Vid dagnes f m -promenad - gick jag med huvudet böjt och blicken i marken för att se var jag satte fötterna.

I höjd med den plats när vi igår fann färska spår efter lo -började hunden att skälla och studsa! Eftersom jag var på spänn skrek jag rakt ut!

Skämdes lite - men egentligen var det väl befogat? Tre jägare och tre gevär kan väl få vem som helst att reagera - och då även högt som jag gjorde!

Försökte förklara mitt hysteriska beteende med att jag trodde att det var ett lo.

Ett lo - som är väldigt skyggt och lättskrämt, vem går på en sådan bortförklaring. Det skulle förstås inte ha stått på vägen vilket även en av jägarna påpekade:    "Det sitter säkert i ett träd sa han"!

Tillrättavisad av en jägare! :(

Förstår nu att jag istället skulle ha gjort min frustration av att möta tre jägare med gevär - mera tydlig med att säga att: -Jag var rädd att bli skjuten!

Men då skulle väl nån av jägarna ha påpekat min klädsel; röd jacka och röda byxor! Inte särskilt lätt att ta fel på i när det gäller färg på ngt vilt!

Kanske var det så att det mest vilda som jägarna råkade på idag var en vilt skrikande kvinna i medelålder.

När jag började på Lärarhögskolan hade jag tio år erfarenhet med mig i bagaget!

Jag hade varit förodnad på tjänster eller fungerat som springvikarie, vilket hade lärt mig massor - och speciellt lärt sig hur jag ville och inte ville vara mot eleverna i klassrummet.

Vi var två studenter i klassen med lika lång erfarenhet av undervisning. I övrigt var vi en blandad kompott och medelålderna var ganska hög. Vi tillhörde den enda högskolan där det fanns distansundervisning - därför var upptagningsområdet stort - hela Sverige. Erfarenheten från många arbetsplatser var skiftande och hög.

Med min bakgrund, och svårigheter med att vara tyst när jag ser att ngt är fel -Lät jag vädra mina åsikter och erfarenheter när jag fann det relevant. T ex på kemin där vi skulle göra experiment som nästan kräver en kemisal. Vilken skola för 1-7 har tillgång till kemisal - jag föreslog att vi skulle få lära oss att göra experiment med sånt som finns i köket/skafferiet. Tror inte att det föll i god gjord. Där saknade högskolan verklighetsuppfattning.

Det här tillfället som jag vill belysa gällde en pedagoglektion när vi talade om gränssättning i högstadiet, och i klassrummet hade vi en pedagog som var från högstadiet. Efter att ha suttit tyst en lång stund utbrast jag: "Det är någonting med kropparna!"'

Nu tittade mina klasskamrater misstänksamt på mig!

Jag tänkte på ramarna som blir allt mer tydiga ju äldre eleverna blir. Kom ihåg en 2:a som jag vikade i samtidigt som jag hade tjänst på högstadiet. 2-orna var jätteglada när de skulle få räkna matte medan intresset för att lära i många fall var helt bortblåst på högstadiet!

Vad gör vi med barnen? frågade jag en kollega när jag  kom tillbaka till högstadiet.

Barnen är glada och nyfikna när de kommer till skolan. Vidvinkelperspektivet är öppet, men efterhand som eleverna blir äldre och acklimatiserar/socialiserar sig in i skolan och samhället - blir intresset för studier i allt för många fall ett nödvändigt ont! Det är inte alltid många ämnen som känns roliga och intressanta längre.

När eleverna kommer upp i högstadiet kan det uppfattas som om "vidvinkelperspektivet " nu har blivit ett "tunnerlseende"!

Likriktad beteende, likartade intressen etc. gör eleverna som stöpta i formar - lagoma att komma ut i livet utan den livsglädje de kände för lärande då de en gång började i skolan!

Min reflektion angående kropparna på tonåringarna är:

Varför blir inte elever med åren mera mogna att ta ansvar för sig själva och sina studier i takt med ålder?

Kan det vara så att det är enklast att göra eleverna mera anpassade för att klara av dem i klassrummet?

Varför upplevs de auktoritära lärarna som bäst, de som ger tydliga ramar och där eleverna ibland har så stor respekt att de är rädda.

Frågorna är många!

Jag skulle önska att barns ansvar ökar med ålder, och att puberteten inte är något med negativ klang.

Om man ger barn/elever ökat ansvar i förhållande till ålder - borde väl frigörelsen från de vuxna vara betydligt mindre markant!

Med de hårda, fyrkantiga ramar som skolan har - är det väl inte konstigt att elever gör revolt! Fungerar de i skolan - kan den tas ut mot föräldrarna. Var skall de annars explodera?

Ansvar i takt med ålder - finns inte i skolans värld - inte på det sätt jag själv skulle önska. Nog borde väl ett barn/tonåring som har varit i skolans värld sedan 6 - veta var gränserna går när de är 14-15? Skolan är väl ändå inte fördummande?

Hur ser revolten ut i Utvecklingsländer, där barn och tonåringar i tidig ålder tvingas in i ett allt för stort ansvar? Gör skolan dem där, till "tunnelseende" individer?

Nu sticker jag ut näsan igen, och jag förstår att det forfarande finns dem som rynkar på pannan om jag säger "Det är någonting med kropparna" Någonting med kropparna - sexualiteten som vi måste tämja med att sätta så tydliga ramar att elever/tonåringar kvävs - för att kunna hålla dem på mattan i klassrummet!

Min önskan - åter igen! Ge elever ansvar i takt med ålder och mognad och sätt dem inte i ett fack/ fängelse som de i desperation försökre att ta sig ur!

Barn växer - såväl kroppar som intellekt! Ta vara på deras potential och låt dem blomma medan de kan!

Morning!!!

Bor i ett katt- och hundhus och med en del vilt även runtomkring!

Jag bor alltså på landet. Försöker att ta en promenad med hunden varje dag.

De senaste dagarna har jag sett såväl rådjur som räv. Räven var väldigt nära huset, men då var jag bakom fönstret!

Igår morse följde sambon med! Redan när vi hade passerat åkern och svängt av mot ödetorpet en bit bort - började Indra gå tydligt med nosen i marken, hon reste även ragg.

Det var nysnö och det var massor av nya spår. När vi kom längre upp efter skogsbilvägen fann vi att spåren var markant större än vad vi först trodde. Ingen räv har sådana här stora fötter. Spåren var mera rundade och hade som en ring runom, lång päls på fötterna.

Spåren var alldeles nya! Det visar med all sin tydlighet att vi har lodjur nästan på tomten, vilket gör att våra små skyddslingar, men än någonsin tas in varje kväll innan vi går till sängs!

Vi har sju katter, och ett lodjur kan sannolikt betrakta vår gård som en ytterlig utskänkningsplats för ett ordentligt "skrovmål"!!!!

Det är härligt med vilda djur, men lodjuret kan jag avstå från att ha allt för nära huset - även björnen som lämnar sin spillning alltför nära för att det skall kännas lungt att vistas i skogen!"!!!

Min "självbild" och spegelbild stämmer inte alltid överens!!!

Med självbild menar jag i det här sammanhanget, min uppfattning om mig själv!

Jag är inte utrustad med många centimeter över havsytan, närmare bestämt endast 1.57 cm. Några centimeter till vore önskvärt för att slippa klättra för att nå!

Det där med klättring för att nå,  är ett välkänt fenomen som jag har fått inse sedan jag slutade att växa på längden vid 12.

I förhållande till andra vet jag också av erfarenhet att jag har varit kort, men inte riktigt hur kort!!!!

Det har jag blivit mera varse under de senare åren då det digitala fotograferande gör att det tas mera bilder än tidigare, och nu är även jag med på en del bilder, vanligtvis är det annars jag som har hållit i såväl kamera och filmkamera.

Jag blir nu smått förvånad när jag fotograferas tillsammans med andra och ser hur väsentlig längre folk i allmänhet är.

Satte upp en spegel på badrumsdörren förra vintern och nu plötslig händer det att det är fler än jag i spegeln samtidigt - nu är jag inte endast kort längre utan även betydligt mindre än de jag delar bostad med - sonen brukar klappa mig beskyddande på huvudet.

Trots att hemmet nu har fler än en helkroppsspegel, har jag ändå inte till fullo insett att jag dessutom har åldrats och även fött tre barn.

Detta är ngt som jag bittert överraskas med var gång jag skall prvova kläder i en provhytt.

Vid ett tillfälle "rotade" jag och min dotter bland jeans på Erikshjälen, Hon höll plötsligt upp ett par jeans som hon sa att sonens flickvän hade.

Nu är det så att flickvännen och jag är ungefär lika långa, tror att hon har några ynka centimeter till godo, och därför följde jeansen med in i provhytten.

Jenasen gick på över lår och bak, men ingen vacker syn när jag såg vad de hade tryckt upp ovanför linningen! Hos unga tjener skulla man kalla det för hull - hos mig "valk"!

Jag hade tagit med mig ett par jeans som slutade vid höftbenet!!!

Påminner om att jag är trebarnsmamma! Därtill har jag gjort ett kejsarsnitt och en hysterektomi, avlägsnat livmodern, Två operationer i samma ärr samt ett invänding ärr, som alla medför en hel del ärrvävnadm vilket gör att "valken" blir lite väl upptryckt och ganska kompakt!

Borde väl någonstans ha insett, långt innan jag tog den här jeansen med in i provhytten, att flickvännen är mer än 25 år äldre än jag och har varken fött barnen eller operarat magen.

Ja, så var det med den "självbilden"! Självbild defineras väl egentligen med andra termer, men i det här fallet väljer jag att sammanföra den med mitt sätt att de på mitt yttre! Det finns tyvärr även andra delar på mig som inte alltid stämmer överens med det jag blir varse i spelgeln, nämligen det som syns mest utåt i mötet med andra - mitt ansikte!

Är förvisso övertygad om att den biologiska åldern inte alltid överensstämmer med med den kronologiska - men det ska till med  ännu fler ansträningar i hälsans tecken, för att min "självbild" skall överensstämma med min spegelbild!!