Det här har jag vöntat på hela den långa Finn-bull-vintern, stavas det så?

-10 grader på morgonen och runt noll mitt på dagen, Lovande!!!!!!

I morse var det dock lite mulet  - men vi 11-tiden sprack det upp, och till dess hade Mona och jag hunnit ut med packning och allt på isen.

Vi åkte först rakt över och längst in i viken. Därefter följde vi strandkanten, en tur på cirka 2½ kilometer,

Därefter satta vi oss för att lapa sol, och jag hade med mig en stickkorg.

Mona i sitt läger.

Jag och Indra i vårt läger. Jag försöker sticka upp en "tuss"/toffel - som jag fick beskrivning på av min vän Liz-Beth!

Framåt eftermiddagen, tog vi samma rutt en gång till. Mona och Sussie,

Mona försöker få hundarna att "posa" genom att sitta fint!

Såååå fint!!! Sussie och  Indra och även Mona som fick böja sig ner för att inte komma utanför.

Jag och Indra. Indra snöbadar - härligt!

Jag!!!

Jag bor inte så långt från det som en gång var världens största timmersortering. Platsen heter Sandslån och ligger där Ångermanälven går över från älv till fjord.

Just vid Sandslån går det in en vik. Kungsgårdsviken. Den är bred och rymde massor av timmer på den tid det begav sig.

Nu är timmersorteringen endast ett minne blott, och viken nyttjas idag av oss som vill njuta av naturen och dess storslagenhet. Då viken är stor får man nästan en känsla av hav, när man ligger där under sommartid. Under vintertid och nu mot våren frekventeras viken av pimplare, men även av oss skidåkare och "soldyrkare". Då stranden är vidsträckt får vi plats alla som vill ha lite avskildhet.

Jag är tacksam över att ha ett sådant vidsträckt område att åka till under stora delar av året. Jag tar oftast bilen dit om jag inte spänner på mig skidorna hemmavid, för att kunna ta med lite mat och annat som kan behövas under en dag vid/på isen.

Här nedan några bilder från hur det ser ut just nu i vårsol. Den vik som nu bjuder stora vidder av snö, var fullständigt fullproppad av virke som sedan skulle vidare för leverans. Än idag finns lämningar kvar efte rindustrin och kvarglömt timmer finns längs stranden.

Längre den i inlägget information hämtat från Wikipedia, om timmerhistorien här vid Skiljet i Sandslån och Kunggårdsviken/-fjärden.

Informationen är lång och väljer därför att kopiera den i sin helhet.

Längst bort i bilden ses Sandslån och tornet där arbetet övervakades.

Den långsträckta stranden sedd från isen. Här är det oftast lä, även om det blåser på annat håll. Härligt att kunna göra en eld och grilla om barnen är med.

Vy från parkering som visar hur lättillgänligt naturen för mig är. Bilen kan köras ända fram om man önskar ha den med.

Här kommer informationen som är hämtad från Wikipedia:

Sandslån ligger mittemot Nyland och vid stranden av Ångermanälven. Just här övergår Ångermanälven till att vara havsvik. Vid övergången till havsvik har älven genom århundraden lämnat enorma mängder sediment som grundat upp älvmynningen och tillsammans med landhöjningen bildade närmare tjugo stora och små öar varav Hammarsön var den största. Idag är den lilla Sandslåön den enda som är kvar. Sandslåön avskiljs från fastlandet genom en kort vattenled som fick namnet Tapparrännan eftersom den användes för att leda timret in i Kungsgårdsfjärden. Den lilla och låga bron över till Sandslåön har av någon anledning kallats Högbron och har genom tiderna haft lite olika utförande.

Sandslån etablerades på 1870-talet då flottningsbolaget under ledning av teknikern Anders Erik Dandanell lät bygga det enorma timmerskiljet. För att arbetarna skulle ha någonstans att bo byggdes ett antal arbetarkaserner och ett marketenteri (matsal). De som bodde i kasernerna under sommaren kallades lösingar. De kom i början av juni och återvände hem i slutet av september då flottningssäsongen var över.

Timmersorteringens historia [redigera]

På vattensågarnas tid, redan på 1700-talets början, hade älven börjat utnyttjas för flottning av timmer från skogsområden längre upp i älvdalen - bland annat ned till Lo vattensåg. När det enorma timmerskiljet anlades vid Sandslåön, som ett resultat av att ångsågarna etablerades, i början av 1870-talet växte älvflottningen snabbt i omfattning. Ångsågverken kunde drivas praktiskt taget året runt. Snart arbetade sommartid närmare 700 man ute på timmerskiljet. När cellulosaindustrierna kom, placerades från Väja till Utansjö, började man hämta timmer ända från norra Jämtland och södra Lappland. Ett stort antal flottleder genom älvar, biflöden och sjöar växte fram och på Ångermanälven flottades snart den särklassigt största mängden timmer i Skandinavien. Några flottningsleder nämns här. Timmer som avverkats uppe vid Kultsjön och Malgomaj togs via vattensystemen förbi Vilhelmina och Åsele och in i Ångermanälven. Timmer som avverkats uppe i Strömsunds kommun nådde Ångermanälven via Faxälven och Fjällsjöälven. Här talar vi om en sammanlagd flottningssträcka av 30-35 mil!

Mellan åren 1872 och 1982 hade Sandslån förmodligen världens största timmerskilje. Det manuella skiljet, med runt sjuhundra arbetare, låg mellan Sandslåön och ön Lilla Norge. Rekordåret 1953 passerade närmare 23 miljoner timmerstockar genom skiljet. Det nya mekaniska orteringsverket ersatte på 1960-talet det gamla manuella skiljet, hade cirka nittio arbetare varav tjugofem var kvinnor. Det nya skiljet öppnades alltså för kvinnor - det gamla manuella skiljet var totalt mansdominerat. Vid tester inför starten av nya skiljet hade det visat sig att kvinnor, i vissa arbetsmoment, var helt överlägsna män. Det nya skiljet placerades i Kungsgårdsfjärden. 1982 lades det nya skiljet ned. Timmerleveranserna till sågverk och massafabriker skedde nu på lastbil och järnväg. Sandslån påverkades givetvis mycket negativt av nedläggningen. Så sent som i början av 1950-talet fanns det i samhället tre livsmedelsaffärer, några kiosker och ett par kaféer men redan på 1960-talet påbörjades avvecklingen av ortens service. Affärerna stängdes, liksom skolan, och ungdomarna sökte sig från samhället för studier och arbete. Idag kan arbetstillfällena i Sandslån räknas på handens fem fingrar. De som nu bor i Sandslån arbetar i Nyland, Kramfors och andra orter i Sandslåns närhet.

Änligen har kylan släppt! + 4 i morse, en markant skillnad mot -17 igår och -23 dagen dess förinnan.

Nu kunde jag och barnen testa lite skidåkning, första ggn för mig på det nya året.

Vi åkte först i skoterspåret på åkern.

Alvin kämpade på bra i skoterspåret.

Julia gjorde sin första vurpa.

Sedan bar det uppåt mot ödetorpet.

Barnen fick här sällskap av vår trogna fyrfota familjemedlem, Indra.

Trots sin ringa ålder,  endast 3 år, tog sig Alvin upp för den ganska branta backen upp mot huset.

När vi kom upp tyckte Alvin att vi skulle gå in. Ett självklart förslag av en 3-åring, men ngn nyckel har vi inte tillgång till.

Synd!!! Har själv inte heller varit in i huset. Det äldre paret som hade det som sommarställe var endast där under sommaren. Nu sedan de har gått bort, besöks torpet endast ngn enstaka ggn under sommarhalvåret, och jag har aldrig mött någon där.

Vi hade nu åkt i cirka 800 meter och det var dags att vända.

Nerför är det faktiskt svårare än att ta sig uppåt. Det smala skoterspåret lämnar mycket över att önska när det gäller bredd, inte mycket plats att bromsa på.

Vi testade lite teknik för bättre balans.

Alvin redo för hemfärd.

Att åka nedför är ändå ganska svårt. Till slut försökte jag ta honom mellan mina skidor som man gör vid slalom, men då med markant kortare skidor. När han till slut lutade sig på mig höll jag på att tappa balansen - vi beslöt därför att testa utan skidor och det gick väkdigt bra. Full fart på de korta benen och Alvin var nera lika snabbt som jag och Julia.

Väl hemma var vi både trötta och hungriga. Känns uttrycket igen: luften suger!!!!

Dramtik eller inte?

I vilket fall som helst har de här dagarna dominerats av spår!

Först i form av lyrik "Ett ett ensamt skidspår", därefter "Ett ensamt skoterspår", eegn upplevelse och nu idag ett annat spår!

Idag är det gnistrande vackert. Kändes en aning för frosting, -18 i morse, med en längre promenad - men förevigande kunde jag inte motstå. Hela landskapen är helt ljusblått och solen strålande.

Begav mig utanför huset för att ta några vyer:

Utsikt mot sydost med Stavredstjärn i bakgrunden.

Frostiga syrener!

Frostig jersminbuske!

Någon har lämnat trädgårsslagen ute!

  Nästan översnöad kompost!

  Gulligt sällskap - Indra!

  Vy mot sydväst!

  ...nu blev även jag "iskall"!

Fann alldeles färska spår - egentligen Indra före mig.

Först trodde jag att det var "Mickel" som brukar gå omkring nära huset. Men när jag tittade närmre och fann att storleken var cirka 6-7 cm diameter - insåg jag att det här inte kan ha varit en räv. Spåren var alldeles för stora.

Misstänker då närmast Lo-djur

!

Det kan vara kul med vilda djur i närheten, men inte när man är kattmamma till sju katter. Tänk vilket uskänkningsställe för en Lo-katt!!!!

Spåren syntes lite varstans och hade även följt skoterspåret en bit. De gjorde även avstickare emellanåt. Se bilden nedan ( glömde vända den innan jag la in den - det blir att vrida på huvudet).

Det blir sannlikt att hålla de små liven så inomhus, om det går nu till dess att rovdjuret har bytt vistelseplats.

Och för kattmamman -

jag, blir det väl att ta fram flera pottor till katteran. En av dem har ju redan börjat använda barnbarnets!

I

Igår fick jag hjälp på Facebook med att identifiera en dikt som min lärare läste för oss i skolan, "Ett ensamt skidspår"!

Idag har Indra och jag tagit oss fram på ett "ensamt skoterspår"!

Den här vintern har spåren inte varit speciellt långlivade: det har plumsats, skidats och åkts, men snöats och drivits igen. Min son körde nu för, jag vet inte vilken ordning, upp ett spår som jag och Indra kan gå på. Egentligen hade jag tänkt åka skidor men det kom jag först på när jag var ute på spåret, Lite slirtigt att gå faktiskt!

Morgonen hade varit kall -18 grader. Mitt på dan hade temperaturen stigit til -12 och det var sagolikt vackert. Vi gick efter det enda ensamma spåret. Indra med nästen hela huvudet nere under snön - kan inte förstå hur hon kan känna dofter en halv meter under snötäcket. Sannolikt ett liv ändå därunder, även om inte jag kan känna vittringen av det.

När jag vände mig mot solen kunde kan känna att den värmde - första gågnen för i år. Solljuset var väldigt starkt och jag som annars ofta bär solglasögon hade inte funnit rutinerna. Det var tur att solen inte ger ngn färg ännu - då hade det blivit rynkor!!!

I fastigheten som vi brukar passera bodde det en gång ett par vid namn Viktor och Elsa. Det var ett äldre par i 80-årsåldern. Det var en väldigt lagom promenad att hälsa på dem när barnen var små. Vi flyttade in 1990, i grannfastigheten.

Viktor hade diabetes och var nästan blind när vi lärde känna honom. Elsa tog hand om honom och allt annat runt om. Hon hade ett strålande humör och ett stort intresse för odling. Hon tog vara på fröna själv och sådde av egna frön år från år. Kommer speciellt ihåg hennes sockerärter; stora och kraftiga och med ett fårstängsel att klättra på. Hon odlade även rötter och morötter. En gång gav jag Viktor en stor squash och därefter odlade även Elsa squash.

Till höger om bagarstugan låg trädgårdslandet och bakom ladugården växthuset. Vi brukar gena däröver.

Elsa bjöd alltid på fika. Hon bakade mockarutor eller Kramforskaka som de också kallas. Det gjorde min mamma också, men inte som Elsas. Hennes var stora som bakelser och med ett tjockt lager av den bruna glasyren som även var ganska lös. Hon hade toppat med kokosflingor.

En 1:a april ringde jag till Viktor och Elsa och sa till Elsa att hon skulle titta ut för att se tre älgar vid ladugården. Inte kunde jag tro att hon skulle tro mig så benhårt. Hon försvann och jag blev sittande i luren. Jag skämder - lura en gammal människa så.

Efter en stund kom hon tillbaka, men koftan på. Hon kom tillbaka till luren och jag fick lov att tala om att jag hade lurat henne. Hon började skratta hejdlöst så även Viktor, som därefter berättade historien om och om igen.

Nu är Elsa och Viktor döda sedan många år. Fastigheten ägs av ett barnbarn och för drygt två år sedan avverkades skogen. Det känns tomt nu när det inte längre bor någon där - och sannlikt aldrig mer igen.

Min fastighet gränsar till det här hemmanet och är en avstyckning av deras hemman sedan 193 - Ett Per-Albintorp.

Bakom det här fönstret ligger köket där vi bjöds på fika. Det brukar vintertid hänga en lampa i fönstret för att det skall se bebott ut - hur ngn nu skall kunna tro det? Första gangen jag fann en lysande lampa i fönstret trodde jag  att det spökade. Nu har jag vant mig!

När man fortsätter ut mot vägen möter man den här verkstadsbyggnaden, med detta konstverk hängade från taket. På verkstadsgården - motsatta sidan - spelades det förra året in scener till den Oscardominerade filmen "I rymden finns inga känslor". Filmandet pågick en hel dag.

Så här frostigt var Viktor och Eslas hus idag. Hu.....dit vill jag inte gå in! Förvisso finns där en vedspis i köket, men.......

Så här ser det ut med bagarstugan fotat från framsidan av hustet och med det                                      "ensamma skoterspåret"

                                           i förgrunden.

I förrgår +-0, igår -23 och idag +1! Märkliga väderförändringar!

Jag har då aldrig varit med om sådana här markanta svängningar!!!

Det här gör att de fysiska sysselsättningarna består av två olika slag, och då mest beroende av temperatur. Jag syftar då på skottning eller vedbärning. Är det inte vrålkallt så snöar det, och det som kom inatt och nu på f m var blötsnö och tung sådan. Det plana verandataket, som förhoppningvis skall bytas till ett med nock, var ganska neddtyngt med en halvmeter tung snö.

William som är lättast, eller åtminstone lättast och starkast, brukar få "äran" att putta ned snön på backen. Men fy, vilken tung!!! Usch!

Det var som färdiga snögubbar i masso, jag menar då runda kroppsdelar. Jag har nog slängt ämnen till ett hudratals snögubbar och andrs snöskulpturer nu mitt på dan.

Indra, labradoren, hjälper till på sitt sätt - det genom att hoppa och skälla på  spaden  när man slänger iväg snön. Hon kan även riva ned en del snö från kanterna när hon hoppar och gräver fram kvistar som hon bråttas med.

Idag fick hon sig även en "simtur" i djupsnön. Willam kastade en del snöbollar till henne och hon "dök" gång på gång! Det enda som syntes var hennes glada svans som "aldrig" är stilla.

Här nedan några bilder från hennes "simtur"! :)

        Vift, vift!

På helspänn! 

Ingen så tillgiven och kärleksfull som Indra!!   

  Fokus! Indar och William!

 Tack och hej - leverpastej och armar som en orangutang!!!

Jag bor mitt i ett vinterparadis, eller vykort!

Försöker att ta en promenad med hunden varje dag. Under hösten träffades jag och en väninna med våra hundar och promenerade längs Ångermaälven i höjd med Box där man f n bygger ett Whiskeydestilleri världens  nordligaste.

Nu sedan Kung Bore slog till är det allt för kallt för att ta några längre promenader. Därför rör jag och hunden oss i de närmaste omgivningarna och här nedan kommer bilder från de!

Bagarstugan som ligger vid grannhemmanet.

Jordkällaren där man när som helst skulle kunna tänka sig att ett tomte tittar

fram.

Den gamla smedjan, vars tak hållerpå att ramla in.

Bagarstugan från baksidan med vedbod.

I skogen  vid torpet längre upp i skogen finner man lämningar sedan tiden när jorden brukades. Ser nästan ut som konstverk där de står de gamla slåttermaskinerna.

Torpet längst upp i skogen från sidan med ladugården i förgrunden.

Fågelbo strategiskt placerat i solen på en nisch på ladugårdsväggen.

Förväntar mig också att en tomte tittar fram bakom de snötäckta granarna som ser ut att ha bäddats in med bomull.

Känner migr priviligierad när jag har en sådan vacker omgivning att vistas i.

Redan innan jag slog upp ögonen i morse - förstod jag att Kung Bore hade släppt taget en smula. -14 närjag klev upp och -16 i natt. Betydligt varmere än gårdagens  -24.

Förlamande med den kyla som har hållit mig/oss stången under några dygn. Tänk att det känns så mycket bättre i kroppen  när kylan inte ligger så krampaktig över landskapet!n Känner mig själv stel och djupfryst i kylan - men idag lite mera upptinad!

När solen så småningom steg upp - visades ett vackert scenario i öster.

Kunde idag ta en kort promenad med hunden. Utrustad med sekatör och plastpåsasr för att hämta granris som jag tänkte försöka göra krans av. Har aldrig testat - men blev influerad av en god vän. När jag kom hem hade jag tagit det säkra före det osäkra och burit med mig två helt fulla handtagspåsar, verkar bli fler än en dörrkrans.......