Idag har vi chockats av bilderna som har visats från Japan. Den enorma jordbävningen som mätte 8.9 på richterskalan och den enorma Tsunamin med vågor upp till tio meter som därefter följde och sköljde med sig stora delar av Tokyo.

Mina tankar finns hos dem som har drabbats och all min energi och kärlek sänder jag till de drabbade.

Julia är fortfarande kvar hos mig, och igår började vi dagen men en kort skidtur på isen, för att sedan äta lunch och åkt till slalombacken.

Det där med skidåkning och balans är ganska svårt. Tekniken vid längdåkning kräver sitt tålamod och sin styrka. När det gäller slalom är det även där en prestation.

På isen hade Julia helst lust med att ha hunden runt midjan för att få draghjälp. Hon trodde att jag fick snålskjuts gm att jag hade Indra i ett koppel runt magen. Det var ett par skotrar som körde snabbt på isen och då ville jag ha fullständig koll på hunden.

Vi hade inte åkt långt förrän Julia ville vända, men då Indra skulle vara hemma och inne resten av dagen var det viktigt att hon fick sin motion vid ett tillfälle.

När vi hade åkt en bit mitt på isen sa jag att vi skulle ta strandkanten tillbaka, men då hade Julia redan vänt. Här syns hon mitt på isen medan jag tar strandkanten. Pricken är Julia.

Julia har hittat en pinne till Indra.

Väl hemma åt vi en snabblunch och det var då hon frågade hur gammal jag är. När jag sa, nästan "femti" - svarade hon förvånat:

-Såååå gammal.

-Hur gammal tror du att jag är då?

-Tretti.

Det är det som är en njutningspunkterna med barnbarn.

När Lennart kom hem och jag berättade om hennes uppfattning om min ålder var även han tvungen att fråga:

-Hur gammal tror du att jag är då?

-Åtti, svarade Julia tvärsäkert.

Lennart var inte fullt så road som jag, som levde på upplevelsen hela dagen.

När vi sedan kom till slalombacken fick jag ett ordentligt slit....

Knappliften gick bra, men sedan var det det där med "plogen" och knäna ihop. När Julia inte fick stopp, satte hon sig ner, och då gick det snabbt. Jag vet inte hur många gånger jag lyfte henne i jackan och försökte få henne att ställa sidorna sidleds i backen för att hon inte skulle åka rakt ned igen. När hon ställde sig upp satte hon oftast skidorna i rakt ner,  parallella. Plogen glömde hon bort och att hålla ihop knäna. Vi var lika svettiga båda två. Hur som helst åkte vi många gånger och på vägen hem sa hon: "I morrn orkar jag inte pimpla", och sedan somnade hon i bilen.

Det var där i barnbacken som jag kom att tänka på allt som barn, och just nu Julia håller på att lära, och det är minsann inte lätta saker och egentligen ganska många. Julia blir 7 i sommar och just nu är det mycket.

För två år sedan åkte vi skridskor på friskolan. Jag lämnade henne vid en av målen och gick till det andra. Hon kämpade på och när hon hon nära sa hon: "Mormor nu ser jag hundarna på dina knappar". Det var rävarna på min Fjällrävenjacka.

I somras tränade vi simning flera dar när hon var ensam med mig på torpet. Det var väldigt nära och nu kan hon simma, säger hon själv. Då siktade vi på tio simtag, men nu säger hon att hon kan simma på simhallen. Vi har inte varit på simhallen ngt under vintern men ngn tråkig dag under våren får vi väl ta en dag i bassängen.

Vi har även tränat en del läsning, och redan för ett par år sedan förstod hon ordbilderna. Hon kan ännu inte läsa, men intresset att lära finns.

Cykling har vi även tränat. Hon fick cykla efter stora vägen när jag gick med hunden. Ganska många bilar efter en sträcka på cirka en kilometer. Vi stannde varje gång det kom en bil framifrån.

I somras, på torpet, fick hon cykla när jag och Karin gick med hundarna på morgonen. På vägen tillbaka tog vi en gammal väg som går rakt genom skogen. Då gällde det att ha fart för att orka uppför när det blev stigning.

Som sagt; jag kom att tänka på det där med all träning när vi "slet" som värst i slalombacken, och visst krävs det en del insats från de vuxna för att barnen skall har förutsättningar till kunskap. Det är förstås bra om barnen har en del färdigheter befästa innan de kommer till skolan - det är ju mycket enklare och roligare om de känner sig duktiga/kompetenta tillsammans med sina kamrater.

Självkänsla och självförtroende ökar om man känner att man kan och förstås duger i alla sammanhang.

Sedan var det det där med fotografering. Då Julias mamma fotograferar är hon ganska bra på det. Tog en liten extratur med hunden på isen, och Julia stod kvar med kameran. Bra att även träna fotografering.

Här nedan kommer två av  bilderna som Julia tog.

Idag blir det kanske pimpling - väntar bara besked om vi får sällskap av Mona.

Alvin undersöker hur Lovisa mår. Hon ser dock ut att må ganska väl i Julias famn.

Barn har alltid varit en del av mitt liv. Jag har arbetat med barn  under min yrkessamma tid, är mamma till tre barn och mormor till två barnbarn. Det känns som om "barnen" har varit en röd tråd genom mitt liv.

Jag anser att barns förmåga i många fall är underskattad.

Jag kommer ihåg när jag själv var barn och hellre önskade mig ett paket med djupfrysta ärtor än godis när jag handlade med min mamma, och kommer också väl ihåg när jag hade jätteont i magen i samband med min första penicillinkur. Jag hade haft kraftfull öroninflammation och skulle passas av min mormor. På dagen skulle jag ta min medicin. Jag kände stort motstånd för att ta den, men plikttrogen som jag var tog jag den som jag var tillsagd. Jag hade redan ordentligt ont i magen men tog ändå medicinen. När min mamma kom hem, rullade jag på golvet i magsmärtor - och hade blod i avföringen.

När vi skulle ha fluorsköljning i skolan - fick vi barn hjälpa till med att fylla muggar genom att först "trycka fram" fluoret i övre delan av flaskan - mått - och sedan hälla i plastmuggar.

Endast lukten gjorde mig illamående. Att sedan ha det i munnen - kan vem som helst inse att jag inte tålde. Alldeles nyligen fick jag veta att fluor är lika giftigt som kvicksilver.Då jag redan var begåvad med massor av amalgam och hade fått de första indikationerna på att kvicksilvret höll på att slå ut min kropp - är det inte konstigt att jag mådde illa.

Köttbullarna tyckte jag synd och om kyckling och andra smådjur kunde jag inte äta. Lade om kosten när jag var nitton och nu på senare år har jag fått veta att personern med min blodgrupp A, helst skall äta vegetariskt.

Små barn har oftast ett stort behov att få röra på sig, och tränar och tränar så snart de bara kan. Min yngste son klättrade innan han kunde gå, och gjorde allt för att komma "uppåt". Kröp gjorde han så att inga knän höll och fortsatte med det ända t o m 7:an då hans jeans fortfarande gick sönder på knäna.

Skolan känns därför allt för hämmande när det gäller rörelse då barnen skall lära sig att sitta stilla fr o m att de har fyllt sju.

Man skall plocka in läsningen i idrottshallen och rörelsen i klassrummet - men vilka pedagoger utöver det till fullo med sina elever.

Mina två barnbarn Julia och Alvin tillbringar en hel del tid hos mig. För två veckor sedan var Alvin hos mig då han var ordentligt förkyld - en flunsa som han generöst delade med sig till mig.

Igår kom Julia, som nu har sitt första sportlov - går i förskoleklass. Hennes lillebror lillebror hostar som en lokomotiv och då William är i fjällen har jag tid för henne.

Idag har vi tänkt oss en tur på isen och sedan åker vi eventuellt med Lennart till Sollefteå och testar om hon kan åka slalom i barnbacken där. Vi har utrustning kvar efter William som nu passar och det är perfekt att testa nu när vi är ensamma.

Jag har tid för mina barnbarn. Egentligen mera tid för dem än vad jag hade för mina egna. Jag har tid att lyssna och var lyhörd för deras budskap och ett av målen är att kunna tillfredställa deras behov. Idag kör vi med rörelseträning - och skidor är ett ytterst bra sätt att träna på.

Vi bör ge oss tid till att lyssna på barnen. De ger oss budskap om vad de behöver och genom att vara lyhörda kan vi täcka deras behov.

Det här har jag vöntat på hela den långa Finn-bull-vintern, stavas det så?

-10 grader på morgonen och runt noll mitt på dagen, Lovande!!!!!!

I morse var det dock lite mulet  - men vi 11-tiden sprack det upp, och till dess hade Mona och jag hunnit ut med packning och allt på isen.

Vi åkte först rakt över och längst in i viken. Därefter följde vi strandkanten, en tur på cirka 2½ kilometer,

Därefter satta vi oss för att lapa sol, och jag hade med mig en stickkorg.

Mona i sitt läger.

Jag och Indra i vårt läger. Jag försöker sticka upp en "tuss"/toffel - som jag fick beskrivning på av min vän Liz-Beth!

Framåt eftermiddagen, tog vi samma rutt en gång till. Mona och Sussie,

Mona försöker få hundarna att "posa" genom att sitta fint!

Såååå fint!!! Sussie och  Indra och även Mona som fick böja sig ner för att inte komma utanför.

Jag och Indra. Indra snöbadar - härligt!

Jag!!!

I januari i år var det 23 år sedan jag blev mamma.

Mina barn är födda: -88,-89 och -96, vilket innebär att min yngste nu blir 15 år i vår.

Den yngste, William, tillbringar sportlovet tillsammans med en kompis i en fjällstuga vid Malgomajsjön - närmare bestämt i Stalon.

De äldsta har bott hemifrån några år, vilket gör att jag har vant mig vid att inte ha dem kontinuerligt nära.

Känns lite ovanligt och tomt nu när ingen av dem är hemma - och då under så här lång tid som nu Wiliam är borta sammanhängande.

Nu har jag dock inte brist på barn, då det även finns barnbarn och funderar på att hämta hem Julia så att vi kan åka skidor tillsammans under lovet. Då hennes lillebror är endast 3 år, blir ribban satt lite väl lågt för henne och hon behöver lite mera utmaning - hon som snart blir 7.

Lägger ut några bilder på barnen här nedan som är tagna under midsommarhelgen förra året. Vi brukar ha som tradition att fira på torpet. Först traditionellt midsommarfirande vid Valasjöns Camping. I år var det Karin och jag som ledde lekarna och Marcus Mohlin stod för sång och gitarr. Därefter samlas vi tillsammans på torpet. Oftast har jag och barnbarnen åkt dit i förväg och fixat och därefter kommer de andra ...........de äldsta "piper" oftast iväg på ngt eget nät de är mätta och nöjda och barnbarnen blir kvar med mormor.

Jag har en rikedom att förvalta: tre barn och två barnbarn.

Robin här med Daniel och William.

Emelie - alltid med kameran i beredskap. Här med en av blombuketterna som jag och barnen hade plockat på morgonen och som sedan delades ut av Julia.

William har, idag sannolikt en decimeter längre, har här

förärats med två buketter av Julia. William är hennes favorit och när hon var fem sa hon att hon skulle gifta sig med honom när hon blir stor.

När jag i somras vistades på torpet under en period, blev jag en dag helt abrupt medvetan om att taken på baksidan av ladugården, ladan hade rasat in till viss del. Det blev en negativ överraskning och under lång tid försökte vi finna ut ett sätt att kunna hissa upp taket igen och laga det. En av de bärande takstolarna hade gett vika, sannolikt för att några takplåtar hade blåst av och takstolarna utsattes för väta och väder och vind.

I höst lystes dock taket, av sambo och son. De använde sig av en byggnadsställning som de byggde upp samt med hjälpt av domkrafter lyfte taket efterhand som domkrafterna höjdes. Det var lite pirrigt innan det var på plats och hade stöttats så att det gick att spika ihop den permanenta ställning som sedan fick stå kvar.

Under vinterns myckna snöande har jag känt oro för taket, men då snödjupet har var avsevärt och endast skidor går att ta sig in med har jag inte tidigare tagit mig in. Vis av förra vinterns kallsnö som gjorde att man sjönk ner till knäna vid försökt att ta sig in. har jag väntat och det till idag.

Nu har blidväder gjort att snön har satt sig och skaren att det bär åtminstone lite grann. Därför tog jag idag tjuren vid hornen och Indra i baksätet och begav mig. Det är 600 meter från allmän väg, men en bofast på halva vägen - vilket gör att det endast är 300 m oplogat.

Det var relativt bra, förutom för Indra som ömsom gick i skidspåret eller i ngt spår efter vilt. Till slut var vi framme och då även med vackert vårvinterväder - jippiiiiii!

Så här mötte oss huset:

Detta hade verkligen "rasat" av taket! Kommer inte ihåg att jag har sett en sådan hög förut.

  Tur att ingen var i vägen.

Fortsatte in bakom ladugården, och glädjen var stor när taket var intakt - tack för det!

På vögen tillbaka till bilen passerade vi den "nästan"rasade ladan. Tur att det rasar rakt ner, annars hade den legat över vägen. Tänk om ägaren ändå skulle göra ngt åt det här.

Åkte sedan till Karin, då vi hade avtalat att ta en skidtur med hundarna på Filitjärnen, som är precis lagom stor att åka ett varm runt. Dessutom är byn så otroligt söt att åka igenom, välbevarad och välskött. - nästan som i en saga.

Vy mot "Udden":

Och vy mot byn - där den tidigare skolan ligger. En byggnad som min anfader tillsåg kom tillstånd.

Så otroligt skönt att låta hundarna dra iväg framför oss på skaren på isen. Känns nästan som att jag själv är en "Vasaloppåkare" när det går så där fort efter Indra. Motvinden tillbaka känns i otrönade armar.....

När jag söker efter låtar på Youtube, visar sig betydligt fler för mig än jag hade väntat.

I och med att jag sökte på "We are th world" fann jag, som vanligt en lång lista som jag kände för att lyssna på. Den första som kom

var "Heal the world" med Michael Jackson själv.

En låt och text som just passar mer än väl just ......sån mycken oro som kommer nu när "folket" börjar resa sig upp ur förtrycket och kräver de diktatoriska ledarnas avgång.

Att låta världens folk helas från övergrepp och sedan få läka.........är väl ändå en rättighet/självklarhet som borde få råda över hela världen.

Jag tänker på människorna och lyssnar på låten.

 På senare tid har musiken kommit till mig. Oftast har det varit på morgonen när jag har lyssnat på Radio Västernorrland.

Idag behövde jag inte ens sätta på radion, låten fanns ändå där.

Idag blev det "We are the world" med Band Aid från början av 80-talet.

Tidigare i veckan har jag gjort tillbakablick på min tid i fjällen, närmare bestämt i Åre kommun och tiden i Årekören.

Jag berättade om körstämman i Skinnskatteberg och körstämman där.

Idag berättar jag om en soaré som hölls i Åre kyrka, sannolikt en insamling till något välgörande endamål.
Åre-kören var en sakral kör men de flesta av våra framträdanden var profana.

En av inslagen som vi sjöng vid det här specifika tillfället var "We are the world". Vår körledare Gunhild hade gjort ett arr på låten och vi framförde den efter bästa förmåga.....förstås inte så proffsigt som vid originalinspelningen men de olka fraserna delades mellan körmedlammarna. Lite nostalgisk blir jag allt när jag hör låten........och syftet var ju så gott!

Gissa bara vilkens röst/fras jag fick sjunga: Cyndi Laupers!!!!!