Jag har alltid varit mer eller mindre rädd för hästar, trots att det har funnits hästar i min närhet, har jag aldrig riktigt kommit över min feghet.
Sååå när jag var drygt 20 år, träffade jag en väninna när jag var i livsmedelsbutiken. Vi hade inte haft med varandra att göra sedan skoltiden och nu berättade hon att hon precis kom från ridskolan och att hon egentligen var jätterädd, men då henns mindre syskon red kunde hon inte vara sämre.

Inte sämre - tänkte jag! Anmälde även mej till ridskolan trots min rädsla!!!

Det fanns då en liten ridskola i en av byarna och där började jag. Jag fick den största och snällaste hästen.
Jag hade en intention att kunna rida iväg i sporrsträck......men så jag bedrog mej. Det kändes som att jag skulle falla av så snart bara hästen snubblade lite!
Jag gick en kort period där på ridskolan och hade nästan glömt bort det och även hur det var.

Nu har jag ett barnbarn som har ridit i ungefär ett år. Igår ringde hon och påminde mej om att det var ridskola idag och att jag kunde få följa med!!

Ja, så var vi då där jag och Amber. Först fick hon dock vänta i bilen till dess att hästen av borstad och klar.

Tänk!!! Så himla många år sedan.....och så kom jag ihåg hur det skulle vara: Borstningen av hästen, sadling och tränsning......

         

Stor häst och lite hjälp att sitta upp.

Skritt, skritt, trav och hopp!!

           

Amber på läktarplats följer en av sina favoritlekkamrater, där på hästryggen, med blicken.

   

....och så lite hopp!!!

Kul att få vara med och märkligt vilka minnen som kom till ytan.
Jag hörde i mitt huvud hur det lät i sadeln då man skrittade eller travade fram......
Jag som är rädd för hästar, men en gång gjorde ett tappert försök att lära mej rida.
Jag kom så bara en liten bit......den gången!