Vaknade till en "tom" dag! Det är inte bara tomt härinne - det är även tomt i mitt inre och jag känner mig ytterst dränerad.

De senate två dagarnas oro blandat med en smula hopp, två nätters vakande och slutligen att inse att vi måste göra något snabbt för att Indra skulle slippa vara med längre - har tömt.Hon var så ofantligt sjuk och det efter att till synes ha  varit fullt frisk t o m  torsdag. Veterinären gav även besked att så här svårt sjuka hundar mötte han enbart 1-2 ggr/år.

När jag tittar tillbaka i backspegeln, ser jag att hon kräktes mer än vanligt den senaste tiden. Nu sedan snön hade tinat bort och hennes nos ständigt var i backen för att läsa de "artiklar" som fanns att läsa sedan den gångna vintern, tänkte jag att det kunde ha slinkit med något mindre trevligt. En hjärntumör som låg och tryckte och sannolikt sedan brast ger en förklaring nu.

Indra kom till oss i slutet av oktober 2001. Familjen hade drabbats av ohälsa och många saker ställts på ända - vi behövde något nytt att fokusera kring. ..........och visst blev det fokus.

Indra var till att börja med en fodertik som eventuellt skulle bli en ledarhund, uppfödd privat i en familj där mannen i huset tidigare hade arbetat med utbildning av ledarhundar vid Sollefteå hundskola. När han blev uppsagd startade han egen med utbildning och hunskolan skulle hålla honom med valpar. När hundskolan inte längre kunde bistå med ett visst antal valpar - började familjen med uppfödning av labradorer.

Jag såg en annons i tidningen tidigt en lördagmorgon och ringde direkt. Emelie och jag åkte så snart vi kunde. Vi önskade oss egentligen en ljus tik, men de var redan tingade. Vi visades in i deras garage där ett kompoststängsel avgränsade från övrigt utrymme. Där låg en hög med valpar, 6 veckor gamla.

Jaha, och hur skulle vi kunna välja? De låg där som i en "ormgrop" och snusade likt små grisar. Efter en stund klev en av valparna upp och började visa sig intresserad av oss. Hon hade en grön fläck med nagellack på ryggen och hette då Aitra. Då ingen annan av valparna var intresserad av oss fann vi att  just hon hade valt oss och så fick det bli.

Vi förberedde som under två veckor för att ha en hundbebis i huset. Aitra kändes lite svårt att säga och när jag en morgon låg och filosoferade kom jag på namnet Indra. Strax innan hade deltagaren Indra i programmet förolyckats vid en bilolycka och fanns färskt i minne. Rekade med de övriga och Indra fick det därför bli.

När det sedan hade gått två veckor, var det dags att hämta hem Indra. När vi kom på plats var det flera valpar som skulle utplaceras. Gunilla, uppfödaren, var i upplösningstillstånd. Tre av valparna hade vid valpbesiktning visat sig ha blåsljud däribland Indra.. Vi blev erbjudna en annan valp - men avböjde då vi redan hade bestämt oss för valpen som hade valt oss.

Vi åkte hem med Indra och hon blev genast hela familhens kelgris. Katten Simba, drygt ett år passade på att adoptera henne och blev hennes bästis till dess att trafiken tog hans liv. Så snart Indra  skulle utfordras eller rastas så var Simba där. Simba var till att börja med en aning större än Indra. - såg lite festligt ut.Det var också Simba som lärde Indra att tigga vid diskbänken. Simba satte sig alltid och tiggde när det var dags för mat, och bredvid honom satte sig även Indra.

Efter en tid, tog uppfödaren med sig Indra och de två andra valparna i kullen för att en specialist skulle lyssna på deras hjärtan. Vid det här tillfället hördes inte längre ngt blåsljud. Puh!!!

Indra blev en kär familjemedlem och när hon hade bott hos oss under drygt ett halvår, träffade jag Gunilla, och frågade vilka kriterier som skulle uppfyllas för att Indra skulle bli en ledarhund. Meddelade henna att vi inte kunde vara utan hund allra helst inte utan Indra, Hon svarade då att först och främst skall hon höftledsröngtas vid ett års ålder.

Ja, så blev det då dags för höftledsröntgen. Svaret dröjde några veckor och under den tiden kände jag stor ångest för att lämna bort henne, t o m endat för att testa hennes möjligheter att bli en ledarhund. När kuverat med svaret kom, önskade jag tyst för mig själv: "Måtte det vara ett litet höftledsfel" - och tänk det var det! Det var graden D och E - visst heter det så? De minst allvarliga - men allvarliga nog att aldrig testa Indra för att bli en tjänstehund. Hon togs aldrig ens in för test och hör och hälpna - hon var även den enda valpen i kullen med höftledsfel. Det var valpen som själv valde oss - Indra. Hon stannade till igårkväll och nu har hon flyttat in i hundarnas himmel.

Det var väldigt många saker som var fantastiska med Indra. Då jag själv hade gått hem från yrkeslivet blev Indra min ständiga förljeslagare i alla situationer. Det var endast vid sträng kyla och markant hetta som hon fick stanna hemma från bilen, och det gillade hon sannerligen inte. Bilen var trevligare att vänta i än att bli lämnad hemma med katterna, om så även bara för en kort stund.

Medan dottern fanns hemma var det hennes lott att bidra till Indras motion och de gick långa promenader dagligen.

Då Indra tillbringade sån mycken tid med mig ensam, blev hon starkt präglad på mig och vi hade en telepatisk koppling. Jag behövde endast tänka tanken på att lämna hemmet så var hon klar vid ytterdörren. Sa först att hon såg när jag målade ögonen eller tog handväskan, men efterhand behövde jag varken mascara eller handväska för att hon skulle vara klar för avfärd.

Nu är det sannerligen tomt härhemma. Jag har ingen skugga längre. Indra följde i mina hasor, så nära att jag ibland sökte efter henne med blicken utomhus, och då var hon så nära bakom mig att jag inte uppfattade henne först.

I ett tidigare inlägg från i fredag beskrev jag ur jag gjorde rent på verandan och att Indra direkt fann en lerpöl att passera igenom. Nu inser jag att hon redan i fredags var förvirrad och inte förstod vad hon gjorde. Spåren efter hennes sista plaskande i lerpölen finns kvar som ett grått mull. Inser nu att det kan bli svårt att avlägsna de sista tassavtrycken efter henne.

Indra, januari 2001.

Det gick inte längre - Indra blev bara sämre och sämre. Försöken att ev. läka en hjärnhinneinflammation eller minska en svullnad efter hjärnblödning gick inte.

Efter att ha krampat ett par timmar och blivt alltmer stel - fanns inte länger någon återvändo. Hennes tunga hade fallit fram och hon var nära att tugga den. Jag försökte bända isär käkarna men fastnade istället mellan hennes tänder med två fingrar, Det här var enda ggn som Indra har bitit ngn. Vi fick sätta in ett tyg i hennes mun under hennes sista bilfärd.

Under hela eftermiddagen hade vänner från olika håll givit henne distanshealing. Jag har själv behandlat henne stora delar av de sista dygnen och Anders och jag gjorde det parallellt en stund och därefter kunde hon blinka. Förutam Anders hjälp fick jag även hjälp av två andra kvinnor. Det känns som att Indras lugna insomnade hade lite grund i all den kärleksfulla energi som vänner var snälla att hjälpa henne med.  Då hon hade krampat så länge var det en lättnad att se henne somna in så långt och stilla - inte en enda ryckning, och då hon var så borta i huvudet märkte hon inte att hennes dynor flyttades från sovrumsgolvet till veterinäens bord.

Efter att hon hade somnat in berättade Joakim (veterinären) att han sällan hade sett en sådan sjuk hund. 1-2 gånger per år inträffade det här för honom.

Då hon hade krampat under så många timmar, var epilepsi uteslutet, och istället fanns misstanken om en hjärntumör som sedan gick sönder och gav en blödning. Känns som att det är en vettig förklaring då hon redn förra natten var virrig och gick omkring hela natten, stötte i och ställde sig sedan i ett hörn med huvudet. Hon var även lite märklig när jag släppte ut henne i morse. Hon sprang mera planlöst än annars. Tänk att det kan gå så fort. I morse kunde hon springa om än vingligt och efter ett par timmar var ett ben stelt och nu innan hon fick somna var hela hon i kramp, Vi kände på hennes ben och nu var det åter som de skall vara.

Det känns sannerligen konstigt att gå till sängs i natt utan att först tillse att Indra går ut och kissar. Hon var jätteduktig - kissade på kommando och kom direkt in när hon var klar.

Undrar vilken följeslagar jag skall ha nu? Indra var en "mattehund" och vi hade en speciell kontakt där ord och handling var överflödiga. Jag behövde inte ens klä mig inför en promenad, enbart tanken räckte, för att hon skulle veta att vi var på väg ut.

Undrar just om det finns någon annan hund som vill ta över uppgiften att vara min "shadow" för det var just vad hon var. En skugga som följde mig vart jag än gick.

Nu är Indra i hundarnas himmel där Gud har päls!!! 

Gulliga Indra - här med Alvin för två veckor sedan!

Då vetrinär-Annica var på väg till travet idag fick vi vända oss till veterinärstationen. Märkligt nästan på dagen efter hennes livmoderoperation för två år sedan, träffar vi Joakim igen. När hon fick sin livmoderinflammation var det påsk och många mil till jour djursjukhus. Vi beslöt därför att låta tömma henne på var, med samma metod som vi tjuvparining. Massor kom det de påskdagarna.

När det så blev vardag beställdes tid för livmoderoperation i Sundsvall, och det är imorgon på dagen två år sedan.

När William och jag så kom iväg hade Indra det nu svårt för att stå. Trots att hon hade varit ute och rört sig lite snabbt några timmar innan. Något vestibuläris syndrom kunde inte fastställas och nu var Indra påtagligt mycket sämre än vid en sådan diagnos.

Efter en hel del undersökningar fann man att hon har något som trycker i hjärnan vilket påverkar hennes balans, muskler och känsel.. Vi hade nu två val att: testa medicinering vid ev hjärnhinneinflammation (antibiotika) samt hjärnblödning och då behandla med cortison för att minska svällnaden.

Ser dock att hon blir allt sämre trots meciciering. I morrn blir det ett tuft beslut....... Det skall sanneringen till ett under för att hon skall återhämta sig!

Det blev ingen lugn natt - snarare en mera orolig. Indras yrsel verkar ha tilltagit. Hon kräktes upp det lilla vi hade fått i henne igårkväll. Hon är yttest vinglig och går in i saker. Ser nästan ut som att hon har mist en del av sin syn - men ändå inte då hon emellanåt lyckas orientera sig rätt.

I natt har vi varit ute flera ggr. Indra har inte legat stilla speciellt lägen åt gången. Ser att yrsel tilltar när jag lägger ner henne på sidan. Hon har gått mellan ytterdörren och sin bädd mest hela natte, men inte lyckats lägga sig tillrätta, utan jag har lagt ned henne och stoppat om henne ett täcke. Efter några minuter har hon varit uppe igen - gått fram och tillbaka till dess att jag har lagt ned henne. Hon har också gått rakt in och ställt sig i hörn eller under ytterkläder som är vid ytterdörren.

Gick ut och googlade på hundar och hjärnblödning då hon ser väldigt konstig ut. Fann där att hjärnblödning är ovanligt hos hundar men att de kan ha drabbats av något som heter vestibularsyndrom som är en störning i innerörats balansorgan. Detta stämmer väl överens med Indras symptom, om hon nu ändå inte har fått hjärnblödning.

Ringer Veterinär-Annica så snart jag kan.
Känns som att jag måste vara beredd på det värsta. Det är svårt att låta en sådan här stor hund testas under några dar, då hon är allt för tung och stor för att jag skall kunna lyfta och hjälpa henne hela tiden. Självfallet skall inte heller hundar plågas för att vi människor inte orkar ta ett svårt beslut.

Det är dock svårt att avgöra hur illa däran Indra är då hon är så himla vinglig och konstig i blicken. I och för sig blir man väldigt dålig när man har yrsel, och skulle det vara en störning på innerörats balansorgan kan man sannolikt bli så här vinglig och dålig.

Känner mig helt färdig efter en natt med vak och annat samt orolig för hur det skall gå för Indra. Det här kom så plöstligt och hon har varit så glad och pigg under vintern och våren - och har dessutom gått ner de överflödskilon som hon drog på sig efter att hon opererades för livmoderinflammation.

Det är fantastiskt att äga en hund - men ack så oroligt när de blir så här sjuka. Måtte det vara något som är behandlingsbart!!!!

Indra har varit lite liten i maten de senaste dagarna, ofta kräkts med gräs i, och nu i natt - väldigt kissnödigt flera ggr och sedan på hallgolvet. Hon är hängig och tittar uppfordrande på mig. Lite vinglig är hon också och vill inte riktigt ligga stilla på sin plats utan flyttar runt.

För två år sedan fick hon livmoderinflammation och livmodern operarades bort, därför kunde vi utesluta det.
Som vanligt insjuknar både barn och djur så snart det blir helg, och då blir det lite besvärligt att få hjälp.
Beslöt därför att ta kontakt med vår granne 500 m bort som är veterinär. Vi fick komma direkt. Indra hoppade glatt ut ur bilen och började att nosa omkring bland alla, för hundar, trevliga dofter och svansen gick som en propeller som vanligt är.

Hon var även glad över att få komme in i undersäkningsrummet där Annica undersökte henne utan att finna något speciellt. Indra var glad ända tills vi kom hem och in igen. Hon tittade ledsamt på de olika skålarna med mat som hon annars tycker om. men inget föll henne i smaken. Hon blev t o m erbjuden en halv kattmatsburk som hon tog några tuggor ur, men sedan lämnade - ytterst anmärkningsvärt hos en labrador som kan äta för jämnan.

Vi grävde för några år sedan utanför entren, och huset står på gammal sjöbotten, vilket gör att lera lätt kommer upp i dagen och ställer mycket på ända. Det har legat en del vatten i en fördjupning och där är det nu en väldigt kletig pöl, vilken Indra har valt att gå igenom innan hon går in. Dammsög därför och torkade bort den lermull som låg som ett lager över golven.

Skurade verandan som hade en tjockt lerlager - hunden sov, trodde jag. Öppnade ytterdörren för att släppa in lite vårljus och vårvärme då solen ville lysa igenom en del.
Gick sedan upp på övervåningen........

Det skulle jag inte ha gjort - inte med ytterdörren öppen åtminstone. Den sjuka hunden gick nu själv ut, trampade igenom lerpölen, in på golv och mattor igen - förutom att ha gått omkring på verandagolvet.

Nu fick hon stanna ute en stund - trodde att hon skulle ligga kvar i solen på verandan - men ack så jag bedrog mig.
Hon hade puttat bort stövlarna som jag satte i dörren för att hon inte skulle gå in - hon som aldrig går och tränger upp en dörr eller annat. Nu var vi åter på ruta ett igen, och igen, och igen.

Fattar inte riktigt varför hon inte kan ligga stilla när hon mår dåligt - det skulle i alla fall jag ha gjort. Ingen större vits med att tömma skurhinken på vatten, det står i alla fall klart nu.

Indra har torkats ordenligt igen - men leran smyger långt upp  i tassarna, och hon har nu beordrats att ligga på sin bädd. Nu återstår att se hur lydig hon är.

Vi går nu alltså mot en helg. Indra mår dåligt, inte så dåligt att hon kan undvika en lerpöl dock, men ser darrig och olycklig ut samtidigt som hon inte vill äta någon mat direkt. Lite levergodis och kattmat förutom vatten och pyttelite näringslösning.

Nu får vi hoppas att hon har ätit i sig något som hon inte borde oah att hon är piggare i morgon. Jobbigt när djur blir sjuka under helgerna när det är svårt att få hjälp.

Lera som följer med djurfötter in har sannerligen en förmåga att hålla sig fast. Så snart det våta har torkat ligger det ofta ett tunt grått lager kvar - torka igen.

Hur kan det komma sig ett en hund blir så glad och pigg när hon kommer till veterinären och ser så eländig ut när hon är med mig. Spottar hon upp sig för främmande hon som jag och livar upp sig själv när det är något nytt - för att sedan falla tillbaka när hon kommer hem..........jag bara undrar,

Nu ser Indra lika hängig ut som i morse - och inte har vi någon höstskit som hon kan livas upp med - endast en lerpöl att traska igenom och sedan lämna ifrån sig spår av.
Hoppas nu bara att Indra är piggare i morrn och att vätan i pölen har sjunkit undan. Jag själv tar mig ett yogapass eller annan behövlig vila, i händelse av att det blir lika "kissnödigt" kommande natt!

Följande information har jag hämtat från Anette Sandgrens logg på Facebook.

När jag igår talade med healern Sofia Harjunen på företaget Arc de Vie i Östersund, gav hon mig den här bönen som man kan be till Moder Jord. Sofia håller på med reconnective healing och reconnection, samtal, vägledning osv. Mer om henne kan ni läsa på www.arcdevie.se

I dagsläget kan det kanske kännas lite fel att be Moder Jord om mer energi, då hon själv sliter så hårt och har det så svårt med tanke på alla katastrofer som sker just nu. Väljer dock att publicera bönen.

Här kommer den:

BÖN TILL MODER JORD

Kära Moder Jord.

Vi ber dig allra ödmjukaste

med kärlek och fullständig tillit

att ge mig vägledning och kraft.

Hjälp mt att kanalisera energi ur ditt inre.
För att fullständigt hela mig själv

till både kropp och själ.
Jag sveper in mig i det gudomliga

skyddande ljustet -
sanningen och sanningens ljus.
Moder Jord jag kaller på din kraft.
Öppna upp dina portar och låt energin flöda.

"Regard heaven as your father.

Earth as your mothet

and the things as your

brothers and sisters. "

Från youtube Deva Premal

Jag har sedan några år tillbaka haft nöjet att ta del av Kalle Hellberg utomordentliga och icke vinstgivande information om strålningsläget nationellt ocn internationellt. Information som myndigheter och indusrin väljer att tala tyst om - alltså den sanning som vi som medborgare borde ha rätt att få  ta del av, men där vinstintressen ligger bakom en del missvisande information.

Kalle driver företaget Maxicom i Borås, och har sysslat med radiokommunikation sedan tonåren.Trots att han har ett ytterst stor och genun kunskap beträffande strålning och dess skadeverkningar så väljer han ändå att sälja mobiltelefoner. Han säger att det är bra att folk kommer in till honom och köper mobiltelefoner så att han kan informera om hur farlig strålningen från dem är.

Kalle uppdateras kontinuerligt om läget ute i världen.

Igår fick vi den här informationen. Information som han önskar att vi skall dela med oss av: