Idag har det flyttat in ett nytt "änlgabarn" till mitt rum.

För några veckor sedan fick jag ett litet "änglabarn" av Mona.

Det sov så fint i skydd av änglavingar.

Idag fann jag ytterligere "ett änglabarn" som har fått flyttat in i hyllan tillsammans med det förra.

Förutom "änglabarnet" fann jag en skylt/tavla med texten:

"Barn är änglar vars vingar förtvinar i takt med att benen växer!"

Så sant, så sant!

Skylten/tavlan hänger nu under hyllan där "änglabarnen" nu bor.

Jag har läst en del om änglabarn, kristallbarn, indigobarn.... och finner mig se dem lite varstans i min omgivning. Vem vet, vad är jag själv/du själv!  "Please tell me who I am" sjunger Roger Hodgson i Supertramp!

Det finns mycket i Vår Herres hage. Mycket som vi inte vet något om eller kanske vet något om utan att vilja veta något om!

Våra sinnen har avtrubbats och alla vi kanske inte lever ut sin fulla potensial.

Livet är långt och i många fall helt oförutsägbart!

Den röda tråden kanske inte märks förrän vi möter en viss ålder........

Nu har jag i alla fall fått ett till "änglabarn" att vårda och jag hoppas innerligt att det skall trivas där i min hylla!

Överraskande att upptäcka att vinden hade mojnat sedan i går.

-9 grader och klart bådade gott väder vid älven.

Beslöt att vänta en stund då sommartiden gjorde att det kunde vara lite kallt nere vid isen.

Komiväg vid 11-tiden och väl framme var redan Majvor och Sigge. Det är de mest trogna "häckarna" vid älven.

Satte mig ned med stickningen en stund och fick faktiskt syn på en nässelfjäril, den första för det här året. Lite malplacerad mot det vita underlaget, fast egentligen satte den sig på min frysväska som är ceriserosa.

Efter en stund kom Mona, som på föremiddagen hade skickat hem sida föräldrar. Vi satte då igång med "parallellstickande" av stumpor och jag då "yogastrumpor" men öppen häl och tå.

Mona och jag är gräsliga på att dra med grejor och verkar mer om att åka på camping än att var ute några timmar i solen.

Som sällskap hade vi en hackspett som har arbetet idogt det senaste dagarna, viket syns tydligt på de omkringliggande träden. Kunde inte avgöra om det var en Stor hackspett eller en Spillkråka.

Fram på eftermiddagen var det så dags för en tur på isen - idag utan skidor.

Så här vackert var det.

Den "neongröna" är Mona. 

När vi kom tillbaka till "häkcningsplatsen" frågade jag de övriga hur mycket vi skulle skatta den här dagen och omgivningen på en skala på 100. Sigge ansåg då att några poäng försvann då han kände att det "drog" lite i nacken och ryggen.

Det var det enda smolket i bägaren för den här dagen - att det drog lite bakifrån.

....men åter vackert som ett vykort!!!

Jag lärde mig att sticka våren innan jag blev sex år. ....och hur kan jag vara så säker på det? Jo, mitt äldsta syskon fick barn och jag fick lära mig att sticka byxor till bebin av en äldre syster.

Jag är sladdbarn och mina äldsts syskon skulle kunna vara mina föräldrar.

Allt sedan hag lärde mig att sticka, har jag gjort det i perioder. När jag var 8-9 år fanns det en bok med en dockfamilj där dockorna var stickade. Jag stickade deras bebis som hette Camilla och gjorde kläder till henne.

Min allra intensivaste stickperiod var dock under slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet. Då hade jag alltid en stickning med, och jag och min dåvarande sambo hade alltid nya fina hemstickade tröjor.

Jag blev mamma 1988 och inför barnets födelse gjorde jag olika tröjor och byxor som kunde användas under overallen om det var kallt. Perfekt med bomullströja och bomullbyxa under en smidig tröja och byxor att bäbisgarn i ull, under overallen.

När barnen sedan blev större begränsade jag stickandet till strumpor. Fann det lite vanskligt att sitta med en stickning då barnen när som helst kunde komma hoppande rakt in i stickorna. Förresten orkade jag sannolikt inte heller, och satt väl inte stilla så länge att jag fick till ngt stort plagg.

Nu har stickningen får renässans och det stickas som aldrig fört ute i stugorna.

Till jul stickade jag mönsterstickadae handledsvärmare som julklapp till några personer. Då i ekologisk babyull - jättemjuka och sköna. Se fotot.

Under våren när jag och Mona har åkt skidor och "häckat" vid älven har hon illhågat mig att börja sticka även där, då hon alltid har med sig ett handarbete när hon är ute.

Jag har nu därför stickat en rolig tubsocka med vridet mönster, endast förskjutning av resåren med en maska vart 5:e varv, jättestnyggt.

Har även funnit ett mönster på yogastrumpor dr man underlåter att sticka häl och tå, för att man skall vara varm och fötterna men ändå stå stadigt. Testade mina egna i tisdags och det fungernade bra, Nu tänker jag sticka upp flera om  någon annan är intresserad. Jag har dessutom försökt att bordera Aum-tecknet på översidan av av foten.

Aumtecknet är det heligaste av alla stavelser inom hinduismen och Vedaböckerna och symboliserar den hinduiska världssjälen eller universum.

Se bild på de olika strumporna och handledsvärmarna nedan:

När jag hade småbarn såg jag frem emot att de skulle bli stora så att jag slapp vara vaken om nätterna. Att vara småbarnsmamma kändes som att gå som i ett ständigt töcken, pga sömnbrist.

...men ack så jag bedrog mig!!!

Har insett att sömnbrist inte är avhängigt småbarn.

Nu har jag istället en del pälsdjur, en hund och sju katter.

Nu är det dessutom mars och en av katterna, lilla Signe, har sannolikt börja löpa trots att hon får p-piller. Hon väckte mig vid ett tiden med att gå omkring under sängen och lavoaren bredvin, genom att jama ljudligt. Signe har en mycket hes "kattröst" och nu lät hon mera som en mistlur. Jag klev så småningom upp och stängde in henne i  badrummet där katterna har en dyna på en tvättkorg, och där bruker de nästan slåss om att få ligga.

Då jag inte var helt klar på om hon gnällde pga löpning eller lusten att gå ut för att släppa på tryckt, fick badrummet med kattlådan bli hennes sovplats. Det gick dock inte någon längre stund förrän någon i familjen hade besökt toan och släppt ut Signe.

Nu upprepades det högljudda hes jamandet hon henne igen.

Upp ur sängen och lade henne tilrätta på dynan igen.

Kunde förstås inte somna om då jag hade varit uppe två ggr och låg länge innan sömnen åter infann sig.

Känns som att jag endast hads sovit några minuter, när Svinto, kom svansande in i sovrummet. Han vill gärna gå ut vi 4.30-tiden, och för att få mig att släppa ut honom går han fram och tillbaka framför Siri som avskyr honom. Det resluterar alltid med att hon skriker högt - och jag vaknar!!!

Upp lika snabbt igen. Kunde den här gången somna om ganska snabbt - ovanligt!

Några ynka meinuter kändes det dock som innan det var dags igen.

Nu vaknade jag av att gamla Sabina, 16 år, hulkade i min säng.

Upp snabbt och tillsåg att hon hamnde utanför sängen - puh!!!!!

Det är ju inte alltid katten har ätit gräs och endast ett grässtrå som kommer upp.

Nu var det endast ett grässtrå och jag kunde somna om igen.

Tur i oturen att sonen har friluftsdag idag och skall göra aktivitet på hemmaplan med en kompis, längdskidor med mig.

Nu blåser det snålblåst och jag vet inte om vi klarar av någon skidåkning. Skulle kunna tro att vi får ganska stor skjuts om vi åker i medvind....men hur blir det med motvind!!! ANSTRÄNGANDE FÖRSTÅS!!!!!!

  Siri som blir väckt av Svinto som "svansar" omkring!

Svinto som vill gå ut redan 4.30 varje morgon.

Idag minns vi Johannes!

Johannes skulle ha fyllt 23 år i oktober.

Han förolyckades på natten till den 23:e mars i en bilolycka, där flera ungdomar fanns med. Johannes slungades ur bilen som hade hoppat rakt in i ett träd och dog omedelbart.

Johannes är son till mina släktingar Uno och Karin och är jämngammal med mina äldsta barn, vilket gjorde att vi tillbringade mycken tid tillsammans när barnen var små.

Om jag inte missminner mig spelades den här låten på hans begravning.

All kärlek till Johannes familj, och till dig Johannes!!!!

Vila i frid. Jag besöker dig i kväll vid graven!   

Igår meddelade SR Västernorrland att lodjursjakten nu var över. De meddelade även hur många djur som var skjutna. Här i min kommun var det ett.

När jag och Mona igår tog en skidtur över isen fann vi ganska nya spår, och två parallella. Spåren var ordentligt stora, ungefär som kaffefat - kommer ihåg från min barndom att det var den storleken det talades om.

Jag försökte ta flera bilder, men våra hundar Sussie och Indra tyckte även de att spåren var intressanta och gick omkring i de bästa. Det är förstås inte så lätt att fota det vita i det vita heller. Så här blev den "bästa" bilden:

Trots att det emellanåt var ganska mulet igår så höll vi ut från klockan 10.00 till 15.15 Då med en skidtur, fika, stickning, stickning, stickning, promenad och oändliga samtal med oss själva och med Sigge och Majvor som oftast häckar lika ofta som jag/vi gör.

Strax innan vi bestämde oss för att återvända till "hemsysslorna" såg vi detta "batikmönster" på himlen.

Mysigt har vi och även om det känns lite läskigt med lodjur så nära hemmet och "kattfarmen" är jag glad att de undslapp jägarens skott!!!

Delfiner har under många år varit mina favoriter. Jag har samlat en del, lyssnat och tittat på dem, förutom att använda dem i undervisningen.

För drygt 10 år sedan arbetade jag några timmar i veckan i en 2:a

Då jag alltid har sysslat med musik, avslappning etc. blev det förstås ngt som jag gjorde med klassen.

Det började med att vi sysslade med rim och ramsor, och sedan gick vi så småningom över till avslappning.

Parallellt med undervisningen i klass, jobbade jag även med ett projekt i skolan som kallades för Jag Duger. Det var livsfärdighetsövningar i mindre grupper där jag och en kollega använde oss själva som verktyg i mötet med barnen. Lyhördhet var vårt ledord och vi arbetade med barngrupperna utifrån gruppens eget behov.

Vi hade en del inramning: Ringsamtal, avslappnande musik, tänt ljus, hälsningslek, stor respekt för den andre, tystnadsplikt etc.

Vi följde viss given tågordning för att barnen skulle känna sig trygga. När vi förde ringsamtalet fick barnen tala i turordning och tacka för ordet. Ingen fick avbryta och alla skulle vänta på sin tur.

I de samtalen berättade barnen ngt positivt och något negativt och vi kunde därefter fortsätta dagens tema utifrån vad som hade kommit fram efter att alla barn hade fått komma till tals.

Det var mycket som kom fram och många saker som kunde lösas, av barnen själva med en vuxens vägledning - barnen visste själva svaret och hur de skulle gå till väga.

Jag och min kollega höll på i två år.

Tillbaka till klassen:

Under tiden med Jag Duger hade jag kontakt med Thetaförlaget, nu Wellness music, och fick ta del av deras produktion.

Jag testade med att läsa visualiseringar för barnen, eller lät  en färdig avslappningsövning lyssnas till. Alltid musik från Wellness music i bakgrunden - finner den outstanding!

Barn lade sig på golvet, 20 st, och efterhand som vi tränade föll fler och fler barn in i sömn. Nu var ju förstås inte det syftet men jag tror att de förknippade vila med sömn, och lät därför sömnen komma. Ibland sov 13 av 20 barn, och det var svårt att få liv i dem för att sedan gå till lunchen. Hur som helst fann barnen avslappningsstunden givande.

Ett år efter övningarna talade jag med barnen i klassen, vid vårt Jag Dugermöte, om vad vi gjorde läsåret innan.

- Sov!!!!! Svarade många av barnen.

Jag frågade då även om de ngn gång hade kunnat använda sig av metoden den hade lärt sig, Och döm om min förvåning då flera av barnen meddelade att de använde sig/tänkte på "delfinerna" när de var i en stressad situation.

En av de färdiga övningarna var "Delfinresan" med Christina Divén.

En flicka berättade om när det var jobbigt med småsyskonen när hon skulle sova, och att hon då tänkte på delfinerna.

En pojke, berättade om att han spelade hockey och satt i avbytarbåset och kände sig nervös. Då tänkte han på delfinerna. Hans föräldrar stod uppe på båten och han och systrarna simmade i vattnet.

Den andre pojken berättade om stress i samband med hockey även han, då han var målvakt och skulle göra räddningar. När han skulle gå fram och möta pucken - tänkte han på delfinerna och det blev så "bra".

Strax därefter mötte jag den andra pojkens mamma på ICA. Hon gick fram till mig och sa:

-Jag måste tacka dig för vad du har gjort för Kalle (fingerat namn).

-Du vet - han spelar hockey och är målvakt. När han skall göra en räddning i samband med straff, glider han ut på isen och bara tar pucken. När vi sedan frågar hur han kan vara så cool svarar han:

"Jag tänker på delfinerna":

Mamman köpte sedan hem CD:n för att använda hemma.

Slutsatsen av detta blev att jag insåg att eleverna själva hade lärt sig att automatisera med hjälp av delfinerna. Vid autonom träning används triggers för att komma ned i avslappning, eleverna tog till sig delfinerna och när de tänkte på dem kom avslappningen per automatik.

Barn är naturliga och lär och tar in på det sätt som de ska, inte alltid som vi vuxna tror eller vill.

Jag skrev senare en rapport om mina erfarenheter som jag sedan vidarebefordrade Christina Divén. Nu har jag återkopplat till henne.

Idag använder mitt barnbarn CD-inspelningarna när hon skall sova.

Jag har precis ställt iordning ett rum där jag kan ge healingbehandling. Nu har mina delfiner fått flytta in där och emellanåt kommer det nya till mig - som t ex ett vindspel med delfiner som passar perfekt.

Inser därför att  delfinerna även finns för mig......

Här nedan delfinmusik för bebisar och gravida:

OOOOppppps -  nu blev det många!!!!! Lyckas inte få bort de som kom fel!!!! :)

Ja, nu har jag fastnat!!!! Om någon har hört om väderleksförhållanden och klass 2-varningar skulle man kunna tro att jag hade varit dumdristig och gett mig ut med bilen och kört fast......

Nu är så inte fallet.

Bilen blev det dock, men inte som du tror. Jag tog fram CD-skivorna som har legat i "träda" hela vintern. Blev påmind av en Facebookvän då hon meddelade att hon hade dem i bilen.

Nu spelar även jag och kör som en "Gud"!!!!!

Blir nog flera youtubeklipp, om ngn av er möjligtvis har missat denna skönsjungande mansgrupp.

Börjar med låten Mama och tillägnar den alla mammor som vi har runt om oss - inklusiver oss själva!!!!

The power of love:





Hallelujah: