Ännu en dag i fantastiskt vårvinterväder. Hemma blåste det nordan men nera vi viken vid älven är det nästan vindstilla om man hittar ett lä - vilket jag och Mona gjorde.

Vi åkte våra sedvanliga kilometer rakt över viken, och sedan har vi lapat sol och stickat. Mona hade med sig en provstrumpa som hennes svärmor har gjort. Det är en tubstrumpa. Man lägger upp maskorna på strumstickor och stickar resår 2 r 2 a. När man sedan har stickat i två centimeter fortsätter man med 2 r och 2 a - men förskjuter en maska och fortsätter så i fyra varv, för att sedan förskjuta ytterligare en maska. Så här håller man på till dess att det är dags att avmaska för tån. Jättesnyggt blir det och Mona och jag har nästan stickat ikapp. Väldigt bra att sticka samtidigt när man börjar på ngt nytt mönster, efterom man då kan kolla upp varandra om man misstänker att man har gjort fel - vilket jag trodde ett antal ggr, men med Monas hjälp slapp jag repa upp.

Vi kom vid 10-tiden och vid 14-tiden tog vi en tur till på isen - då hade vi båda stickat ett halvt skaft.

Det var otroligt skönt nu när solen var på väg att dala. Ingen av oss hade någon direkt lust att åka hem till annalkande middag.

Hem åkte vi dock men först vid 16-tiden.

Får man ha så här lyxigt!

Här nedan några bilder från den sista turen.

  Så här blått var det när vi satt och stickade!

Mona Sussie och Indra.
 

Jag och Indra.

Norra ishavet?????

Solen på väg ner.

...är vi inte lyckligt lottade som har möjlighet att få vistas utomhus på det här sättet? Här är godagott att vara......

Jag hade bott i Jämtlandsfjällen under två år när Tjernobylolyckan inträffade.

Jag jobbade på en skola mellan Duved och Storlien. Vi hade planerat att åka slalom i Storlien, på Valborgsmässoaftonen.

Valborg kom och förde med sig ett tråkigt väder. Det regnade. Vi var ganska genomblöta där vi vistades i backarna med eleverna.

Kommer speciellt en kollega som på ett positivt sätt försökte få oss positivare inställda genom att säga; "Regn är bra för hyn"!

Det här är ett citat som sedan fastnade hos mig och även hos mina kollegor. Dagarna därefter blev vi medvetna om de moln med radioaktivitet som rörde sig in över landet.

Vi började ångra oss för att vi hade valt att åka för friluftsdag, trots att det var dåligt väder. Vi var oroade över att vi hade varit ute med eleverna i regnet och utsatt dem för onödiga faror, när de annars hade kunnat vistas inomhus i skolbyggnaden.

När skolavslutningen närmade sig gjorde vi en del utflykter med eleverna, bl a  till Visjövalens väderstation i Storlien, där en av fäderna till våra elever tjänstgjorde som meteorolog. Då oron kring Tjernobyl var så nära - ställde min kollega frågan om hur det hade förhållit sig med molnet med radioaktivitet som passerade de aktuella dagarna.

Pappan bekräftade att molnen hade passerat den 26:e och att när regnet föll hade det passerat norska gränsen och nedfallet hamnade därför på andra gränsen, i Norge i samhället Kopperå inte långt från svenska gränsen och där var nivåerna höga.

Det var med lättnad vi upplevde informationen, även om det förstås var tragiskt med nedfallet i Kopperå.  Just där jag befann mig just då var det ganska riskfritt, värre var det här hemma.

En nära väninna med en 1½-årig son var förtvivlad. Hon tog en buss upp till mig för att kunna var utomhus med sin son, vilket hon inte vågade här hemma. Hon var förtvivlad och rädd. Hon hann tyvärr inte stanna så länge, då  hennes styvfar gick bort och hon behövdes här hemma hos sin mamma.

Jag flyttade inte tillbaka till Ångermanland förrän flera år senare. Min oro för miljön här hemma hade då klingat av en del.

Det som ändå begränsade mig markant - var att jag inte längre vågade använda mig av det som naturen ger - nämligen växter och svampar som jag tidigare hade plockat och torkat för att senare använda.

Jag vill påstå att plocka svamp har jag inte gjort förrän förra sommaren.

Nu finns oro här igen och då inte bara för mig själv och min närmaste omgivning. Jag oroas för de människor som finns i närheten av det kärnkraftverk där nu flertalet explositioner har inträffat. Förutom oron och ångesten som jag känner när jag ser bilder på den obeskrivliga katastrofen.

Jag har aldrig kunnat förstå varför man satsar på en sådan farlig energikälla, där förödelserna är katastrofala om en svår olycka inträffar och dessutom är halveringstiden för de radioaktiva ämnena så långa - att det tar mer än livstider innnan de försvinner.

För varje gång jag ser förödelsen i Japan får jag ett starkt tryck över bröstet och jag behöver göra andas djupt för att få luft........

Känner stor tacksamhet över att få vistas och bo där jag gör - och jag använder naturen för att få balans när informationen gör allt för ont!