corneliasrum

Inlägg publicerade under kategorin NIENKE

Av Ann-Christin Tjernström - 14 april 2014 21:41

 

Sov gott Nienka!   

Idag är det precis ett år sedan du så oförklarligt och helt osannolikt lågt död i bilens bagage här hemma på gården.
Vi som hade packat bilen för att låna en hundpulka som du skulle få testa. Allt var klart för avfärd, vi väntade bara på att ägaren skulle vakna på morgonen.

Du hade rastats och medan jag fällde ner bilens baksäte för att få plats med pulkan inuti bilen, hoppade du upp i bagaget och ville ligga kva där medan jag gick in för att vänta.

Du kunde inte var lös på gården då du utan att tänka rusade efter det som rörde sig, men med långt lina hoppade du ibland upp i bilens bagage som på så sätt blev som en hundkoja till dej.

Du kom två år tidigare. Vanskött och mager efter att ha bott hos en familj under några månader där du inte ens hade fått äta dej ordentligt mätt. Du var i ett miserbelt skick och åtskilliga timmar togs i anspråk för att du skulle komma till balans. Vi kom en lång bit, men du blev aldrig riktigt helt präglad och gjorde emellenåt en del rusher som var mindre bra för såväl dig som mig.

Din abrupta död blev verkligen en chock för mej och familjen. Ingen kunde väl tro att du skull somna in, vi hade ju precis rastat och var på väg ut på ett äventyr.
Din död kom hastigt och du fick somna in i bagaget där du trivdes och mådde bra.

Vi fick knappt två intensiva år tillsammans och jag är glad över att ha fått möta och lära känna dig.


Idag har jag tänkt extra mycket på dej! Sov Gott Nienka!   







ANNONS
Av Ann-Christin Tjernström - 21 april 2013 07:10

Ja, det har nu passerat en vecka sedan jag så oväntat och skoningslöst fann min hund död i bilens skuff.
Hon var ju helt frisk och opåverkad en kort stund innan, och vi höll på att packa bilen för att åka och hämta en pulka som vi skulle testa. Jag hade packad för en dag utomhus, en dag som jag insåg skulle kunna bli den sista som vi skulle kunna åka skidor och det kändes lite stressande så snön så snabbt nu skulle försvinna. Vi hade lite bråttom iväg. Väntade bara på besked att de vi skulle hämta pulkan hos hade vaknat.

Den här veckan har verkligen var "overklig". Jag har sett och förnimt Nienka gång efter annan. Jag har haft svårt för att kunna somna in på kvällarna och legat vaken många timmar. Jag som nu har lärt mej en andningsteknik som gör att jag bara gör några djupa andetag så kommer sömnen till mej.
Nu har den tekniken varit helt lönlös. Så snart jag har kommit i förändrat medvetandetillstånd så har Nienka kommit till  mej. 
Redan första kvällen bad jag att hon skulle lämna mej och gå vidare. Sedan har jag upprepat det nästan varje dag.

Jag har bett om hjälp för att hon skall gå vidare. Hennes ansvar för mej är över och hon skall förena sej med de själar där hon nu skall vara. Mina försök verkar ha varit lönlösa även de.

En nära vän till mej, har flera gånger under Nienkas liv, fått kontakt med henne och sedan berättat för mej vad hon vill förmedla. Det har bara kommit till henne....utan att jag har bett henne om hjälp.

Jag ringde min vän redan samma dag som Nienka hade somnat in. Jag agerade så pratiskt första dagen, mest också för att de som hade känt och umgåtts med min hund, bl a flera djurägare, nu skulle veta att deras hundar stod utan en nära lekkamrat. Sedan kom chocken och jag har varit mer än trött......

I fredags pratade jag åter med min väninna. Hon fick genast kontakt med Nienka och berättade att hon var lika chockad som jag:
Vi var ju på väg ut för ett äventyr och så brast hennes hjärta och hon bara dör.
I fredags hade hon fortfarande inte förstått att hon är död och fortsätter därför sin gärning med att vaka över mej.
Min väninna kände det också som att hon så kommer att fortsätta fram till dess att det kommer en annan hund och tar hennes plats.

Det är så många märkliga  händelser kring Nienkas död och även min förra hund, Indras död:
Nienka kom så plötsligt och oväntat bara några dar efter Indras död. Hon var i ytterst dåligt skick pga av ägarnas sätt att hantera henne, och hennes miserabla liv gjorde att hon nästan var beredd att ge upp:
Så dog min Indra och jag fick plats med en ny hund i mitt liv. Jag kände mej då mindre mogen för en valp och sökte efter en omplacering - och det fick jag.
Jag sa till dem jag pratade med att; "jag vill inte ha en krävande hund". En krävande hund var det jag fick!
Den mest krävande och trasiga som jag kunde få. Den som behövde odelad uppmärksamhet nästan dygnet runt och som kunde få det då jag är hemmavid.
Jag har även genom Niekna, fått lära mej att Attraktionslagen finns. Du får det du ber om. Universum förstår dock inte negationer, och mitt mantra dagarna efter Indras död var alltså: "Jag vill han en krävande hund", och så fick jag en. Jag har därmed lärt mej att vara mera försiktig med det jag uttalar. Universum verkar höra min bön?

Nienka och jag fick två mycket intensiva år tillsammans, och nu på slutat var hon i ganska bra skick, förutom den mentala obalans med avsaknad av impulskontroll, uttalad jaktinstinkt som även gällde alla typer av fordon, hennes stora kontrollbehov som gjorde att hon var tvungen att kolla upp allt som hon såg och hörde.....utan att bry sej om vad jag gav henne för kommandon.

När NIekna du dog så oväntat.....sa jag att det kommer sannolikt en hund till mej.....tids nog. Jag kände mindre stress och större tillförsikt den här gången.

Många vänner har engagerat sej och tittat efter hundar. Jag fann några annonser på blocket och någon på labradorklubbens sida, dock trodde jag att deras valpar var sålda pga den info som jag inte kunde tyda på sidan.

Jag tittade på valpar av annan ras......men som förra gången......började jag bestämma mej för att; skulle det bli en ny hund och nu en valp, labrador.....så önskade jag mej en brun eller en ljus.

Jag började se till årstiden och började bestämma mej för att ta omaket med att få en valp rumsren....det är ju som "rätt tid" just nu! Innan höst och vinter är valpen nästan stor och det behövs inga snabba besök utomhus mitt i natten i kalla vintern som det blev med Indra som kom i slutet av oktober. 

I torsdags skickade min dotter en del annonser på valpar till mej. Flera av dem kände jag igen....egentligen inget annat intressant som hade kommit in sedan jag själv tittade ett par dar innan.
Jag gick ändå ut på Tradera och surfade även runt på uppfödare.

Fann en uppfödare i närområdet som jag talade med. Blev sedan rådd att ringa en uppfödare i Örnsköldsvikstrakten, men där skulle valparna komma först i slutet av sommaren, och för mej känns det bäst inom en kort framtid.
Hon frågade mej om jag hade varit i kontakt med Anders Hallgren i Sundsvallstrakten, hon visste att han hade valpar kvar.....alltså där jag trodde att valparna var sålda. Jag la på luren och ringde upp Anders.

Jag presenterade mej för Anders, och berättade att min hund var död och frågade om han hade någon hund som "skulle kunna få flytta till mej"!
Han svarade då att han hade en svart hade och en ljus tik kvar. Jag nästan skrek rakt ut:
"Har du en ljus tik? Jag som alltid har har önskat mej ej ljus tik!"

Vi avtalade att ses nu i helgen och igår bar det så av för att titta på den lilla ljusa tiken. Bilder på henne kommer i nästa inlägg.

Natten till igår hade jag ångest! Jag hade så dåligt samvete för Nienka. Jag var också omtumlad av den information om henne som min väninna hade delat till mej. Jag önskade så innerligt att hon skulle ha lämnat mej, så intensivt som jag har talat till henne, och bett om hjälp för att hon skall gå vidare.....ocsh så får jag veta att hon inte fattar att hon är död och fortfarande finns runtom mej.

Detta något som jag egentligen visste om då jag så tydligt kände henne så fort jag skulle till att somna. 
Det var ju helt omöjligt att somna.
Jag kände också att det här med en ny valp också blir helt rätt.....även för att Nienka  skall gå vidare och inse att hennes tid vid min sida är över och att hon nu skall förena sej med sina själar, dit hon hör. Den här nya lilla valpen hoppas jag nu gör att hon släpper och går vidare som hon ska, och så småningom även hon inser att hon har dött, även om hon är lika chockad som jag. En valp blev nästan ett måste även för att hon skall få ro.

Jag hade inte tänkt mej att göra fler inlägg om Nienka här.....det sista kändes som ett "skrivandes avslut"!
Jag tog förstås en del bilder igår då jag besökte Kennel Tale, och hade för avsikt att göra ett inlägg om valpen.

Jag tänkte spara bilderna även på min sons dator, för säkerhet, och då han sover borta tänkte jag ta dessa tidiga morgontimmar för inlägg på bloggen här och vid hans dator.
När jag så hade sparat ner bildern och tittade i arkivet fann jag bilderna på Nienka från hennes första tid hos oss. Bilder som min dotter tog då hon var hundvakt för en stund. Min dotter är den duktig fotograf, och jag tror att just den här bilderna endast är sparade på sonens dator.

När jag skulle göra inlägget klickade jag fel och en av bilderna på Nienka, vid det tillfället, hamnade i det här bidarkivet här. 
Ja, vad skulle jag göra? Bilden på Nienka fanns redan här och det fanns även fler fina bilder......
Jo, förstås!; att göra ett sista inlägg om Nienka och hur det ser ut för mej och henne just nu.

Så märkligt blir, men egentligen helt rätt, känns det nu.
I natt hade jag en lugn natt. Det gick bra att somna och jag är redan förälskad och jättelyclig över att få en ny hund, just en sådan färg som jag alltid har önskat mej!
Jag hoppas att Nienka nu har sett vad som är i görningen och att hon tar vägen dit hon ska....nu när hennes uppgift hos mej, tas över av en annan hund.

Det står mej också mer uppenbart att Nienka korta tid hos mej, kanske mest var för att låta henne överleva.
Att hon skulle få några år av liv som en hund skall ha det. Jag tror att jag har givit henne det tillbaka, det som hon så förtvivlat fick gå miste om under några år av vanvård.
Nu är vår tid tillsammans över.....hon har fått det som var henne förunnat - ett riktigt "hundliv", precis som jag har benämnt någon av mina sista inlägg då hon levde och hade haft en jätterolig dag på älven med sina hundkompisar.
"Hundliv"!

Första dagen efter Nieknas bortgång var det urdåligt väder. Det fanns inte en chans att vi hade kunnat vara utomhus  . Jag hade knappt stått ut med att gå en promenad med henne. Vi som hade tillbringat timmar på isen i sol och aktivitet. Vädret blev sämre så fort hon hade dött!!!???
Ännu en märklig "coinsidence"! 

Igår mötte vi så den nya lilla famijlemedlemmen som skall hämtas den 1 maj. Jag hinner börja sova igen....för så känns det nu. Jag hinner även göra lite vår här hemma, och förbereda mej för ett lv med en hundbebis.

Trots smärta och sorg, verkar nu ändå allt bli som det "SKA", som en god vän till mej sa påminde mej om för en tid sedan. 
Nienka som var underbar på sitt sätt, men ack så krävande, fick några år som en lycklig hund, vill jag hoppas.
Jag får en ljusa hundvalp som jag har talat om sedan jag för många år sedan blev matte till en labradorvalp. Den labradorvalp som själv valde mej och min dotter till sin familj, det var Indra, som var svart.

Sov gott mina "svarta" labradorer!   

Här nedan kommer så bilderna på Nienka, bilderna som jag hade glömt bort, och som jag började ladda ner utan att jag hade tänkt det! :

       








ANNONS
Av Ann-Christin Tjernström - 17 april 2013 08:50

När jag tittar i marginalen och ser inlägg från två år sedan, då jag inte visste om jag skulle nännas torka bort lerspåren efter Indra, är det i år så helt annorlunda.
Snön låg kvar hela tiden som Nienka levde och det finns nästan ingen smuts kvar efter henne.
Knappt ens hennes fotspår i snön längre......bara några bruna högar som tinar fram.


Nu på morgonen har jag städat i hallen. Det fanns en hel del ytterplagg som endast var ämnade för utomhusbruk med hunden. De hade alla nästan en handfull med hundgodis i den högra fickan. 
Vi hade som vana att Neinka alltid fick en levergodis då hon hon hade kissat eller bajsat. Första hösten var hon ju så mörkrädd att vi fick trampa omkring i över en timme ibland för att hon skulle kunna koncentrera sej på att sätta sej ner och göra sina behov. Så snart hon gjorde sej klar lystrade hon till och så var ögonblicket över......
Jag var verkligen trött och nästan desperat varje kväll. Efter lång tid lärde hon sej...
När hon sedan blev belönade då hon hade gjort sina behov kom hon alltid fram och tittade uppfordranade eller satte sej framför mina fötter för att få en godis. Nu funkade det jättebra. Sent på kvälen gick vi bara ut för att hon skulle få kissa. Det tog endast några minuter. Hon trampade runt litegrann, satte sej ner och kom sedan glatt fram för att få sin belöning.


Vissa korta rundor, gick hon även jämte mej och visade på att hon nu var så följsam att godis var aktuellt.
Hon kunde också komma springande, hoppa fram framför mina fötter och glatt visa att: "Nu är jag här!"


I morse tömde jag mina fickor! En dels slängde jag ut till fåglarna......De kanske även gillar leversnittar. 
Likadant gjorde jag med skålen med hundkulor. Jag kastade ut dem på snön......och de försvann ganska snart.


Jag skriver det här inlägget, då det även finns en parallhistoria här på bloggen som nästan är densamma. Den med de leriga spåren efter Nienka som jag avstod från att torka bort.


En god vän föreslog igår att jag skulle ta en promenad då det kändes som att Nienka fortfarande finns kvar.
Vi är nu inne på det tredje dygnet och nu bört hon lämna mej för att gå vidare.


Jag skall ta en promenad längs med åkerkanten och titta om jag ser några fotspår innan de helt har tinat bort. det går väldigt fort just nu.


Jag är väldigt, vädlgit trött! Chocken och anspänningen då jag fann Nienka död har tagit ut sin rätt. Jag mår väldigt illa, är darrig och känner men ofantligt trött.



Nu när jag snart har städat bort det som skall städas efter Nienka, tvättat och ev kastat dynor och annat, skall jag ta en tid för enbart läkning för mej själv. Idag skall jag ringa en god vän som är zonterapeut.
Min kropp har svårt för att avgifta sej och verkar behöva mera hjälp än preparat. I morse fick jag veta att en god vän har skickat healing till mej i natt. Det känns skönt då jag för en gångs skull sov lungt till dess jag vaknade tidigt i morse.


Det känns som att det här nu blir det sista inlägget som jag skriver om min förlust av en kär vän, Nienka. Detta också då det sker helt parallellt med min förra förlust av hund, Indra och precis på samma dar.


Jag vill hedra minnet av mina fina fyrfota bundsförvanter, som båda, fast så olika, visade sin villkorslösa kärlek utan att egentligen kräva något tillbaka. Att hitta personer som kunde sitta och klia dem var det båda specialister på. Så snart det kom någon trodde båda hundarna att det bara var för deras skulle som besöket kom.
Nienka dock intensivare än Indra var. Hon kunde t o m hoppa upp med frambenen i knät för att visa att det var för "hennes skull" de var här!


   


Det här är bilder tagna då hon hade varit här drygt en vecka, och redan då ökat markant i vikt.


Innan hon gick bort, såg hon ut som labbar i allmänhet - cylinderformad!


 


Den här bilden från samma tid ett år senare.


 


Från Rotisdan i juli 2012.


 


Tokigt badande  - överallt! 


   

Alltid med nosen i vädret.


 


Ofta med andra hundkompisar


 


Bad in i det sista......här med Bänny!


 


I alla väder........utomhus.


 


Med familjen och Aron som kliar.


 


Med Sigge och Majvor som också brukde klia.....



En jacka hänger kvar. Den gula dunjackan om värmde gott under kalla vintermorgnar. Den är tömd på levergodisar.....och klickern som jag fann i snön vid Viktor och Elsas hus i lördags.


Nu tar jag en sista promenad med Nienka, och meddelar henne att nu är det dax att lämna för gott.


När min gula duncka kommer fram igen till höst igen.......kanske en annan fyrbent vän har fått flytta in.
Jag bara väntar på att den skall komma......när tiden är mogen.


Nu städar jag och gömmer det jag kan i mitt hjärta.  Mitt hjärta som har slagit så hårt för mina vänner. Indra som jag har skrivit om här bredvid, och i en egenkategori och samma med Nienka, som även hon har en egen kategori.
De har nu båda fått lika många inlägg direkt efter sin bortgång - känns det som.


Sov gott.....mina fina fyrfota hundvänner!   




Av Ann-Christin Tjernström - 16 april 2013 10:32

Ja, det har idag passerat, på klockslaget 2 dar sedan Nienka så plötsligt och oförklarligt somnade in i skuffen på min bil.
Det är också på dagen 2 år sedan min förra hund Indra dog, så oväntat fick hon en hjärnblödning och måste avlivas i humant syfte på samma datum.


Om man tittar på föregående års inlägg för igår och idag - kan man följa den oro och förtvivlan som rådde på dagen för 2 år sedan. Det finns en kategori benämnd; Indra.
Den dag som sedan slutade med att Indra fick somna in. Detta känns som ett  ytterst märkligt sammanträffande. Två trotjänare av samma ras, men av så olika sätt och kynne lämnar mej vid samma tidpunkt på året, och nästan på samma dag?


Det var också Indras plöstliga död som gjorde att jag bestämde mej för att en ny hund skulle få flytta in. Det som sedan gjorde att jag blev kontaktad av en kvinna som en gång hade sålt Nienka.


Nu har båda hundarna somnat in och förhoppningsvis mötts i en annan dimension.


Det känns nu som att hamna på samma ruta ett igen, att vrida tiden tillbaka. Saknaden av en kär vän men också ett tryggt sällskap som alltid har funnits vid min sida. Någon som skulle göra allt för att skydda mej från att en itillbörlig människa skulle komma i min närhet.


Då jag är hemmavid och oftast själv har mina hundar varit ett stort sällskap. Jag bor enskilt och vid en stor allfartsväg. Det har funnits situationer då bilar har stannat och personer har varit inne i huset innan jag har uppfattat att någon har kommit. Det har  varit helt främmande personer, och varit väldigt överraskade. En sådan situation har aldrig inträffat om jag har haft en hund.
Ingen kommer in på en gårdsplan eller i ett hus med en hund som kommer och möter om det inte har ett ärligt syfte är min erfarenhet.


På somrarna tillbringar jag mycken tid på min mammas torp,. Det har ibland varait en nödvändighet. Det ligger många flera hundra meter från såväl grannar som allfartsväg. Ibland kommer det människor som har kört in efter vägen bara för att se vart den leder. Ett antal inbrott har också inträffat.
Så enskilt vill jag helst inte vistas utan att ha en fyrbent vän vid min sida. Det kan vara under längre perioder.


Jag känner att sommaren blir lite otrygg. Jag önskar därför att någon annan hund inom en framtid åter skall finnas i min närhet.


Jag har funderat över raser......men kommit fram till att en hund av labradorstorlet känns bäst för mej.
Jag har tittat på valpar - men de är ju bebisar........?


Valpar präglar man på sej själv. En hund som är fullvuxen blir det svårare med.
Det är just de kontraster som jag har upplevt med mina båda labradorernnu.


Indra som kom vid 8 veckor och blev ytterst präglad på mej....och ibland nästan för beroende av....


En omplaceringshund kan ha varit med om vad som helst. Det har jag fått uppleva som matte till Nienka. Saker som jag inser att jag aldrig skulle ha fått bukt med även om hon hade fått fortsätta att leva. Hon hade blivit illa behandlad vilket var djupt rotat hos henne, hur jag än ägnade henne min tid och omtanke.


Det är otroligt tomt efter Nienka, men även traumat kring Indras bortgång gör sej påmint nu när allt aktualiseras på årsdagen av hennes bortgång. Såå mycket som upprepar sej och vid samma tidpunkt?


Jag är ej mogen ta emot en ny hund de här första veckorna, men skulle rätt valp eller unghund dyka upp, står mitt hem öppet.


Jag önskar en hund som kan vara lös på tomten även om vägen är nära. En hund som har impulskontroll och väntar på tillåtelse innan den kastar sej iväg. För Nienka kan hennes bristande impulskontroll ha gjort att hon hade fallit offer för olycka och utsläckling av liv långt mycket tidigare än nu. Det var omöjligt att hinna se och förutsäga vad hon skulle bli upprörd över och jaga iväg efter. Detta även på mycket långa avstånd. Impulskotroll känns därför viktigt!


Jag vill t ex kunna räfsa löv eller klippa gräs  och ha hunden lös. Nienka fick sitta i lina för att jag skulle kunna göra något utomhus här hemma. Det gjorde att en långpromenad blev nödvändig då hon krävde att göra av med sin överskottenergi för att sedan kunna ta det lugnt några timmar därefter.
Det blev därför många timmar utomhus med henne, helst på platser där hon kunde få vara lös, trots att jag själv hade gjort en del utomhusaktivitet. Det gjorde att hon tog väldigt mycket tid i anspråk.


Jag fick även hålla henne bunden på isen eller på stranden om skotrar, skidåkare, hundar eller annat skulle dyka upp.
Nienka tycketes tro att hon var tvungen att ha kontroll över allt som rörde sej i de områden som hon brukade vistas i.
Indra däremot var alltid lös här hemma. Hon satt på åkerkanten och iakttog det som skedde på vägen. Hon brydde sej aldrig om vad hon såg, utan satt bara där och tittade. Detta något som många roades av att se.


Ni som nu har läst och följt mina förlustet och känner mej litegrann, vet nu hur jag lever och hur gärna jag i framtiden vill ha en ny fyrfota hund vid min sida.
Känner du/ni någon unghund eller vuxen hund som skulle kunna passa mej, så vet ni att jag finns.


Jag har lärt mej att en omplaceringshund kan ha varit med om det mesta och att man som ny ägare, är som ett fullständigt frågetecken över ett beteende som man omöjligt kan förstå och ännu svårare att få bukt med.


Livet går vidare och mina hundar har också gått vidare.......


Jag avslutar dagens inlägg med några bilder av mina båda hundar; så otroligt olika men ändå så omtyckta och älskade.


De första av Indra som dog på dagen för 2 år sedan, och en bild förra veckan med från förra vackan på isen . Nienka som dog för 2 dagar sedan.


R. I. P. mina fina trotjänare!   Tack för allt jag fått  lära.av mötena med er.  


Fina Indra   
       


Fina Nienka   

 

Av Ann-Christin Tjernström - 15 april 2013 08:54

Det var verligen att chockartat händelse, då jag igår fann min hund död.


De som känner mej eller läser med blogg, är väl förtrogna med mitt hundliv och livet med Nienka som har funnits hos mej, nästan på dagen under två år.


Hennes höga energinivå och impulsivitet gjorde att jag hade tänkt mej att hon skulle få använda sin energi genom att "arbeta". Hon hade ju under sin valptid sakteliga tränats för att bli en ledarhund och blev alltid jätteglad då hon fick ta på sej selen. Jag hade därför avtalat med en vän att få testa hennes hundpulka på henne. En pulka som hade varit utlånad under lång tid, men som nu var hemma där där den hörde.
Jag fick ett samtal på lördagseftermiddagen och vi avtalade preliminärt om att jag skulle hämta och testa den under söndagen. Jag tänkte där i omgivningarna testa pulkan.


Nienka hade varit ute sent kvällen innan. ungefär 23.30, vilket gjorde att det var mindre panik med morgonrastningen. Hon sov ganska länge, men gick så småningom till hallen och anvarade mej noggrannt i väntan på att jag skulle bli kvar. Hon stack in huvudet i badrumsdörren och gav ifrån sej en ljudlig suck, som för att visa att hon hade tröttnat på att vänta.


Jag hade plockat ihop det mesta av det jag hade tänkt mej att vi skulle behöva för dagens utflykt, fika, dragsele, tjocka kängor, skidskor - om det skulle funka på någon is - skidorna på taket. 


Jag gick ut och rastade henne på åkern. Hon nosade på älglorten och fann ett öppet område under slyn där hon raskt smaskade i sig något som hon fann, innan jag hann lägga märke till det. Det blev en kort rastning då vi var på väg ut för en längre dagsutflykt.


Vid bilen började jag att tömma den på alla "bra att ha grejor" som oftast fyller min skuff tillsammans med Nienkas plats. Det var liggunderlag, hopfällbara stolar osv. Jag skulle ge plats för transportpulkan som jag tänkte lägga längs med bilen då jag hade fällt ner ena baksätet.


Nienka har gillat bilen  om sitt andra hem. Hon har alltid varit med om det inte har varit för kallt eller stekhett. 
Nu var det en lagom temperatur.  Hon hoppade upp på sin dyna och lade sej ner för att visa att hon vill ligga i bilen.


När jag var klar gick jag in och Nienka fick stanna kvar med luckan öppen. Hon gillar att ligga och spana.....och har haft bilen nästan som en hundkoja.


Jag fick inte genast fatt i min väninna för att avtala att vi var på väg. Det tog därför en liten stund. Jag var säker på att Nienka hade somnat där ute på sin dyna, i annat fall brukar hon meddela att hon vill komma in, och det med att skälla ordentligt för att slippa vänta. Hon var en hundflicka utan tålamod och visste att berätta hur hon ville ha det.


Rustad med ryggan på och en påse med ombytes skor gick jag så ut för att vi skulle åka vidare. Även till torpet hade jag tänkt då vi ändå var i trakterna. Där ansåg jag även att snön skulle var djup och möjligt att åka skidor på. Syftet var ju även att se om hon skulle tycka om att dra en pulka efter sej......lite jobb för henne. 


Döm om min chock, då jag möts av en livlös hund som ligger på sidan i skuffen med tungan hängande utanför sin mun. Jag iakttog henne några minuter, och ropada hennes namn. Hennes överkropp visade inga tecken på andning.
Jag sprang in efter undsättning, men inget annat konstaterande än att hunder var stendöd.


Tur i all bedrövelse är att vi har en smådjursklinik femhundra meter bort, och jag kunde ringa Annika för att få min hund dödförklarad utan att behöva vända mej till jouren.
Tur var också att jag fick vänta lite innan jag fick svar hos väninnan, i annat fall kunde hunden ha dött ute i naturen med endast mej.


Nu på morgonen har jag varit i kontakt med  försäkringsbolaget, som inte avkräver någon ombuktion samt veterinästationen för kremering.
Jag brukar begrava min djur här hemma i skogskanten, men Nienka, precis som Indra dog innan snön och kälen har släppt och det är omöjligt att komma ner i jorden med en hundkropp. Det får därför bli kremering idag.


I natt har  hon legat i uthuset på en gammal miltärpulka, på en dyna och inlindad i ett påslakan.
Idag får hon göra sin sista resa i skuffen på min bil som var lika viktig för henne som hennes bostad.


Nienka kom till mej nästan på dagen för två år sedan. Min labradortik Indra hade fått hjärnblödning och fick avlivas efter 1½ dygns svår sjukdom.
När jag två dar efter meddelade veterinären vad vi skulle göra av kroppen, sa jag till honom "att mitt hem stod öppet för en hund som behövde flytta". Därmed hade jag bestämt att en annan hund skulle få komma till mej.


Jag ringde runt på några ställe och snart spreds det sej att jag var villig att ta emot en annan hund. 
Indra dog en lördag och på tisdag blev jag uppringd av en kvinna som hade hört om mej. De utbildade ledarhundra och assistenthundar och hade sålt en tik några månader innan, som inte var friröntgad. Hon bedyrade att det var en jättefin hund men var konfunderad över ägaren som en timme tidigare hade via mail meddelat att hon inte längre "ville ha" Nienka.


Jag meddelade att jag kunde ta henne på prov, och fredagen samma vecka som även var Långfredagen åkte jag för att träffa Nienka. Hon kom med ägaren.


Vi fick alla en chock när vi såg henn. Mager så att revbenen gick att läsa på avstånd och helt okontaktbar. Trots hundens tillstånd tog jag hem henne......jag hade ju lovat. 
Nu kom en tuff tid:


Nienka hade svultit. Hon kunde inte gå i koppel och gick inte att få ögonkontakt med. Hon visste om sin styrka och så snart halsbandet mötte hennes hals, drog hon iväg mej som en vante.


Alla muskler värkte i min kropp vilket gjorde att jag inte ens kunde sova. Nackproblem sedan tidigare aktualiserades. De som kände Nienka sedan tidigare var chockade De som en gång hade sålt hunden kunde inte ta tillbaka henne, inte heller fodervärden som jag hade konkat med. De färra ägarna var inte att tänka på.
Niekna fick bli kvar hos mej.


Det blev ett styvt jobb. Hon blev efter en tid mera stabil i psyket och efter mycket träning gick det att gå med henen i koppel utan att jag följde med som en vante. Hon blev en glad och ganska stabil hund, men vissa saker kunde vi aldrig få bukt med: Hennes avsaknad av impulskontroll som gjorde att hon utan förvaring rusade iväg efter det som kunde uppröra henne eller som hon ville jaga. När jag trodde att inte såg kunde hon se skotrar på någon kilometers avstånd och började rusa iväg. Hon kunde bli ytterst upprörd över en hund på gatan eller någon annanstans när hon var i bilen. Hon kunde skälla som en besatt! Ibland var hon däremot helt oberörd.
Det kändes om att hon hade olika dar då hon var mer eller mindre stabil i sitt sinne. Likadant var det med henne vaktinstinkt som gjorde att hon helt utan motivering enligt mej, kunde tvärskälla så att hon nästan skrämde livet ur oss. Jag har flera vänner som kan ta kontakt med djur och de har berättat om hur hon har förmedlat delar av sina tidigare upplevelser; svält, personer som har varit "otäcka" och att hon ville skälla i förebyggande syfte.

Hon har även förmedlat ett tack för att hon fick komma till mej. Det var första dagarna, men även senare till en vän när hon  hade sett bilder av henne lös i skogen. Där förmedlade hon att hon var glad över att få var lös i skogen så ofta; att hon ville var snäll och lydig men att det inte alltid gick så bra.


Man kunde slamra hur mycket som helst runtom henne.  T o m dammsuga kring  och på henne utan att hon brydde sej. Hon brydde sej aldrig om verkstadskompressorn eller när trycklyft släppte - helt oberörd. Men kunde däremot kasta sej handlöst framåt av ett grässtå, eller något som prasslade i skogen.


Det har varit många timmar med Nienka. Flera timmar/dag har vi vistats utomhus. Med hennes stora energi har promenaderna varit långa och och många och ofta med andra hundar. Hon har tagit mycket tid men har förstås även varit till stor glädje och stort sällskap.


Nu är Nienka i hundarnas  himmel där Gud har päls och idag kommer hennes kropp att förvandlas till aska.
Nienka lämnar ett stort tomt utrymme efter sej, och det är nog först idag som jag inser att hon är borta.
Precis som när men människa går bort är det en del praktiska göromål även om ej så omfattande.
Jag brukar kunna hålla huvudet kallt, sköta saker praktiskt och metodiskt när något händer. Det var jag igår.
Jag ringde alla som har varit med Nienka och berättade vad som hänt  - alla lika chockade.
Idag är jag trött, darrig och tom.


En väninna sa; att en av anledningarna till att Nienka var så intensiv och skulle undersöka och kontrollera allt, kan ha varit pga att hon hade så kort tid att leva här på jorden. Hon var tvungen att hinna med så mycket som möjligt då hennes liv skulle bli så kort.


En annan väninna sa när Indra dog; att hon såg hur ledsen jag var och att hon därför såg till att just Nienka fick komma till mej.


Innan jag somnade inatt bad jag till Niekna att lämna oss nu och förena sej med de andra hundarna i hundarnas himmel.
Att hon nu skull fortsätta att leka och vara tillsammans med mina andra hundar som har lämnat jordelivet: New Foundlandsflickan Jajja, och labradoren Indra. Indra och Nienka som nu fick nästan samma dödsdatum. Indra den 16/4 och Nienka den 14/4...... så märkligt?

Jag vill inte att hon skall vara kvar här och vaka över och vakta mej som hon tidigare gjorde, för en vakthund tillika jakthund hade hon utvecklats till. Nu är hennes gärning hos mej och på jorden över, och hon skall endast lyckligt springa omkring på de himmelska gröna ängarna.


Nu bidar jag min tid och ser om det vill komma någon annan hund till mej. Någon som behöver flytta eller en liten valp att börja om med. Utan hund är jag halv.....


Jag kan ännu ej se vad Nienka och jag skulle lära av varandra.......tids nog blir jag nog varse.


Jag är glad och tacksam över de kalla men vackra vårvinterdagar så vi tillsamman har vistats själva, med barnbarn, vänner eller andra hundar på isen. Hundar att leka med eller människor som har sett till att kliat eller bjudit på fika, pannkakor eller korv.
Jag hoppas att Nienka hos mej fick ett bra liv och att hon trivdes och mådde bra tillsammans med alla hennes kattvänner här hemma.


Jag är också glad över alla bilder som jag har tagit under senare tid. Nienka med på de flesta och i vackra vintriga omgivningar. Jag och vänner som har skrattat åt hennes och andra hundars framfart i hennes sällskap.
Hon hade flera kavaljerer och endast Bänny är underrättad just nu.



Här följer mina sista bilder på Nienka samt ett par filmklipp som kan vara publicerade sedan tidigare.


Sov gott lilla Niekna!   Du lämnar ett stort tomrum efter dej!  Du saknas mej.....   


Vi ses i Nangijala   



Nienka solar sej på sidan av en stor sten:


       


Väntar på en mumsbit!!! Korv!!!
 


Med Bänny som visar sin kärlek!
 


...med Sussie vid Box!
 


Väntar på godis!
 


På torpet.....
 


"Fyrhjulsdrift"
 
"Fyrhjulsdrift"

Med kompsiarna. "Blire nå godis!"
 
Daglig aktivitet.


 
Med Lucifer.

     
Kall morgon
 
Med Cia....sin kattbästis!...och hon dessutom försökte att para sej med.


Två filmklipp i rad:


Det första, ett ytterst vanligt företag hos Nienka. Det ständiga "snöbadandet" som höll på under jättemånga meter så snart hon kom ut på vintern.


Det andra klippet är från i torsdags då hon för sista gången träffade Bänny, Sussie och Mona. Tidigare pubocerat här på bloggen.



 




Ojjjjj två gånger.......den får bli kvar! Såå glad och smittande.....visar precis den energi som fanns hos hundarna och kul de hade tillsammans.  

   



Av Ann-Christin Tjernström - 11 april 2013 15:45

Efter en ovanligt tidig morgon då jag körde hem barnbarn som hade övernattat och sonen till Gymnasieskolan var jag så åter hemma. Det var mulet, och jag tänkte mej bara en kort stund i hundsällskap på isen.


Så ringde då Mona! Hon är alltid pigg på utomhusvistelse och idag var hon som ofta annars hundvakt till sin dotters unghund Bänny! Medan vi talades vid började molntäcket att spricka upp och vi avtalade att ses på vår vanliga plats vid 11-tiden.
Jag bestämde mej för att vara en stund tidigare, då hundarna är så glada över att träffa varandra och med så uppspelta hundar och skidor på fötterna kan det hända vad som helst.


Jag var på plats, skidade iväg, plockade fram mina gjejor. Hann faktiskt virka en sula till en bebissko innan jag såg Mona dyka upp med "sin" Audi. Vi är ju Audiägare båda två!


   
Jag kunde på avstånd se hur hon fick bära fram grejor flera gånger innan hon så var klar för att skida över till vår sida. Nienka hade legat ner på liggunderlaget. Hon verkade veta någonstans att vi väntade sällskap, då hon direkt satte sej upp då det började att röra sej på andra sidan.


Här ser det ut när hundarna möter varandra. Livligt eller hur? :


 
Molnen hade skingrats en del och det blev allt bättre väder.


 
Dock tyvärr en del sprayande.
Här är vi ute på älven för att hundarna skulle få leka lite mera fritt, och dessutom brukar vi själva ta en skidtur eller promenad.


Bänny är mer än förtjust i Nienka.
Hon har ju precis slutat att löpa och de träffades även just i början av hennes löpperiod.
Väldigt idog i sin framfart är han och Nienka säger inte alltid ifrån tillräckligt skarpt för att han

skall ge sej.


   
Mona har oftast med sej något gott till hundarna. Idag var det korv- och skinkbitar. Åter igen såg det ut som nattvarden då hundarna i turordning fick sej sin smakbit.


     
Hundarna gillar även att utfordras som ankor. En hel näve med hundgodis.


                   
Idag har det varit Bänny inte försatt en situation för att närma sej Nienka. Bakifrån eller försökt att blidka henne med fjäsk när hon har sagt ifrån.
Lilla Sussie har försökt att lägga sig i och hamnat i vägen.


Våra liggunderlag och filt tog åt sej en massa vatten från isen som nu smälter i takt med sol och vind.
Vi hängde upp och lade för tork.....såg ganska festligt ut där mitt liggunderlag svajade likt en fana i vinden.


Många plan i luften idag, och dimridåer har brett ut sej.


Ni som följer mej ser att fina dagar försöker åtnjutas i naturen under bar himmel.
Rrekreation i kubik och när Nienka och jag även får hund och mänskligt sällskap blir vistelsen än trevligare, ja, och väldigt mycket livligare.


Bänny slocknade så snart han kom tillbaka till bilen, och Nienka direkt på hallgolvet.


Kvalitetstid idag för hundar och mattar.
Umgås ute i Guds fria natur, rörelse, många skratt, handarbete, fika..... Livskvalitet!  

...och förresten! Vill ni veta någon som är ännu värre än ja på att dra med sej packning när vi skall vara ute några timmar, så kan ni titta på filmen ovan. De som ser oss tror sannolikt att vi även sover över där på isen med tanke på all packning som vi drar med oss. Men skall man vara ut i minst tre timmar, då måste man ha ordentligt med packning med sej. Åtminstone jag och Mona.....

Pssst: Jag tror dock att hon slår mej en hästlängd?   



Av Ann-Christin Tjernström - 8 april 2013 16:54

Åter en dag med sol och läger inne i vassen. -10 grader i morse och kanonväder.
Idag fick vi sällskap av Mona och hennes hund Sussie samt hennes hundbarnbarn Turbo.

Två skidturer samt en stund i solen blev dagens aktivitet. Den andra i sällskap och mot Box gamla kraftverk
Lite blåsigt på isen dock.....men in i norden skönt.
Tacksam för alla fina vårvinterdagar.

Bildbevis på hur härligt vi har haft det:

 
VBäntar                              

Av Ann-Christin Tjernström - 3 mars 2013 15:08

Det var en riktigt kall morgon. -12 var temperaturen nere i innan den vände. Vi tog en tidig promenad och det var jättevackert. Snön som kom igår och den storm som följd eme3d den, gjorde landskapet helt pudrigt och ljusblått. Där det hade blåst ihop till drivor var det lager på lager med vackra färger just där solen låg på.

Efter ett par timmmar var det dax att gå ut igen. Solen stod högt och jag vill ut, precis som min hund. En bekant som jag träffar på älven är hundvakt den här veckan, och nu hade vi gjort upp om att träffas i viken för att hundarna skulle få springa fritt och göra av med överloppsenergi.......och nog blev det spring så det räckte.

Nienka har många beundrare och idag var det Lucifer. Kul har de hurs om helst.....

Nu sover hon som en liten klubbad oxe och kommer sannolikt inte att stirra uppfordrande på mej på många timmar än........

             

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ corneliasrum med Blogkeen
Följ corneliasrum med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se