrann, satte sej ner och kom sedan glatt fram för att få sin belöning.


Vissa korta rundor, gick hon även jämte mej och visade på att hon nu var så följsam att godis var aktuellt.
Hon kunde också komma springande, hoppa fram framför mina fötter och glatt visa att: "Nu är jag här!"


I morse tömde jag mina fickor! En dels slängde jag ut till fåglarna......De kanske även gillar leversnittar. 
Likadant gjorde jag med skålen med hundkulor. Jag kastade ut dem på snön......och de försvann ganska snart.


Jag skriver det här inlägget, då det även finns en parallhistoria här på bloggen som nästan är densamma. Den med de leriga spåren efter Nienka som jag avstod från att torka bort.


En god vän föreslog igår att jag skulle ta en promenad då det kändes som att Nienka fortfarande finns kvar.
Vi är nu inne på det tredje dygnet och nu bört hon lämna mej för att gå vidare.


Jag skall ta en promenad längs med åkerkanten och titta om jag ser några fotspår innan de helt har tinat bort. det går väldigt fort just nu.


Jag är väldigt, vädlgit trött! Chocken och anspänningen då jag fann Nienka död har tagit ut sin rätt. Jag mår väldigt illa, är darrig och känner men ofantligt trött.



Nu när jag snart har städat bort det som skall städas efter Nienka, tvättat och ev kastat dynor och annat, skall jag ta en tid för enbart läkning för mej själv. Idag skall jag ringa en god vän som är zonterapeut.
Min kropp har svårt för att avgifta sej och verkar behöva mera hjälp än preparat. I morse fick jag veta att en god vän har skickat healing till mej i natt. Det känns skönt då jag för en gångs skull sov lungt till dess jag vaknade tidigt i morse.


Det känns som att det här nu blir det sista inlägget som jag skriver om min förlust av en kär vän, Nienka. Detta också då det sker helt parallellt med min förra förlust av hund, Indra och precis på samma dar.


Jag vill hedra minnet av mina fina fyrfota bundsförvanter, som båda, fast så olika, visade sin villkorslösa kärlek utan att egentligen kräva något tillbaka. Att hitta personer som kunde sitta och klia dem var det båda specialister på. Så snart det kom någon trodde båda hundarna att det bara var för deras skulle som besöket kom.
Nienka dock intensivare än Indra var. Hon kunde t o m hoppa upp med frambenen i knät för att visa att det var för "hennes skull" de var här!


   


Det här är bilder tagna då hon hade varit här drygt en vecka, och redan då ökat markant i vikt.


Innan hon gick bort, såg hon ut som labbar i allmänhet - cylinderformad!


 


Den här bilden från samma tid ett år senare.


 


Från Rotisdan i juli 2012.


 


Tokigt badande  - överallt! 


   

Alltid med nosen i vädret.


 


Ofta med andra hundkompisar


 


Bad in i det sista......här med Bänny!


 


I alla väder........utomhus.


 


Med familjen och Aron som kliar.


 


Med Sigge och Majvor som också brukde klia.....



En jacka hänger kvar. Den gula dunjackan om värmde gott under kalla vintermorgnar. Den är tömd på levergodisar.....och klickern som jag fann i snön vid Viktor och Elsas hus i lördags.


Nu tar jag en sista promenad med Nienka, och meddelar henne att nu är det dax att lämna för gott.


När min gula duncka kommer fram igen till höst igen.......kanske en annan fyrbent vän har fått flytta in.
Jag bara väntar på att den skall komma......när tiden är mogen.


Nu städar jag och gömmer det jag kan i mitt hjärta.  Mitt hjärta som har slagit så hårt för mina vänner. Indra som jag har skrivit om här bredvid, och i en egenkategori och samma med Nienka, som även hon har en egen kategori.
De har nu båda fått lika många inlägg direkt efter sin bortgång - känns det som.


Sov gott.....mina fina fyrfota hundvänner!   




Av Ann-Christin Tjernström - 16 april 2013 10:32

Ja, det har idag passerat, på klockslaget 2 dar sedan Nienka så plötsligt och oförklarligt somnade in i skuffen på min bil.
Det är också på dagen 2 år sedan min förra hund Indra dog, så oväntat fick hon en hjärnblödning och måste avlivas i humant syfte på samma datum.


Om man tittar på föregående års inlägg för igår och idag - kan man följa den oro och förtvivlan som rådde på dagen för 2 år sedan. Det finns en kategori benämnd; Indra.
Den dag som sedan slutade med att Indra fick somna in. Detta känns som ett  ytterst märkligt sammanträffande. Två trotjänare av samma ras, men av så olika sätt och kynne lämnar mej vid samma tidpunkt på året, och nästan på samma dag?


Det var också Indras plöstliga död som gjorde att jag bestämde mej för att en ny hund skulle få flytta in. Det som sedan gjorde att jag blev kontaktad av en kvinna som en gång hade sålt Nienka.


Nu har båda hundarna somnat in och förhoppningsvis mötts i en annan dimension.


Det känns nu som att hamna på samma ruta ett igen, att vrida tiden tillbaka. Saknaden av en kär vän men också ett tryggt sällskap som alltid har funnits vid min sida. Någon som skulle göra allt för att skydda mej från att en itillbörlig människa skulle komma i min närhet.


Då jag är hemmavid och oftast själv har mina hundar varit ett stort sällskap. Jag bor enskilt och vid en stor allfartsväg. Det har funnits situationer då bilar har stannat och personer har varit inne i huset innan jag har uppfattat att någon har kommit. Det har  varit helt främmande personer, och varit väldigt överraskade. En sådan situation har aldrig inträffat om jag har haft en hund.
Ingen kommer in på en gårdsplan eller i ett hus med en hund som kommer och möter om det inte har ett ärligt syfte är min erfarenhet.


På somrarna tillbringar jag mycken tid på min mammas torp,. Det har ibland varait en nödvändighet. Det ligger många flera hundra meter från såväl grannar som allfartsväg. Ibland kommer det människor som har kört in efter vägen bara för att se vart den leder. Ett antal inbrott har också inträffat.
Så enskilt vill jag helst inte vistas utan att ha en fyrbent vän vid min sida. Det kan vara under längre perioder.


Jag känner att sommaren blir lite otrygg. Jag önskar därför att någon annan hund inom en framtid åter skall finnas i min närhet.


Jag har funderat över raser......men kommit fram till att en hund av labradorstorlet känns bäst för mej.
Jag har tittat på valpar - men de är ju bebisar........?


Valpar präglar man på sej själv. En hund som är fullvuxen blir det svårare med.
Det är just de kontraster som jag har upplevt med mina båda labradorernnu.


Indra som kom vid 8 veckor och blev ytterst präglad på mej....och ibland nästan för beroende av....


En omplaceringshund kan ha varit med om vad som helst. Det har jag fått uppleva som matte till Nienka. Saker som jag inser att jag aldrig skulle ha fått bukt med även om hon hade fått fortsätta att leva. Hon hade blivit illa behandlad vilket var djupt rotat hos henne, hur jag än ägnade henne min tid och omtanke.


Det är otroligt tomt efter Nienka, men även traumat kring Indras bortgång gör sej påmint nu när allt aktualiseras på årsdagen av hennes bortgång. Såå mycket som upprepar sej och vid samma tidpunkt?


Jag är ej mogen ta emot en ny hund de här första veckorna, men skulle rätt valp eller unghund dyka upp, står mitt hem öppet.


Jag önskar en hund som kan vara lös på tomten även om vägen är nära. En hund som har impulskontroll och väntar på tillåtelse innan den kastar sej iväg. För Nienka kan hennes bristande impulskontroll ha gjort att hon hade fallit offer för olycka och utsläckling av liv långt mycket tidigare än nu. Det var omöjligt att hinna se och förutsäga vad hon skulle bli upprörd över och jaga iväg efter. Detta även på mycket långa avstånd. Impulskotroll känns därför viktigt!


Jag vill t ex kunna räfsa löv eller klippa gräs  och ha hunden lös. Nienka fick sitta i lina för att jag skulle kunna göra något utomhus här hemma. Det gjorde att en långpromenad blev nödvändig då hon krävde att göra av med sin överskottenergi för att sedan kunna ta det lugnt några timmar därefter.
Det blev därför många timmar utomhus med henne, helst på platser där hon kunde få vara lös, trots att jag själv hade gjort en del utomhusaktivitet. Det gjorde att hon tog väldigt mycket tid i anspråk.


Jag fick även hålla henne bunden på isen eller på stranden om skotrar, skidåkare, hundar eller annat skulle dyka upp.
Nienka tycketes tro att hon var tvungen att ha kontroll över allt som rörde sej i de områden som hon brukade vistas i.
Indra däremot var alltid lös här hemma. Hon satt på åkerkanten och iakttog det som skedde på vägen. Hon brydde sej aldrig om vad hon såg, utan satt bara där och tittade. Detta något som många roades av att se.


Ni som nu har läst och följt mina förlustet och känner mej litegrann, vet nu hur jag lever och hur gärna jag i framtiden vill ha en ny fyrfota hund vid min sida.
Känner du/ni någon unghund eller vuxen hund som skulle kunna passa mej, så vet ni att jag finns.


Jag har lärt mej att en omplaceringshund kan ha varit med om det mesta och att man som ny ägare, är som ett fullständigt frågetecken över ett beteende som man omöjligt kan förstå och ännu svårare att få bukt med.


Livet går vidare och mina hundar har också gått vidare.......


Jag avslutar dagens inlägg med några bilder av mina båda hundar; så otroligt olika men ändå så omtyckta och älskade.


De första av Indra som dog på dagen för 2 år sedan, och en bild förra veckan med från förra vackan på isen . Nienka som dog för 2 dagar sedan.


R. I. P. mina fina trotjänare!   Tack för allt jag fått  lära.av mötena med er.  


Fina Indra   
       


Fina Nienka   

 

Av Ann-Christin Tjernström - 21 april 2011 08:47

 

Idag har vi Skärtorsdag, den dag då Påskkärringarna tar sin kvst och reser för ett besök till Blåkulla.
Jag har sedan barnen var små alltid klätt ut mig själv och barnen oc åkt runt, sjungit Gullefjun, och bjudit på en kaka.


Nu är två mina barn vuxna och William snart 15. Han har därför slutat att vara Påskgubbe som han var när han var liten.


Med de digitala kamerna och datorna har jag idag en helt annan möjlighet att föreviga det jag/vi gör och därför finns det en del bilder att ta del av. Vi har även gjort film - försöker att hitta en i nästa inlägg.


Jag vill berätta om en lustig episod, mindre lustig när den inträffade, som  utspelade sig för två år sedan. William var då fortfarande kvar vid Styrnäs Friskola och jag och Åsa hade kommit överens om att överraska genom att klä ut och oss bjuda barnen på lite godis.


Av någon anledning hade jag fått in vatten i bromstrumman och när det var minusgrader på natten vill bromsarna gärna låsa sig. Den här Skärtorsdagen var det åter kallt. För att förvissa mig om att jag skulle komma iväg från gården, gick jag ut och körde bilen fram och tillbaka - helt ok - ringde Åsa och meddelade.


Tog på mig kärringkläderna och ut i bilen. Tittade mig förstås omkring innan jag gick ut genom dörren för att inte förbipasserande bilar skulle se mig.


Startade bilen och började köra ut från gården. Då det är en liten knöl precis när man skall över vägkanten får man ta lite sats - vilket jag gjorde. Bilen drog då lite snett och jag beslöt att ta om då jag ansåg att orsaken till det var att det var lite isigt och halt Körde därför fram och tog fart - stopp!!!!!!! När kofångaren var i höjd med mittlinjen var det alltså helt stopp!!!!! Hur jag ön försökte gick bilen inte att rubba. Nu har man sänkt hastigheten till 80 km/h men då var den 90. Där satt jag i full mundering och bilarna körde förbi och tutade - speciellt långtradaran som väl ansåg att min parkering över  halva vägbanan var mindre bra.


Gick in och ringde Lennart som precis hade svetsat och inte kunde lämna omgående. Det tog därför en stund innan han kom. Döm om hans förskräckelse när han såg bilen mitt i vägen och all trafik. Jag väljer att inte återge det han sa..........men till slut lyckades han med kofångaren på sin egen bil att puttade min bil in på infarten igen - dock med ett blinkersglas mindre.


Hej och hå så lätt det gick sedan. Åsa hade stängt mobilen då hon väntade på mig, och hade stått länge vid skolan och väntat - osäker på om hon hade missuppfattat vår överenskommelse.
Barnen blev så småningom sjungna för och bjudna på lite godis, och jag och Åsa tog oss en tur till ICA där vi skulle handla.


Detta ett dramatiskt minne att skratta åt då det gick bra - trots min märkiga parkering mitt i vägen.


Bilderna som kommer, togs när jag och Indra gjorde oss färdiga för Blåkullefärd förra året. Då hon var min "skugga" skulle förstås hon vara med.


Strax innan vi lättade kom Wiliam hem med bussen. Jag ställde mig för att vänta vid infarten förberedd med kvast och allt. När bussen stanande och han var på väg nerför trappan och såg mig skrek han ljudligt: NEEEEEEJJJJJJJ!!!!!!!!! Han verkade mindre förtjust i att jag mötte honom i de där kläderna. Däremot verkade de andra i bussen finna det mera roande. "Bengan" tutade glatt när han körde iväge, medan Willam grymtade - konstigt!


     


I morrn kommer jag sannolikt att träffa tiken som omgående behöver ett hem. Känns det rätt får hon följa med mig direkt.


Jag förstår att Indra i sin hundhimmel blir glad då Matte kanske får en ny vän att tillbringa tid med nu när hon istället svävar omkring i ett annat tillstånd på lite avstånd men hälsar på mig ibland.



GLAD PÅSK!!!!!!! 





Av Ann-Christin Tjernström - 20 april 2011 06:10

Efter all den anspännning som kom med Indras svåra sjukdomstillstånd, kampen för hennes överlevnad, hennes svåra och plågsamma tillstånd samt sorgen och chocken att så snabbt förlora en kär vän,  gjorde de första dagarna som ett stort töcken av utslagenhet och sorg.


När jag i måndags meddelade veterinären vad vi skulle göra med anskan bad jag honom att hålla ögonen öppna efter en hund som behövde ett hem att flytta till,  insåg jag då att dörren måste stå öppen för en ny hund, men ingen bebis utan helst en unghund som kräver mindre ork.


I och med att jag uttalade orden kändes det som att jag släppte Indra vidare och även själv kunde gå vidare även om sorgen och saknaden är stor. Jag började söka efter hundar på nätet, men en lämplig för just mig fanns inte. Hur som helst öppnade jag dörren.


Jag känner att jag behöver ha en hund vid min sida då jag bor nära vägen och enskilt, vilket gör att många stannar till och en större hund känns därför som en trygghet för mig. Kan även i år behöva flytta till torpet en period under sommarem, och där mitt ute i skogen vill jag helst inte vara utan sällskap.


"Den som älskar mycket får sörja mycket" av Offert Ricard, har i dagarna kännts väl igen.


Men även om allt känns outhärligt finns tröst att få t ex genom Eric Claptons "Tears in heaven".





Trösterikt är även att få en hälsning själv från Indra, där jag ser henne ligga på sin bädd och vifta glatt med svansen så att hela hon

skakar. Jag hörde hennes "vältränade" svans slå mot underlaget.


....att få ett samtal från en vän som berättar att dottern har vaknat av att en hund andas häftigt, natten till söndag, och sedan väckts på måndagmorgon av Indra som vill skicka en hälsning till oss om att hon har det bra.


.....att via Facebook få sådana varma inkännande ord skrivna till tröst och bekräftelse om vilken fantastisk hund Indra var även för andra.


....att via Sanna Ehdins logg på Facebook få tips om böcker och webbsidor av vänner som inte är mina där:

Ulla Lamm: Boken "Bryt ihop och kom igen" av Susanne Pettersson.

Helena Grundberg: Webbtips. www.sorg.se

Flera skrev även om sorgebearbetning i grupp.


.....att sedan mina vuxna barn och deras nätverk så innerligt har försökt att finna en annan hund till mig, och telefonen har ringt och mail har skickats med hundar som behöver ett nytt hem.


......att t o m en man ringde och erbjöd sig att skänka bort sin hund till mig, men den var rädd för barn, vilket då blir uteslutet!


Jag har säkt på nätet under två dar, men ingen hund som har känts helt rätt för mig. Jag vill inte ha någon "bebis" just nu och inte heller en allt för gammal hund. Efter många funderingar med dottern kom jag fram till att jag ändå vill fortsätta med labrador då deras lynne passar mig. Jag kände att en ompladerad unghund skulle passa mig, då jag vill ha en stor hund vid min sida.


Jag ringde uppfödaren Anette och berättade min historia och min tanke om en hund. Hon skulle precis åka till en hundutställning och skulle där sprida information om att det hos mig finns ett hem för en hund som behöver flytta.


När det hade gått cirka en timme blev jag uppringd av ett nummer som jag inte kände. Det var Leigh som håller på med ledarhundutbildning i Gnarp. Hon hade en timme tidigare erhållit ett mail från en ägare som för två månader sedan köpte en unghund från dem men nu inte längre kunde ha den kvar.

Det är en tik snart två år som dessförinnan bodde hos en fodervärd med där trapporna till bostaden var för påfrestande för tiken då hon inte var friröntgat i höfter och armbågar.


Indra var även hon inte friröntgad, vilket inte alls märktes på henne trots hennes höga ålder, 8½ år.


Jag kan därför inte se något hinder att erbjuda den tiken att få flytta till mig.


Jag har insett att Indra i sin "hundhimmel" blir ledsen om hon ser att jag sitter och sörjer henne och inte tar itu med situationen. Hon vet också att jag tillbringar mycken tid själv, att mitt sociala nät har varit i andra kontakter med hundägare och hundar och att jag för min hälsas skulle behöver röra mig och vistas ute.


Igårkväll talade jag med en dam om att ta bort grejorna och tvätta/städa. Hon påminde mig då om att det är bättre att släppa själen genom att ta bort/ge bort det som har varit den dödes ägodeler. Jag känner därför nu att det är dags att tömma Indras matskål- diska den, tvätta hennes dynor och ev. hennes gosedjur och leksaker, då de bättre kommer till pass till ett annat djur.


"Bryt ihop och kom igen" var titeln på boken, och jag känner att även om sorgen ligger kvar, kan jag gå framåt och låta en annan hund ta plats i mitt liv. En hund som behöver ett nytt hem och det känns som att jag kan erbjuda det - ständigt sällskap och umgänge emellanåt med andra hundar. Ett hem på landet och nära till skogen och vattnet.


Även om den omnämnda valpen inte kommer att flytta till mig, har jag etablerat en kontakt med en fantastisk kvinna, Leigh, som har jobbat med ledarhundsutbildning i 17 år  - hennes man Hans i 13 år. De kändes ytterst seriösa och kan sannolikt hjälpa mig att hitta de hundar som passar mig. Jag blev ytterst imponerad då jag även på deras sida kan läsa om de hundar som t ex hjälper till med att motivera barn med lässvårigheter att fortsätta att läsa.

Gå in på deras hemsida: www.kyno-logisch.net


Så fantastiskt!!!!!! "Sorg och glädje vandrar hand i hand" och sannerligen ger livet mig svåra kast mellan djupaste sorg och förtvivlan och glädje. Det är väl pendlingen mellan de yttesta känslolägena som gör att man känner att man lever, och lever gör jag även om det ibland kan kännas svårt!

















Av Ann-Christin Tjernström - 18 april 2011 07:14

Helt slutkörd och fruktansvärt tomt. Inser att jag just nu tar mig igenom de berarbetsningsfaser som kommer av en förlust eller ckockartad händelse/sorg
Medan Indra var otroligt sjuk - krävdes mobilisering av krafter och rationalitet för att får det att fungera. Hoppet övergav förstås inte heller. Jag/vi slog till alla klutar och använde de krafter som fanns att tillgå för att försöka rädda Indra till ett fortsatt liv.


 


Medeicinering med antibiotika och cortisom och därefter oändligt massor av energi från helande vänner till mig och av min egen erfarhet av helande och läkande. Timmarna som jag satt vid hennes bädd och healade, masserade, tryckte, klämde ........är oändliga. Kännes idag i ryggmusklerna. Så¨många böner om hjälp som har uttalats - men det fanns ingenting att göra. Indras liv här hos mig/oss var slut.


Det sägs att själen inte lämnar förrän efter tre dygn, och visst finns hon kvar här än. Jag ser henne i det närmaste förkroppsligad när hon står och väntar vid trappan för att få sig några torrkulor när katterna utfordras i skålarna i trappen. Jag tyckte mig höra henne skälla till djuren i skogen igårkväll, den tid som hon annars gör sin sista rastning. Skulle precis öppna dörren för att släppa in henne när jag insåg att hon inte fanns.


 


Jag tycker mig höra hennes tassar mot golvet när hon rör sig omkring. Klappret från hennes lite långa klor - mörka klor och pulpan långt ut - gjorde att det var svårt att hålla klorna så korta att det inte  hördes när hon gick på golven. Endast när hon kom ut från livmoderoperationen var hennes klor riktigt korta. Hon hade fått hjälp med det medan hon var sövd, och då var mera lätt att klippa klorna på.


Igår höll jag på att somna till. Just när jag var i förändrat medvetandetillstånd, kom hon. Hon låg på sin bädd, låg helt nere och viftades så där kraftfull och glatt med svansen som bara hon gör. Det slog i golvet och hela hon var jätteglad. Det var skönt att möta hennes livsglädje efter att ha sett henne så svårt sjuk och helt okontaktbar.


 


Idag passar jag på att tala med Indra. Inser att  hon fortfarande inte har lämnat annat än kroppsligen. Undrar vem det är som har "kallat hem" henne. Då jag inte längre har någon kontakt med uppfödaren, vet jag inte vilka av hennes familj som finns kvar eller inte. Sannolikt  hennes mamma. Då kan det vara hon som har väntat på henne, och hon håller nu på att förenas med sin hundfamilj.


Vi har alltid begravt våra djurvänner på gården. Men nu är kälen fortfarande kvar och därför fanns inget annat val än att låta henne somna på veterinärkliniken. William tyckte att det var svårt att lämna henne, men jag förklarade att hon kommer att finnas runt om oss hela tiden vare sig vi har henne nergrävd här hemma eller har låtit hennes kropp bli till aska. Vi fundrade på att ta hem askan, men nu känns inte det angeläget längre. Indra är inte längre förkroppsligad här hos oss, men hennes själ och ande och förstås hennes minne lever hos mig/oss. Det kan t o m vara så att en liten valp har övertagit hennes själ och väntar på att få komma till en familj som kommer att älska och vårda henne. Vem vet - en dag väljer hon att återkomma till mig/oss och då i en annan kropp, men jag kommer i så fall att märka att det är Indra som är här igen.


I annat fall får jag glädjas med att andra kommer att få leva i närhet med en helt fantastisk hund, men det varmaste hjärta och den vackraste själ som man kan tänka sig.


Bilderna i inlägget är tagna av Linda, Robins sambo. De togs på Williams födelsedag för två år sedan och Indra var nyopererad. Hon opererades för livmoderinflammation den 17/4. Det var fredag veckan efter påsk. Hon blev svårt sjuk under påskehelgen och vi besökte veterinär 2 ggr, men kunde inte helt fastställa livmoderinflammation. Då joursjukhus var långt borta, tog vi bslut om att låta henne behandlas med Baytril,(tror jag) - tömmer livmoderna påvar och blod och används när hundra har tjuvparat sig. Det kom ut massor av var och blod, men det kravstod en del även på fredagen då livmodern var 18 mm istället för 5-6 som vid friskt tillstånd.
Hennes liv hängde då på en skört tråd. Hon kunde ha dött. Nu fick Indra två år till. Men nästa svåra tillstånd slog till vid Påsktid igen. Märkligt!!!!! Fick precis en påminnelse om varför vi firar Påskhögtiden, ett minne av Jesu lidande på korset. Känns lite som en symbolik nu när Indra har nära döden och sedan dött så här i Påsktid och där hennes lidande har varit svårt även om hon de sista timmarna i sitt liv var helt utan möjlighet att nå.


Nu hör jag nästan hennes kraftfulla svansviftning mot underlaget igen - en hälsning till mig att hon har det bra och att hennes själ är så där glad som hon alltid har varit!   



Av Ann-Christin Tjernström - 17 april 2011 06:58

Vaknade till en "tom" dag! Det är inte bara tomt härinne - det är även tomt i mitt inre och jag känner mig ytterst dränerad.



De senate två dagarnas oro blandat med en smula hopp, två nätters vakande och slutligen att inse att vi måste göra något snabbt för att Indra skulle slippa vara med längre - har tömt.Hon var så ofantligt sjuk och det efter att till synes ha  varit fullt frisk t o m  torsdag. Veterinären gav även besked att så här svårt sjuka hundar mötte han enbart 1-2 ggr/år.


När jag tittar tillbaka i backspegeln, ser jag att hon kräktes mer än vanligt den senaste tiden. Nu sedan snön hade tinat bort och hennes nos ständigt var i backen för att läsa de "artiklar" som fanns att läsa sedan den gångna vintern, tänkte jag att det kunde ha slinkit med något mindre trevligt. En hjärntumör som låg och tryckte och sannolikt sedan brast ger en förklaring nu.


Indra kom till oss i slutet av oktober 2001. Familjen hade drabbats av ohälsa och många saker ställts på ända - vi behövde något nytt att fokusera kring. ..........och visst blev det fokus.



Indra var till att börja med en fodertik som eventuellt skulle bli en ledarhund, uppfödd privat i en familj där mannen i huset tidigare hade arbetat med utbildning av ledarhundar vid Sollefteå hundskola. När han blev uppsagd startade han egen med utbildning och hunskolan skulle hålla honom med valpar. När hundskolan inte längre kunde bistå med ett visst antal valpar - började familjen med uppfödning av labradorer.


Jag såg en annons i tidningen tidigt en lördagmorgon och ringde direkt. Emelie och jag åkte så snart vi kunde. Vi önskade oss egentligen en ljus tik, men de var redan tingade. Vi visades in i deras garage där ett kompoststängsel avgränsade från övrigt utrymme. Där låg en hög med valpar, 6 veckor gamla.


Jaha, och hur skulle vi kunna välja? De låg där som i en "ormgrop" och snusade likt små grisar. Efter en stund klev en av valparna upp och började visa sig intresserad av oss. Hon hade en grön fläck med nagellack på ryggen och hette då Aitra. Då ingen annan av valparna var intresserad av oss fann vi att  just hon hade valt oss och så fick det bli.


Vi förberedde som under två veckor för att ha en hundbebis i huset. Aitra kändes lite svårt att säga och när jag en morgon låg och filosoferade kom jag på namnet Indra. Strax innan hade deltagaren Indra i programmet förolyckats vid en bilolycka och fanns färskt i minne. Rekade med de övriga och Indra fick det därför bli.


När det sedan hade gått två veckor, var det dags att hämta hem Indra. När vi kom på plats var det flera valpar som skulle utplaceras. Gunilla, uppfödaren, var i upplösningstillstånd. Tre av valparna hade vid valpbesiktning visat sig ha blåsljud däribland Indra.. Vi blev erbjudna en annan valp - men avböjde då vi redan hade bestämt oss för valpen som hade valt oss.


Vi åkte hem med Indra och hon blev genast hela familhens kelgris. Katten Simba, drygt ett år passade på att adoptera henne och blev hennes bästis till dess att trafiken tog hans liv. Så snart Indra  skulle utfordras eller rastas så var Simba där. Simba var till att börja med en aning större än Indra. - såg lite festligt ut.Det var också Simba som lärde Indra att tigga vid diskbänken. Simba satte sig alltid och tiggde när det var dags för mat, och bredvid honom satte sig även Indra.


Efter en tid, tog uppfödaren med sig Indra och de två andra valparna i kullen för att en specialist skulle lyssna på deras hjärtan. Vid det här tillfället hördes inte längre ngt blåsljud. Puh!!!


Indra blev en kär familjemedlem och när hon hade bott hos oss under drygt ett halvår, träffade jag Gunilla, och frågade vilka kriterier som skulle uppfyllas för att Indra skulle bli en ledarhund. Meddelade henna att vi inte kunde vara utan hund allra helst inte utan Indra, Hon svarade då att först och främst skall hon höftledsröngtas vid ett års ålder.



Ja, så blev det då dags för höftledsröntgen. Svaret dröjde några veckor och under den tiden kände jag stor ångest för att lämna bort henne, t o m endat för att testa hennes möjligheter att bli en ledarhund. När kuverat med svaret kom, önskade jag tyst för mig själv: "Måtte det vara ett litet höftledsfel" - och tänk det var det! Det var graden D och E - visst heter det så? De minst allvarliga - men allvarliga nog att aldrig testa Indra för att bli en tjänstehund. Hon togs aldrig ens in för test och hör och hälpna - hon var även den enda valpen i kullen med höftledsfel. Det var valpen som själv valde oss - Indra. Hon stannade till igårkväll och nu har hon flyttat in i hundarnas himmel.


Det var väldigt många saker som var fantastiska med Indra. Då jag själv hade gått hem från yrkeslivet blev Indra min ständiga förljeslagare i alla situationer. Det var endast vid sträng kyla och markant hetta som hon fick stanna hemma från bilen, och det gillade hon sannerligen inte. Bilen var trevligare att vänta i än att bli lämnad hemma med katterna, om så även bara för en kort stund.


Medan dottern fanns hemma var det hennes lott att bidra till Indras motion och de gick långa promenader dagligen.

Då Indra tillbringade sån mycken tid med mig ensam, blev hon starkt präglad på mig och vi hade en telepatisk koppling. Jag behövde endast tänka tanken på att lämna hemmet så var hon klar vid ytterdörren. Sa först att hon såg när jag målade ögonen eller tog handväskan, men efterhand behövde jag varken mascara eller handväska för att hon skulle vara klar för avfärd.


Nu är det sannerligen tomt härhemma. Jag har ingen skugga längre. Indra följde i mina hasor, så nära att jag ibland sökte efter henne med blicken utomhus, och då var hon så nära bakom mig att jag inte uppfattade henne först.


I ett tidigare inlägg från i fredag beskrev jag ur jag gjorde rent på verandan och att Indra direkt fann en lerpöl att passera igenom. Nu inser jag att hon redan i fredags var förvirrad och inte förstod vad hon gjorde. Spåren efter hennes sista plaskande i lerpölen finns kvar som ett grått mull. Inser nu att det kan bli svårt att avlägsna de sista tassavtrycken efter henne.


Indra, januari 2001.


  

Av Ann-Christin Tjernström - 16 april 2011 22:45

Det gick inte längre - Indra blev bara sämre och sämre. Försöken att ev. läka en hjärnhinneinflammation eller minska en svullnad efter hjärnblödning gick inte.


Efter att ha krampat ett par timmar och blivt alltmer stel - fanns inte länger någon återvändo. Hennes tunga hade fallit fram och hon var nära att tugga den. Jag försökte bända isär käkarna men fastnade istället mellan hennes tänder med två fingrar, Det här var enda ggn som Indra har bitit ngn. Vi fick sätta in ett tyg i hennes mun under hennes sista bilfärd.


Under hela eftermiddagen hade vänner från olika håll givit henne distanshealing. Jag har själv behandlat henne stora delar av de sista dygnen och Anders och jag gjorde det parallellt en stund och därefter kunde hon blinka. Förutam Anders hjälp fick jag även hjälp av två andra kvinnor. Det känns som att Indras lugna insomnade hade lite grund i all den kärleksfulla energi som vänner var snälla att hjälpa henne med.  Då hon hade krampat så länge var det en lättnad att se henne somna in så långt och stilla - inte en enda ryckning, och då hon var så borta i huvudet märkte hon inte att hennes dynor flyttades från sovrumsgolvet till veterinäens bord.


Efter att hon hade somnat in berättade Joakim (veterinären) att han sällan hade sett en sådan sjuk hund. 1-2 gånger per år inträffade det här för honom.


Då hon hade krampat under så många timmar, var epilepsi uteslutet, och istället fanns misstanken om en hjärntumör som sedan gick sönder och gav en blödning. Känns som att det är en vettig förklaring då hon redn förra natten var virrig och gick omkring hela natten, stötte i och ställde sig sedan i ett hörn med huvudet. Hon var även lite märklig när jag släppte ut henne i morse. Hon sprang mera planlöst än annars. Tänk att det kan gå så fort. I morse kunde hon springa om än vingligt och efter ett par timmar var ett ben stelt och nu innan hon fick somna var hela hon i kramp, Vi kände på hennes ben och nu var det åter som de skall vara.


Det känns sannerligen konstigt att gå till sängs i natt utan att först tillse att Indra går ut och kissar. Hon var jätteduktig - kissade på kommando och kom direkt in när hon var klar.


Undrar vilken följeslagar jag skall ha nu? Indra var en "mattehund" och vi hade en speciell kontakt där ord och handling var överflödiga. Jag behövde inte ens klä mig inför en promenad, enbart tanken räckte, för att hon skulle veta att vi var på väg ut.


Undrar just om det finns någon annan hund som vill ta över uppgiften att vara min "shadow" för det var just vad hon var. En skugga som följde mig vart jag än gick.


Nu är Indra i hundarnas himmel där Gud har päls!!! 


Gulliga Indra - här med Alvin för två veckor sedan!





Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards