Lite extra fix till morgondagens födelsedagsbarn, gjorde en resa till stan nödvändig. Då det var för varmt för Nienka att sitta och vänta i bilen fick min Emelie ta hand om Nienka istället. Hon bodde hemma är Indra var bebis och ung - viket gör henne till en van labradorvakt.
Då Emelie också är en duktig fotograf och har bättre utrustning än vad jag har - fick hon till några riktigt fina bilder - som kommer  här nedan:

Inte helt lätt att kopierar från Emelies FB som ni ser. Lyckades i alla fall få till en bra bild i normalstorlek ! :)

Min yngste son fyller år i veckan och då känns det som att det borde finnas något hembakat att bjuda på.

Började därför dagen - förutom hundpromenad med att baka tårtbotten. Förberedde även middagen och handlade.

Därefter tog jag mig en tripp till min favoritloppis i frök där jag fann de kornblå kaffekopparna som jag igår på torpet saknade i den kornblå samlingen av porslin, som nu består av porslinsglas/-muggar utan handtag, tallrikar, temuggar och kanna och nu även kaffekoppar. Inte för att jag dricker kaffe, men jag gillar synkroniciteten som allt mer ofta finns i mitt liv - och blått känns bra på torpet.

På vägen hem stannade jag vid favoritstranden för sol och bad och hundar. Nienka hade aldrig varit där förut och hon tittade förudrat ut över det stora vattnen som här mer liknar hav än älv, då viken är stor och bred.  Det blåste den del och hon ryggade för vågorna. Inte vågor direkt i de pölar och bäckar som hon hittills förtjust har hoppat i. Fodervärden som hade henne t o m november har sagt att hon inte har badat mer än en gång i sjö/hav. Nu blir det "andra bullar" - vatten och bad så snart vädret tillåter. Till slut vågade hon sig i en bit - men då där det var brådjupt vilket gjorde att hon snabbt blötte sig. Sedan blev det många ruschar i sanden - och en del sand följde med hem.

Väl hemma väntade köket igen och fortsatt bakning. Inser att mitt "höftande" i köket är mindre lyckat vid bak och då jag smakade på kakdegen fann jag den väldigt stark. Stark av vanilj, nästan så att det brände i halsen. Jag hade alltså tagit mer av vaniljen än enligt recept och med äkta vanilj går inte det.  Blev nästan som pepparsmak. Gjorde samma misstag i höst till vaniljsås, men minnet är kort och nu gjorde jag samma sak igen.

Fortsatte dock mitt "höftande" och då med lite grahamsmjöl i vetebullsdegen Kanske 1½ dl bytte jag ut av vetemjölet. Nu känns bullarna mindre degiga inuti och förstås lite gråare, men vad gör väl det! Lite mera nyttigt på kaffebordet kan väl inte skada.

För övrigt gillar jag inte så mycket att baka. Vet ju att ingen av oss skall äta det där söta och klistriga som det blir av vete. Nu är det dock inte alla dar som ngn fyller år och det blir svårt att byta ut allt som vanligtvis finns på ett kaffebord.

Hängde ut hinkar för att samla sav från björkar i f m. Det får bli som motvikt mot det söta i bakverk och annat! :)

Redan klockan halv åtta tog jag och Julia dagens första promenad. Nienka som har mycket energi behöver få röra sig ganska mycket redan på morgonen. Hon kastar sig framåt och rusar åt alla håll.

Med oss följde även Svinto och för korta kattben blev det långt att gå, Julia bistod därför honom med att bära kortare sträckor.

Det är inte alltid så lätt att hålla koll på att alla är med och där de ska. Vi brukar gå efter åkerkanten och där finns en liten bäck som är inbjudande för en hund. Så även idag och nu hann jag inte hejda henne - plums!!!! Det var så djupt att hon fick simma.

Suget efter att få ta sig ett dopp till var stort, men nu hann jag före - stopp!!!
Räcker med ett morgondopp, speciellt när det är lite skit kvar på åkern att trampa i och i värsta fall rulla sig i på vägen hem.

När vi kom hem visade stegräknaren 2.2 km och nu vilar Svinto utslagen på sängen.

Det har nu passerat åtta dar sedan jag hämtade Nienke. Döm om min förtvivlan när jag såg hur mager hon var, och sedan närjag märkte att hon drog som en värsta oxe i koppel och blev skvatt galen i bilen vid olika tillfällen.

Jag harfått låna en Easy-walk sele som drar åt vid överkantetn av frambenen om hon drar. Det gör att hon idag har gått cirka 2½ km utan att dra mer än några gånger. När jag ser att hon sätter nosen i backen och drar iväg - brukar jag stanna till lite tvärt så att hon drar åt av sig själv. En mycket fiffig grej och inte heller så hutlöst dyr, cirka 90 kronor för en hund i den här storleken.

Dagens korta biltur förflöt utan att hon blev hysteriskt galen när ngt rörde sig på vägkanten.

Idag har Nienke även mer bekantat sig med katterna. Förra fredagen hängde hon i kopplet bara hon såg en katt, skällde och bar sig skrämmande ut för en katt.

Idag har de varit ute tillsammans utan att Nienke har försökt sig på att jaga dem. även oom de ser inbjudande ut. Systrarna Signe och Lovisa hade ikväll en sorts stångningsorgie och då tillsammans med Nienke.

Jag är så glad att framstegen är så markanta, även om hon igår satte av efteranhund vars husseär rullstolsburen. Nieneke löper och hanhunden Morgan var mer än lovligt förtjust. Lovlig är dock inte Nienke då bade höfter och knän är defekta vit röntgen.

I går fick jag åter uppleva att Nieken kan stjäla. Jag var upptagen under en stund och under den tiden hade Nienke kunnat öppnat skafferidörren, hittat påsen med levergodisa och satt i sig en dal av innehållet.

Vid detta tillfälle lade jag upp mat som vanligt i hennes skål. Förstår nu att är vn vid att stjäla för att få det hon behöver. Bjöd henne sedvanlig middag, men den slopade hon igår. Är själv glad att hon inte kastar i sig även maten hon få ri skålen om han har varit på stöldturn: Det måtte väl betyda att hon nu vet att hon inte behöver vara hungrikg längre!!!

Sista kvällsturen följde Svinto med. De gick parallellt och verkade ha glädje av varandra. I förra veckan var katterna ytterst roliga att jaga och det var ett styvt jobb att hänga med i allt somrörde sig!!!

Nu har jag haft Nienke under sex dygn. Man ser inte längre revbenen så väl och hon slänger inte i sig maten som en utsvulten längre.

Då jag kom i kontakt med den fodervärd där hon har bott under cirka 1½ år - fick jag bekräftat att hunden har en god grundutbildning. Den första kursen som sedan skall leda till ledarhundsutbildning. Det förklarar varför hon i vissa lägen är så otroligt följsam och fungerar så väl.

Hon är säker på inkallning och fungerar hur bra som helst när hon är lös. Hon håller koll på var jag är och kommer snabbt om jag försvinner ur synhåll.

Hon är full av energi men har lugnat sig väsentligt. Nu springer hon före mig på åkern och tar några kortare turer i varder riktning till skillnad från den första dygnen då hon kastade sig handlöst mellan skog åker om mig.

Hon fungerar också otroligt bra inomhus och jag har lämnat henne under någon timme utan att det har hänt något. T o m katterna har hon nu förstått att de skall vara.

På den här bron brukar vi stanna till och sola oss! Nienke springer omkring till dess hon är trött och sedan sätter hon sig bredvid mig i solen. I förrgår kastade hon sig iväg handlöst då en hund skällde 4-500 meter bort. Jag lyckades kalla in henne två gånger, men var ytterst överraskad av hennes beteende.

I bilen beter hon sig oförståeligt. Vid vissa tillfällen bryr hon sig inte alls om vad som rör sig på vägkanten och hon bryr sig aldrig ens om att det går någon mot bilen eller utanför. Däremot blir hon helt hispig och fullständigt okontaktbar om det går en hund som hon ser. Det går inte att bryta henne och hon skäller och morrar som en galen, och ögonen står nästan ut på henne.

Även när hon har koppel blir hon helt okontaktbar. Hon sätter nosen i backen och drar det hon kan och det går inte heller då att få kontakt. Efter två korta stunder på okänd plats värker mina armar och min rygg. I och med att hunden drar till så sliter det på fibromuskler och leder. Helt obegripligt beteende då hon var så duktig som ett ledarhundsämne. Förstår inte riktigt hur min kropp skall klara av att ha henne i koppel när hon rusar iväg som hon gör utan att det går att få någon kontakt med henne, endast för ett par sekunder - sedan är hon igång med nosen i backen igen.

Åh, vad jag skulle vilja veta vad som har hänt henne, fast egentligen inte. Hur kan en sådan fin hund bli så förstörd efter enbart några månader hos en familj? Hunden som var ett klockrent ledarhundsämne, men vars armbågar och höfter var defekta.

Vet i dagsläget inte hur min kropp skall orka med Nienke. Hennes erfarenheter är en gåta och jag skulle så gärna vilja hjälpa henne till ett bra liv!!!!!

Jag har varit lite ockuperad de sista dagarna och därför inte hunnit skriva något. I fredags föremiddag följde jag med Birgitta för att hämta den omplacerade hunden Nienke. En sån tur att Birgitta, precis som jag hade ärende till Gnarp vilket gjorde att jag kunde åka med henne.Bra att vara två i en bil med en ny okänd hund. Hundens  ägare kom med henne och jag fick ta över.

Nienke var ytterst mager, och hon har sannolikt haft det mindre bra.

På bilden är hon dagen efter. Jag vågade inte ha henne lös då hon skällde och gjorde utfall mot katterna, och med sju stycken i familjen var det ett fasligt sjå att hålla koll.

När jag släppte lös henne rusade hon iväg som en jakthund i olika riktningar. Märkte dock att hon var säker på inkallning även om rådjuren var väldigt nära och hon hade satt efter. Däremot var hennes koppelvanan fruktansvärd. Så snart hon fick kopplet på sig, drog hon som en stövare som aldrig hade gått i koppel. Hon drog åt alla håll och var helt frustrerad. Hur jag än försökte få hennes fokus - höll det endast några sekunder då hennes fokus föll på allt runtom. Kände mig ganska förtvivlad med tanke på den lötthet som hade rått med Indra, och som nu inte finns längre.

Värst var det igår när vi hade henne i bilen och hon blev helt galen när en man promenerade med en hund i en korsning när vi hade stannat. Nu blev jag verkligen orolig: Hur skulle jag kunna ha henne i bilen när hon ställer till med ett sådant oväsen när folk eller hussen med hund går på gatan. Hon brydde sig inte speciellt när någon gick utanför bilen och Emelie och Daniel samt barnen fick testa även de - utan att hon blev särskilt oroad.

I morse skrev jag ett långt mail till Leigh, hon som har ägt henne innan hon såldes efter att ha bott cirka 1½ år hos fodervärd. Jag förklarde utförligt olika situationer och hur hunden reagerar. Leigh som är ytterst rutinerad trodde dock att det skulle lösa sig när hunden hade acklimatiserat sig.

Jag fick även telefonnumret till Annette som har varit fodervärd för Nienke, och som skulle ha behållit henne om inte hennes armbågar och höfter hade haft defekter. Nu såldes hon och det blev för hunden en katastrof. Förutom att hon verkar ha varit helt utan mental och fysisk stimulans, var hon ordentligt mager, så mager att revbenen syntes på avstånd. Första måltiden åt hon som att hon aldrig hade sett mat, men efterhand har hennes glupskhet avtagit en del.

Vid samtalet med Annette fick jag veta vilken fantastiskt och välutbildad hund som Nienke egentligen är - ledarhund som hon var ämnad att bli. Annette blev förstås förtvivlad, hon som hade skött henne under så lång tid.

När jag nu fått veta hur vältränad och klockrent säker Nienke har varit förstår jag varför hennes grundfostran så väl lyser igenom - även om hon hittills har verkat mer än förvirrad.

I dag har jag börjat låta henne var lite mera lös på gården även om vägen är ganska nära. Hon har gjort sig bekant med gårdsplanenn och när vi satt uppe på grässlänten såg jag hur hon tittade runt på utsikten och liksom jag njöt av det hon såg! :)

Den "utskjutna ur en kanonhund" som jag hade här tidigare i helgen. Hunden som for som en projektil från sida till sida men ändå på något sätt höll kontakten, har nu lämnat. Nu uppträder Nienke som den labrador hon är. Springe emellen oss ute i markerna och är glad - men flyter inte längre.

När jag idag talade med Annette stod ytterdörren öppen, jag har satt en skiva för trappan, fanns det en plastpåse med hundmat som ägarna lämnade ifrån sig på bordet därute. Påsen låg tom på golvet när jag kom ut - många deciliter uppätna. Efter att vi hade ätit middag hällde jag upp en deciliter av hennes foder i skålen. Gissa vem som inte ville ha någon mat.........

Skönt att få uppleva en underviktig hund proppmätt. Inser att jag nog inte kan ha mat framme hur som helst längre - åtminstonen inte än på ett tag.

Det har flyttat hem en välutbildad hund till mig....vars kunskap verkar ha legat latent under en tid. Nu är det dags att hennes kunskaper skall få komma till användning igen - även om inte jag är blind, men läsglas använder jag dock!!! :)